Apropå rosa bandet och det. 

Hihgly trained and hihgly motivated. Jao.

De avvikande är samhällets symptombarn som placeras under diagnos för att lyfta ansvar från orsaksbärarens axlar och hålla det övriga folkets misstänksamhet i schack genom tystnad. Arbetsdelning begränsar människors kunskapsfält och självständighet hindrar dem att tala med varandra. Genom massiva informationskanaler flödar istället den reflexiva information som ska lära människan vem hon är och vem hon ska vara. Hon ser sig i spegeln och möter någon annan, hon lyfter sin hand med ett anklagande finger och pekar på sig själv samtidigt som spegelbilden pekar tillbaka på henne. Det är du! tänker hon och hatar sig själv. Hon ser på människan vid sin sida och inte heller där stämmer bilden överens. Det är inte du! säger hon och lämnar sin partner. Hon går ut i världen och budskapen kastar sig över henne som leende vargar från alla hörn och alla ytor. Du kan bli vad du vill! skriker de och det är en lögn hon tror på. Människan springer för att nå ikapp sin önskan, hon springer fortare och fortare och landskapet rusar förbi henne. Byggnader ställs upp och byggnader rasar, maskiner vrålar och maskiner tystnar, barn skrattar och barn gråter. Hon springer genom städer fulla av folk och de är öde. Lysande skyltar ropar i neon. Kom hit! Men de är för många. Hon kan inte välja. Medan rusande hjärta, svidande hals och händerna skakande av stress kastar hon sig tillbaka in genom dörren i sitt hem. Hon tejpar för alla speglar och sätter sig för sig själv igen. Tyst och ensam, där hon fyller sin funktion som samhällets duktiga barn, dess medgörliga återskapare.