Det är helt enkelt fullt. Så är det. Det enda jag sysslar med nu är toppfyllning. Mitt huvud hinner inte med att bearbeta och assimilera all denna nya information. Trycker jag in något med våld så raderas istället något annat ut i bakänden. Retroaktiv interferens kallas det för. När minnet för tillfället har nått sin fulla kapacitet och ny information tränger ut gammal (mindre ny, inte den som lagrats i långtidsminnet). Varför? tänker jag olyckligt och sedan kommer jag ihåg att den grupp jag umgås i besitter fördelen av en tanketradition inom detta fält. De är redan kognitivt ackomoderade inför denna kunskap, det är inte jag.

Min hjärna försöker desperat hitta knep för att hantera allt det nya. Den använder sig av den mest effektiva av minnesstrategier, nämligen det personliga referenssystemet. Det överlägset bästa sättet att minnas är att koppla ihop information till den egna jaghistorien. Därför slits dörrarna upp till det biografiska minnet och gamla händelser bombarderas med nya tillämpningar. De tycks vandra runt i medvetandet med klasar av kardborrar på sig. Stackars gamla minnen, får aldrig vara ifred.

Hur jag ska kunna klämma in en bok till, det begriper jag inte. Jag vill bara sova. Det är inte heller konstigt. Sömn är också ett sätt för hippocampus att redigera och strukturera ny information. Gah! Jag kan inte tänka en tanke utan att förklara den. Ok.. det är kanske i det här läget man inser att man borde lära sig meditation.