När jag var gravid och mitt i min befodringsprocess mötte jag Svenska McDonalds grundare, Paul Lederhausen. Han benade fast mig med blicken och sa: "Jaha, hur hade du tänkt lösa det här då? Mamma och restaurangchef?" Ja, inte med en slavande partner vid spisen som du, tänkte jag, förolämpad. Min egen chef hade dock en helt annan inställning. Han trotsade konsulters råd att inte satsa på mig (”hon kommer nog att sluta när hon får barn”) och gav mig allt stöd jag behövde. Det fanns aldrig en tvekan om jag skulle kunna förena familjeliv med arbete, det vara bara en fråga om hur och han löste det, inte jag. När han slutade och ersattes vände situationen och som ensamstående förälder med dubbla restauranger och hisnande övertid blev det till slut ohållbart för mig att fortsätta.

Min poäng är alltså att det inte är mitt kön i sig som avgör huruvida jag kan bli chef eller inte på de pseudojämställda företaget, det är mitt beteende, eller mitt sociala kön om man så vill. Män som historiskt har dominerat arbetet har definierat var en god arbetare är och vad en god arbetsledare är. Trots att man sett att kvinnliga chefer skapa större sammanhållning och positivare stämning så premieras effektivitet och lydnad, något som manliga chefer oftare lyckas bättre med. Obs, premieras över, inte likaställs.

Långa arbetsdagar, auktoritärt ledarskap, en skarp skiljelinje mellan arbete och privatliv, inget utrymme för känslomässiga utspel, instrumentella relationer framför intima, är alla exempel på maskulina karaktärsdrag som återfinns i den förväntade ledarrollen. Så länge jag som kvinna anpassar mig efter det arbetssättet fungerar jag bra i rollen som chef men så fort jag börjar värna om sociala faktorer blir jag ifrågasatt och anklagas för att vara ”för snäll” mot mina medarbetare och när jag kräver fri tid för familjeliv och rättigheten att prioritera mitt barn framför mitt företag då håller det inte längre. Då är jag ”nog inte rätt person för jobbet”, oavsett om kvaliteten av mitt arbete är högre än mina flexibla kollegors. Inget av detta är uttalat, men nog så tydligt. Naturligtvis drabbar det även män som inte beter sig tillräckligt som maskulina män.

”Han kommer inte att bli långvarig” sa min chef om den nya konsulten.”Varför inte?” undrade jag. ”Han är så engagerad i sin familj” var svaret. Två år senare är han utbytt mot en kvinna med klart dominant utstrålning. Nu ska hon gifta sig bevars, så hon blir väl inte långvarig hon heller (men hey! Hon fick ju jobbet!). Högste VD satt på nordisk konferens framför samtliga restaurangchefer och betonade vikten av att inte låta familjelivet lida till förmån för arbetsplatsen. Han blev inte långvarig han heller. Ord är meningslösa utan handling.

Till sist är det hur som helst inte bara könens lika rättigheter som behöver fokus, det är synen på arbetet som sådant. De hänger obönhörligen samman. Jag ställer mig inte heller bakom uppfattningen att lösningen på jämställdhetsfrågan är att de sociala könen blir varandra lika eller byter plats. På vilket sätt slår en kvinna som berättar sexistiska skämt i fikarummet ett slag för jämställdhet? På vilket sätt är en hemmaman som ”låter” (eller tvingas låta) sin kvinna göra karriär en kämpe för jämställdhet? Om vi byter makt med varandra, kommer maktspelet då plötsligt att försvinna?

Jag menar att vi uppnått pseudojämställdhet då vi enbart värderar kvinnor och män lika då de visar samma beteende. Jämställdhet handlar också om hur vi värderar kvinnligt och manligt beteende i förhållande till varandra då vi anser att det är ett könsbundet beteende vi talar om.