Bek

6 december 2008 09:39

Såhär kanske:
Det svåraste är att den, liksom allt annat, förändras. Någon har sagt att det enda som är beständigt är förändring, och det gäller även kärleken.
Det är vårt öde som människor att vi räds förändringen, samtidigt som vi paradoxalt nog avskyr stillaståendet.

Psykologen

6 december 2008 14:42

It is necessary, and in that direction our developement will gradually move, that nothing alien shall befall us, but only what has long been part of us. We have already had to think anew so many concepts of motion, we shall also learn gradually to realize that it is out of mankind that what we call destiny proceeds, not into them from without.

Grannen

7 december 2008 12:09

Jag tycker inte kärleken förändras. Vi förändras och föremålen vi älskar skiftar men känslan av kärlek är densamma. Vi kanske älskar dom mer, eller känslan svalnar om den inte matas, men inte dess natur eller innersta väsen. Den höviska kärleken, den vänskapliga kärleken, den respektfulla kärleken som är omvårdande och värmande. Vi pratar kärlek, inte passion eller åtrå. Vi pratar inte jakt och byte.

Bek

7 december 2008 13:38

Jovisst, jag trodde det var underförstått att jag menade att intensiteten och "föremålen" skiftar, inte känslan i sig.
Jag fick intrycket att frågan främst gällde den form av kärlek man syftar på när man talar om "kärleksrelationer". I och för sig kan man väl hävda att det är i grunden samma känsla, som "färgas" av passion och åtrå i vissa relationer. Men om ett tidigare kärlekspar skiljer sig så tycker jag inte det verkar relevant att säga att kärleken mellan dem är oförändrad bara för att de fortfarande är vänner och respekterar varann.

Psykologen

7 december 2008 14:10

Mm.. jag som då är generellt (eller just nu?)skeptisk till begrepp som "natur" och "innersta väsen" är nog mer inne på föränderligheten. Bilden av den höviska kärleken eller andra kärlek med epitet handlar för mig om ideal, om kulturella konstruktioner och föreställningen om den sanna kärleken en del av skälet till denna hysteriska klappjakt för att hitta "rätt" känsla. Det lämnar människor i oändliga tvivel eftersom alla andra känslor då blir fel eller otillräckliga.

Ett försök att separera ut en bas som sedan blandas med olika smaker känns vetenskapligt snarare än känslomässigt. Bl a ngt som psykologin ägnar sig åt, att leta rätt på grundläggande universella affekter.

Psykologen

7 december 2008 14:38

Frågan söker dock en subjektiv upplevelse, hur det än ter sig, inte något giltigt svar.

Grannen

7 december 2008 18:00

Mitt svar var nog snarare riktat till Bek's notis.

Psykologen

7 december 2008 20:19

Ja, och jag la mig i.:)