En väns fina, enkla och kloka tankar om bestående vänskap:

I relationer som är värt något leder inte bråk till ovänskap.

Bråket är som ett membran som vänskapen måste igenom. När man brutit igenom det har man liksom bytt partiklar med varandra och då finns det ingen anledning att lämna varandra längre.

Tidigare har han sagt: Jag bryr mig inte om att bråka med dem som inte betyder något för mig. Nu talar vi inte om grymma, destruktiva gräl som bryter ner den andra i någon slags maktkamp. Den här typen av bråk handlar om att ta en strid med någon för att det känns värt det. Vore det inte värt det skulle irritationen göra att man bara viker sig eller helt enkelt avlägsnar sig från situationen.

På samma sätt är det väl med en konfrontation, tänker jag. Om personen i fråga inte betydde något för mig och jag inte hade för avsikt att reda ut omständigheterna när de väl har uppstått så skulle jag inte bry mig om att konfrontera och riskera en konflikt. Då skulle jag behålla informationen för mig själv och göra med den vad jag ville. På det sättet är konfrontationen i själva verket en inbjudan till närhet, ett sätt att sträcka ut handen. På frågan "Vad ska jag göra med informationen?" blir svaret "Bemöt den, dela den med mig och därigenom kan vi mötas". För vänskapens skull vore alternativet otänkbart och närhet skulle aldrig kunna uppstå. Det är just vad som sker om försöket misslyckas. Konflikten sedimenteras i avstånd och initiativtagaren står kvar i ett märkligt tomrum där mötet aldrig ägde rum. Det räcker inte att en hand sträcks ut om inte den andra är villig att ta den.

(..and stays around to help you heal?)

Gruppen hade tänkt simulera ett nervöst sammanbrott inför klassen på redovisningen för att få till stånd en diskussion om normer och känslor. Förslaget blev dock nedröstat.

Teorin genom detta ytterligare underbyggd. Håll den bakre regionen stängd.