Då ensamheten breder ut sig över världen och ter sig uppstå som ett eget levande väsen är den i sin bisterhet inte bara nedslående utan också exceptionellt irriterande till sin natur då den i sig själv är fullständigt irrationell. Människor är de facto inte ensamma. Världen kryllar och myllrar av människor, den ena mer lik den andra, som delar liknande föreställningar om sin egen frustrerande verklighet. Den stora ensamheten är i själva verket inget annat än en mänsklig, mental konstruktion som vi ständigt legitimerar för oss själva genom inre uttalanden. Dels de självriktade som ”jag är unik”, ”ingen är som jag”, ”ingen förstår mig”, ”jag har ingenting att bidra med”, ”jag är bara till besvär” och de utåtriktade som ”jag vill inte umgås med vem som helst”, ”jag vill hitta den perfekta relationen”, ”jag vill inte vara den som ber om hjälp”, ”den jag umgås med ska vara si och så” och sedan som att detta inte vore nog en hel radda med rationaliseringar som ”jag trivs bäst såhär”, ”jag utvecklas av motgången”, ”ensam är stark”, ”jag förtjänar detta”, ” det finns ingen lösning”, ”världen är ond”, ”livet är hårt” etc etc i det oändliga. Om inte detta är kollektiv galenskap så säg mig vad som är det!
Dessa uttalande är naturligtvis bullshit, för att vara rättfram och ohövlig och osvensk. Visst är varje människa unik på sitt sätt men det är betydligt mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Bloggvärlden är en verklighet som gör det hela pinsamt uppenbart eftersom det i hundratusentals självutlämnande bloggar skrivs om precis samma sak uttryckt på lite varierande sätt. Alla känner sig ensamma mer eller mindre ofta, vi är främmande för varandra samtidigt som vi ständigt poängterar i kommentarer hur vi förstår varandra, alla har garanterat något att bidra med och att påstå något annat är en otroligt nedlåtande syn på hela mänskligheten, de allra flesta blir överlyckliga då någon lägger sig i deras liv osv. Ändå sitter vi, alla ensamma olyckliga människor, hemma och beklagar oss över vårt lidande medan vi faktiskt oftast inte gör ett jota för att förändra det, helt förlamade av vår intellektuella dysterhet. Vi grubblar och filar på vår egenart och stänger omvärlden ute medan vi bygger drömmar om delaktighet utan att egentligen var beredda att ta del av den. Vi ställer upp omöjliga krav för hur vår värld ska se ut och förvånas över att den inte lever upp till dem.
Varför väljer människan en passiv, lidande, kränkt eller uppgiven inställning? Detta frågar sig den existentiella psykologin som VI INTE SKA LÄSA på vårt program. Är inte detta problem tillräckligt centralt för vår utbildning?! Citatet har jag fått från min grannes föreläsning på läkarprogrammet. Jag väljer inte min olycka! skriker de ensamma i förtvivlan tillbaka mot mig. Nej, det är inte det jag hävdar heller. Du skapar din ensamhet därför att det är det enda du har lärt dig och det enda du tillåter dig att samtala med dig själv om.
grannen
17 oktober 2008 16:08
Du har begrundat min föreläsning ser jag, fast jag tolkar den inte exakt som du.
Blev väldigt nyfiken att läsa mer av Seneca den yngre dock.
Anna-Karin Dybeck
17 oktober 2008 18:15
Så skönt att det finns någon som du.
Vi ska läsa existentiell psykologi så jag kan spela in föreläsningarna åt dig=) Förresten har du Thomas nummer?
Psykologen
17 oktober 2008 18:44
Haha, A-K. Sluta outa. Jag skickar dig det numret.
Grannen: Det är nog en kombination med 'konstruktion av verkligheten' som jag själv läser. Men som sagt, jag blir så förtvivlad över all denna hjälplöshet och jag vill protestera mot den ordning skapar den. Människor sitter vägg i vägg i hus efter hus och längtar efter varandra och när de möts på gatan vänder de bort blicken eftersom de är så rädda för varandra. Eller så är de rädda för insikten att de kan förändra sin situation eftersom de då känner sig tvugna att faktiskt göra det.
