Från den 11 juni 2007:

"Skogstibble är min enda knutpunkt. Det är den enda plats där minnen lever kvar i fast form i mitt liv. Det är det enda ställe som jag kan kalla hem och fortfarande mena samma ställe varje gång. Mellan otaliga flyttar och ännu fler skolbyten under min uppväxt var denna plats alltid kvar. Detaljer förändras även här men i det stora hela är det sig likt. Tavlor och möbler ändrar plats men huset är detsamma. Gångar växer igen och buskar skärs ner men även gården är densamma. Här har jag varit varje sommar sedan jag föddes. Hela sommarlovet som liten och nu bara en vecka detta år, men återkommer hit gör jag alltid.

Tid finns gott om här, förutom minnen. Tid för tankar och reflektion och tid för återhämtning. Här finns också tid för längtan och för drömmar att göra sig påminda och ta ny fart.

När jag är här inser jag att jag aldrig riktigt delat detta med någon. Jag har alltid varit ensam här. Mina syskon hade växt ifrån mig när vår mormor dog och jag kan inte minnas dem här annat än som flyktiga gäster under mina långa sommarlovsveckor. Min morfar kände jag aldrig riktigt. Jag släppte honom aldrig nära mig, för mig var han alltid en främling. Jag sörjde honom inte när han dog, 18 år efter min mormor. Jag har haft kompisar här, korta gyllene stunder i barndomens långa somrar. En av dem, min bästa vän, har lämnat sina spår bland alla minnen som bor här. Hon förstod magin eftersom hon såg den genom mina ögon och hon är den enda i mitt liv som respekterat den. En vän är dock bara den som passerar genom livet i perioder. En vän är den man möter på tåget och sitter bredvid under resans gång men inte den som följer med hem när man kommit fram. Jag inser när jag sitter här i Skogstibble ensam, ännu en sommar, att det är den följeslagaren jag saknar. Någon som förstår vad som finns för mig och som respekterar det. Någon som inte jämför det med något annat som de tycker är bättre och vill ändra på det. Någon som kan se det jag ser och som väljer att stanna. Inte här, men hos mig."

Varje människa vill bli avslöjad.

Det här har jag läst och jag har för mig att jag skrivit om det men nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg vem som skrivit det eller när jag läste om det och inte kan jag hitta det i bloggen heller. Det är knappast något som Marx, Weber eller Durkheim skulle säga så det bör ha varit före september. Var det Rilke? Var det Hellsten? Jag måste skärpa till mig med kategorierna. Varför finns det inte en sökfunktion..

Hur som helst handlade det förstås om att människor bär på rädslan att någon ska se igenom dem och döma dem. I själva verket är det förstås precis det vi helst av allt vill, att någon ska se igenom alla våra masker och försvar så att vi slipper låtsas mer.

C kommer till databordet med en receptbok som han hittat i sitt rum och frågar om vi inte kan laga maträtten han slagit upp. Jag kikar på bilden och ser att rätten består av nudlar, frysta grönsaker och korv. Med andra ord precis det som vi brukar äta minst en gång i veckan. Bra, ingen större utmaning då. "Ska vi göra den tillsammans?" frågar jag. C ser tveksam ut. "Jag håller på att städa mitt rum", säger han. Vi kommer överens om arbetsdelning. "Du kan titta i den här hur man ska göra", säger C uppmuntrande och spatserar tillbaka till bokhyllan han håller på att organisera.

I köket uppstår en viss problematik eftersom de råvaror jag normalt lever på för ovanlighetens skull inte finns hemma. Nåja, jag får väl improvisera då, tänker jag, en tanke som aldrig tidigare passerat mitt medvetande i sammanhanget. Jag byter sojan mot kalvfond (ja den är ju brun), grönsaksblandningen mot minimorötter och nudlarna mot spagetti. "Vad gott det luktar", säger C som glömt bort sin städning och i stället fördjupar sig i att träna skrivning i en sifferbok.

"Mm, vilken god korv!" säger C vid matbordet. "Vad är det som smakar som saft?" "Hm", funderar jag, "det måste vara senapen, den är söt". "Men usch!" ubrister C, "senap!" Han befinner sig några sekunder i inre konflikt innan han konstaterar att han i alla fall inte gillar sån senap som man tar ur en burk och lägger på en korv. Dvs precis sådan senap vi just äter. "Det är för att den är blandad med olja och soja", säger jag och väljer att bortse från kalvfonden. "Om man blandar olika smaker kan man få en helt ny smak, precis som när man blandar färger". "Hur blandar man guld?" undrar C och jag tänker på Paolo Coelho.

Efter maten tar C med sig receptboken för att visa för grannen. "Vi har ätit nåt vi aldrig har ätit!" meddelar han. I själva verket har vi ätit samma sak som vi ofta äter, ändå har båda våra begreppsvärldar kring mat och smak just genomgått en kognitiv revolution.