"Du kom hit med en avsikt, för att hjälpa. Nu letar du efter vem vet vad, du rotar i mina känslor."

"Ska jag berätta för dig vem du är, hur mitt lidande ger ditt liv mening?

Spring iväg du, du som kan."

Den här mannen må vara sängbunden men inte behöver man ha fått nacken bruten för att vara den som ser andra fly medan man själv inte kan röra sig ur fläcken.

Här hade jag tänkt skriva något de tankar om sann intimitet och olika definitioner av kärlek som den här filmen väckte men jag är alldeles för trött för att göra det hela rättvisa så jag väntar med det. Se filmen i stället så länge.

En vän ringde och berättade om det knepiga i att återfinna sig själv i en position där man inte vet hur man ska agera eftersom man helt enkelt aldrig fått lära sig det. I det här fallet om att bemöta svaghet och samtidigt förhålla sig distanserad för att kunna möta den på ett konstruktivt sätt. Min vän påpekade de handikappande konsekvenserna av att skyddas från föräldrarnas svaghet under uppväxten, som jag känner till väl. Jag kom att tänka på ett exempel då min pappa ringde mig och grät i telefonen då jag var drygt 20 år gammal och detta försatte mig i ett tillstånd av total förvirring och handlingsförlamning. För mig var mina föräldrar och äldre syskon oförmögna till svaghet. Än idag förlitar jag mig på att de ”starka” individer jag ser upp till ska förbli orubbliga och när de bryter samman står jag helt oförberedd och perplex inför detta och beter mig ofta taktlöst och till synes osympatiskt i min oförmåga att bemöta det.

Själv har jag också klätt mig i styrkans roll såsom den blivit lärd till mig och finner det närmast otänkbart att visa någon annan sida annat än i samförstånd. Att gråta inför mitt barn vore en dödssynd mot bakgrund av min fostran men jag försöker lära om. Jag förstår att jag måste lära honom hantera andras svaghet såväl som sin egen (OBS, se den och förstå den, INTE ansvara för den) för att bryta detta nedärvda mönster av kyla och avstånd. Men det är svårt och det kräver en medveten ansträngning varje gång.

Tanken på det känslomässiga avståndet till min pappa påminner mig också om den kulturella rikedom han aldrig delade med sig av och som nu är det som utgör den sorg jag inte tidigare kunna känna. Konsten och musiken; ett arv som aldrig gavs till mig annat än som ett oplanterat frö och som jag känner en slags själslig längtan efter. Jazzen var en av hans passioner och nu när jazzfestivalen går av stapeln står den inför mig som en närmast mytisk värld som jag önskar beträda men inte känner. Ett oinlöst kulturellt kapital som min pappa glömde ge mig nyckeln till.