Bek
17 oktober 2008 18:47
Du har tidigare skrivit om hur det är den subjektiva upplevelsen som är det avgörande/väsentliga, så då förstår jag inte vad du menar med att vi "de facto" inte är ensamma. Att det rent fysiskt finns människor omkring en betyder ju inte att man automatiskt har meningsfulla relationer till dem.
Och visst kan man hävda att vi har mer gemensamt än olikt, men det är ju en fråga om vilka aspekter som är väsentliga när det kommer till just relationer (och avsaknad av dem).
Psykologen
17 oktober 2008 19:50
Jojo det är klart. Jag har inte ändrat mig i den frågan, det handlar om ett annat perspektiv. Naturligtvis kan man inte lösa individens ensamhet genom att säga till dem att de har fullt av folk omkring sig och att de ska skärpa sig. Men om samhällsstrukturen är uppbyggd på ett sätt som driver människor ifrån varandra måste vi ifrågasätta den.
Jag ifrågasätter inte människors upplevelse per se, jag ifrågasätter strukturen som skapar dem. Det kan också vara viktigt för att förstå hur människor värjer sig mot ett faktum som rationellt sett borde erbjuda dem hjälp.
Men om jag inte kunde utveckla och omvärdera mina egna resonemang vore det väl tråkigt och sjlva utbildningen meningslös.
Faktum är att det bl a är dina resonemang som först väckt de här frågeställningarna hos mig då du ibland har vägrat ta det individuella perspektivet men utan att motivera det på ett sätt jag kunnat acceptera. Därmed har det motiverat mig att söka efter svaret på egen hand. Genom konflikten föds en möjlighet till en ny sorts förståelse.
Vad gäller relationer så anser jag fortfarande att relationer och mening är något man skapar och bygger upp, inte något som "finns" som ska "hittas". Frågan om vad som är relevant för just dig och mig är en förhandlingsfråga men för kommande generationer en samhälls och värderingsfråga.
Psykologen
17 oktober 2008 20:04
Hm.. på sätt och vis ifrågasätter jag i mitt resonemang visst individens upplevelse, men inte huruvuda den är SANN för individen, utan på vilket sätt den skapas.
Att jag upplever mig som ensam förändras inte av det faktum att det finns andra som är precis som jag, men i mitt sätt att tänka kring min ensamhet finns inbyggt funktioner som upprätthåller min ensamhet och hindrar mig att bryta den.
Bek
17 oktober 2008 21:02
Men nu blir det en sammanblandning. Jag har ibland motsatt mig det "individuella perspektivet" när det handlat om vad som är VERKLIGT, t.ex när vi diskuterat konflikter. Jag menar att individens tolkning visserligen är det praktiskt väsentliga för individen - alltså "sant för denne" - men inte nödvändigtvis en KORREKT tolkning av vad som faktiskt skett. Med andra ord har jag uppfattar det som att jag har pratat ontologi medan du pratat epistemologi.
Nu ska jag "provtycka" lite... :-)
Det jag hakar upp mig på i inlägget är dels uttrycket "de facto", dels tonen i texten som i mina öron kommunicerar ett avfärdande av "ensamhet" som grundlös inbillning.
Om vi talar om begreppet "ensamhet", och då inte menar att man rent fysiskt är åtskild från andra, så menar jag att det per definition är ett subjektivt tillstånd, precis som t.ex "sorg" eller "glädje"; det går inte att säga att någon inte har sakliga skäl att vara ledsen eller glad - eller ensam.
Med andra ord: "gnäll" är när andra människor klagar över något jag själv inte bryr mig om. :-)
Det vill säga: om jag upplever ensamhet så ÄR jag ensam (i den i sammanhanget relevanta betydelsen av "ensamhet").
Men du skriver att vi "de facto" inte är ensamma. Om du menar det rent fysiska tillståndet så menar jag att det är en missuppfattning av innebörden av "ensamhet". Om du menar att emotionen "ensamhet" är "de facto" en felaktig tolkning så blir det också en sammanblandning eftersom "ensamhet" inte kan vara annat än subjektiv.
