C fick en bok med hundra tals sifferbilder av sin pappas sambo som han titt som tätt plockar fram och ritar i. För att alls kunna fylla i bilderna måste han lära förstå sifferlogiken. Ibland saknas siffror och efter att jag hävdat att de ”fallit bort” blev jag tvungen att förklara hela tryckprocessen eftersom han ifrågasatte hur en siffra kunnat lossna från sidan och ramla ur boken. Då C accepterat förklaringen påpekade jag att han själv kan rita dit de saknade prickarna eftersom han ändå vet hur bilden kommer att se ut när den blir klar.

Ungefär så här tänker jag mig att det går till när vi försöker lära känna någon via Internet. Vi ser ett antal prickar, anar ett motiv och fyller själva i linjerna mellan dem så att det uppstår en bild. Om någon prick saknas ritar vi dit den där vi tror att den ska vara. Om vi sedan ska träffa personen ansikte mot ansikte tar vi med oss vår bild och sedan uppstår följande:

Så här ser bilden ut:

Så här visar sig personen vara:

Förvirrat tänker vi för oss själva att det här är ju HELT OLOGISKT och ungefär där någonstans har vi glömt bort att de prickar vi såg inte var numrerade till att börja med och vi därför omöjligt kunde veta hur många som saknades eller i vilken ordning de skulle sammanfogas. Vem har sagt att det skulle bli en känguru anyway?

Ja alltså de byter ju inte ART liksom, men ni förstår poängen, man kan rita flera bilder av samma prickar.

Men den intressantare frågan är: Hur går det egentligen till när vi ritar vår självbild och vad händer då det saknas prickar?