”Kvinnan lyckas i högre grad behålla förmågan att erotisera hela kroppen medan mannen tenderar att upphöra med det till förmån för det genitala”, skriver Giddens. Jag funderar här så smått över detta med erotiserande på mitt eget sätt.

Det händer att jag ramlar över vardagserotik under livets strapatser i betydelsen sexuella uttryck i bild, film eller text. Jag är dock inte säker på att jag vill kalla allt det jag syftar på för erotik, vissa av dem är för grova. Porrindustrin har tyvärr lagt beslag på ordet erotik och gjort det till något som associerar till våld och förnedring. Jag vill ta tillbaka ordet därifrån. För mig är det ett synnerligen mjukt ord.

Mon ami skiljer på erotik och sex. ”Sex handlar om organ och kroppsvätskor”, säger hon, ”erotik och lust är något annat”. Det är en definitionen jag kan ta till mig. Det sexuella är fysiskt och konkret. Det sexuella beskriver, det talar med det grova språket som tvingar bilderna på näthinnan. Ett språk som bygger objektets former utan hänsyn. Det grova sexuella språket möter mig som ett övergrepp på fantasin.

Erotiken är emotionell och abstrakt. Det erotiska språket antyder subjektets önskan. Det målar bilder färgade av känsla och löften om något outtalat men samtidigt underförstått. Det lämnar det kreativa sinnet spelrum och bygger upp ett spänningsfält mellan språkets symboler och en inre förväntan om dess mening.

”Erotiken dör för mig när den blir sexuell”, säger min vän. Jag kan inte tro att hon är ensam om den upplevelsen. Känslan av att det kan vara en kamp att hålla lusten kvar ända till slutet, den är åtminstone bekant. Kan det vara så att kroppen alieneras från sin erotik då det känslomässiga får stå tillbaka för den funktionella? Då alltför många nej blir ett okej. Då partnerskapets krav på kvantitet, eller det tillfälliga mötets föreställning om passion får överväga ömsesidig tillfredsställelse.

Ibland har det förbryllat mig hur jag till synes pryd rynkar näsan åt obsceniteter trots min familjs öppenhjärtiga sexuella diskurs kring julbord och annat. Exempelvis protesterade jag vid ett tillfälle mot mina klasskamraters skämtsamma teckningar av de respektive könsorganen som användes för att skilja två rättningsmallar i kategorierna manligt och kvinnligt. Jag envisades med att rita dit de klassiska symbolerna i stället. Gruppen skojade med mig om min prydhet och jag surade tillbaka med argumentet ”Jag har ingenting emot det manliga könsorganet men jag föredrar det i dess rätta sammanhang”. Kanske är det bara mitt sätt att försvara min erotiska integritet för att kunna hänge mig åt den desto mer i just ”dess rätta sammanhang”. Eller så har de avhandlade orgasmerna vid julbordet faktiskt gjort mig pryd. Oavsett så envisas jag med att inte hänge mig åt språkliga anatomiska utvikningar i onödan och fortsätter att bli provocerad av dem.

Dilemma:

Om man försöker läsa symbolisk interaktionism när man är trött så somnar man.

Om man försöker läsa symbolisk interaktionism när man har druckit kaffe så kan man inte koncentrera sig eftersom koffeinet gjort tankarna snabbare än texten.

Min attraktion till frasen "hög aggregerad nivå" börjar falna. Delvis kan jag tacka en klasskamrats visdomsord för detta: Det är ingen konst att ta en enkel sak och göra den komplicerad. Det är betydligt svårare att ta ett komplicerat resonemang och göra det begripligt. Kommunikativ kompetens handlar ju om förmåga till rollövertagande helt enkelt, inte sant herr Mead?

Och:

Så märkligt sant det är, som Fredrik Lindström säger, att vi i betydligt högre grad bedömer människor för vad de säger än för vad de faktiskt gör.

Den rikedom som kommer med konsten att lyssna överträffar vida övertalningens erövringar.