Men jag gissar att du menar att emotionen "ensamhet" egentligen är ONÖDIG, att den bygger på ett feltänk som åtminstone delvis formas (eller förstärks) av samhällsstrukturer. Och där är jag med. Många tidigare naturliga mötesplatser har försvunnit: gårds- eller byagemenskapen, församlingen... Vi kan leva tätt inpå varann utan att ha minsta beröringspunkt. Men jag håller inte med om att vi "oftast inte gör ett jota för att förändra det". Snarare kämpar väl många som djur för att nå varandra TROTS omständigheterna.
(Att vi undviker varann på gatan är inte konstigt - det är trots allt en evolutionär mekanism att vara misstänksam mot främlingar. Man kan inte klandra individen för att denne påverkas av arv och miljö.)
Psykologen
17 oktober 2008 21:54
Nja ok, men jag klandrar inte individen, jag sörjer individens förmåga, som jag uppfattar som dold för henne. Tonen är inte tillrättalagd helt enkelt eftersom hela inlägget var ett frustrerat utbrott efter att jag suttit och läst blogg efter blogg skrivna av människor som ropar efter likar. Alltså där sitter jag och ser en hög människor som ropar efter varandra men inte ser att de andra finns där hela tiden med samma tankar som dem. Och då undrar jag vad de är som gör att vi inte hittar varandra och det första jag tänker mig är att själva föreställningen att "ingen annan är som jag" gör att jag utgår ifrån att det är kört redan inan jag börjar leta. Där menar jag att så är det inte. Alltså, de facto finns det andra som är som jag och som jag skulle kunna lära känna. Jag menar allstå inte ensamhet i känslomässig mening här, utan i.. eh.. att jag är den ende av mitt slag. Men uppfattningen om "unikhet" tror jag också bidrar till att skapa min känsla av ensamhet.
Ju fler människor runt mig, desto mer söker jag dela det som är exklusivt, det som får mig att känna närhet till en annan och ju fler vi är desto svårare blir det för mig att hitta just det. Jag kämpar så hårt för att särskilja min indentitet samtidigt som jag vill ha gemenskap. Det blir en känslomässig paradox.
Gnäll för mig är när jag beklagar mig över något för beklagandets skull, inte för att jag ämnar förändra det. Som när folk gnäller över politiken som är viktig för dem, men de går inte och röstar ändå.
När jag säger att vi inte gör något åt det syftar jag på att många av oss faktiskt inte alls går ut och försöker ändra på något utan i stället försöker legitimera vårt beteende (jag är rädd, jag har blivit sårad etc) därför att det är ännu jobbigare att göra ett val att ändra sina vanor, riskera att ge sig ut i världen och bli sårad osv. Om jag intalar mig själv att jag inte har ett val, att jag är ett offer eller jag har valt min ensamhet då behöver jag inte göra något mer. Men jag mår fortfarande dåligt och, ja visst, jag ÄR ensam. Dvs jag är själv och utan närhet.
Är det så att jag söker mig ut men inte lyckas skapa kontakt eller närhet, då är det något annat som krånglar. Det beror inte på att det är "slut på människor där ute" eller att det "inte finns någon som skulle tycka om mig".
(Den ontologiska diskussionen är en del av tankegångarna som lett fram till det hela, men också bla annat sådant som "att nedvärdera sig själv är att nedvärdera andra" viket jag först motsatte mig men nu förstår)(och annat)(poäng: jag lyssnar även när jag inte håller med) :)
(den sociala fobi jag syftar på är varken rationell eller evolutionär)
Psykologen
17 oktober 2008 22:03
Skulle kanske kalla det "främlingskapet" i stället. Men besegrade vi främlingskapet skulle vi nog fälla ensamheten på köpet. Tror du inte?
Bek
17 oktober 2008 23:25
Jo, definitivt.
Grannen
18 oktober 2008 00:15
Mer kakor till grannarna, det är allt jag tänker säga ;)
