Utanför bakdörren står tankarna fortfarande och stampar. Insisterar på att få komma in och bli erkända. Tankarna om intimiteten, närheten, förtroendet. Människans mest ömmande sår som hon allt mer skamsen gömmer undan.

Var försiktiga,sa vår lärare. Skam gör människor aggressiva. Några drar sig undan men några blir farliga.

Masken skyddar skammen och närheten som kan lindra den finns paradoxalt nog inte någon annanstans än bakom masken. När man ser kanterna skymta och så gärna bara vill hjälpa till att lyfta den, hur länge ska man vänta på att låta den andre ta av den själv? Ska man alltid vänta eller ska man riskera käftsmällen för möjlighetens skull? Består sveket i att spela med eller i att vägra spela med? Är det sant att den emotionella revolutionen står för dörren? Jag hoppas det.

Lite mer snott från en vän: Ibland känns det som att självbedrägeriet knackar på dörren och vill ha tillbaka sin hemvist.