”Vilken knäpp familj vi är som bara träffas när det blir begravning!” Så sa min syster förra sommaren och lovade bättring. Hon var den som samlade ihop familjen då min pappa fått sin första stroke. ”Han förnekar det”, sa hon, ”han tror att han ska bli frisk men läkaren säger att de gjort allt de kan. Han lever inte länge till.” En efter en kom vi dit, några mer tveksamma än andra. Jag mötte min pappa för sista gången på vårdavdelningen. Han hasade runt i sin vita sjukhusrock, mager som en sticka med det vita håret, tunt men aldrig med en avvikande hårlinje, på ända, och samma skägg som han haft så länge jag kan minnas. Stickigt när han skulle kramas. Med ena handen drog han droppställningen med sig genom korridoren, i den andra höll han min hand. Stolt och lycklig gick han mellan sina vuxna döttrar till fikarummet för sista gången. Halvvägs blev han tvungen att stanna för att vila och han smekte mig över håret med darrande fingrar. ”Gråt inte lilla pappa,” sa min syster, ”vi är här nu, nästan allihop”.

I fikarummet pratade min pappa med mig om livet och kärleken och vad han lärt sig som var viktigt. Han bad mig åka ut till stugan i Lappland och plantera några örter så att han kunde plocka dem när han kom dit om ett par månader med sin yngsta dotter, min halvsyster. De hade planerat en månad i stugan innan skolan började för hösten. ”Javisst ska jag göra det”, sa jag, medveten om att det var en lögn. ”Jag behöver bara träna armen lite, sedan är jag på gång igen!” sa pappa. Fyra månader tidigare hade han varit med min halvbror och åkt skidor i fjällen. Han var en äkta friluftsman min pappa, jag trodde alltid han skulle leva 90 år.

Jag lämnade sjukhuset overkligt kluven mellan känslan av att pappa var på bättringsvägen och min systers detaljerade beskrivning av hans verkliga tillstånd. Ingen oro följde mig. Det var som det var. Efter en månad fick min pappa en andra stroke och blev förlamad. Någon vecka senare en tredje och så var det över. Min bror satt hos honom sista dagen. När han var borta fick min bror lägga hans huvud tillrätta och med möda bända upp hans hand där han kramat ett smycke med ett litet hjärta som hans yngsta dotter gjort till honom. Hon stod honom närmast men hon kom inte på begravningen. Hon klarade det inte. Hon var 17 år.

Knäppa är vi fortfarande, såväl när några av oss träffas någon gång per år som när vi inte gör det. Min halvbror fyller snart 50 och är en spöklik kopia av vår far, min syster har skaffat nya bröst och är snyggare än någonsin, min bror sköter trädgården åt Kay Pollak och dyker snart upp som Mozart i en reklambild nära dig, jag utsätter oskyldiga för analyspest och begraver mig i det reflexiva jagprojektet. Lilla halvsyster vill ännu inte tala. Vi har fortfarande inte samlats alla på samma plats en enda gång. Vi är en helt vanlig ovanlig knäpp familj.

I den senaste rapporten om svenska folkets sexualvanor från Folkhälsoinstitutet kan man läsa ditten och datten om debuter, frekvenser, hälsa, problem och annat. Något jag uppmärksammade var följande information:

10% av de sexuellt aktiva männen har haft 53% av alla samlagspartners.

Det ger en viss slags ton åt begreppet "alfa-hanne". Svårt att hitta en partner? Din polare kan ha lagt beslag på flera. Alfa-honan tar å sin sida för sig 41% av alla tillgängliga byten.