Så noga, så noga var jag att separera det fysiska från mina känslor. Så hårt drog jag mina gränser för att skydda min kropp från allt det onda inuti mig och för att låta den få ta emot den närhet som erbjöds utan att värja sig i rädsla för den som gjorde min själ så illa. Så svek jag den också om och om igen och lät den betala förnedringens pris då stoltheten krävde sin vila. Jag klandrade den bittert för sina misslyckanden samtidigt som jag vägrade låta den tala med mitt hjärta.

Nu när jag sett gränserna upplösas omkring mig så öppnade de sig också inuti mig och jag kunde känna hur jag flöt samman med mig själv. Delar av mig som aldrig mötts har fått hälsa och röra varandra. Mitt hjärta har fått leka och min kropp har fått älska, såsom jag aldrig tidigare tillåtit dem. Jag kan inte längre skilja på vad som är vilket, vad som är förnuft och känsla, vad som är min kropp och själ. Känslan tycks ha sprungit vilse i nervsystemets alla vrår och den vill aldrig hitta hem igen. Den är fri.

C blickar ut över älven från McDonalds uteservering där vi sitter med vår obligatoriska fredags-Happy Meal.

C: Se så fint det är på älven.. det ser ut som glitter på vattnet.

S: Ja verkligen jättevackert. Det är nästan så man blir kär när man tittar på det.

C vill kasta stenar i vattnet och vi går ner till älvstranden. En dryg halvtimme passerar, jag tar foton, filmar lite och skriver sms. C fortsätter att kommentera glittret på vattnet. Efter ett tag ser han fundersam ut. Så säger han:

C: ..jag är kärlös..

S: Själlös?!

C: Nä.. KÄRlös.

S: Jaha.. vad betyder det?

C: Att jag inte har någon att var kär i.

S: Mm, så vackert.

C: Men det är lite sorgligt.

S: Ja.. men det kan också vara skönt. Det kan var jobbigt att vara kär.

C: Jag vet..

S: Sa du "jag vet"?

C: Jaa..

S: Ok.. men det var ett väldigt vackert ord i alla fall, hur kom du på det?

C: Jag tänkte att M och J är billösa..

S: Och du är kärlös?

C: Ja..

S: Mm.. jag ska skriva till A och berätta att du sa det.

C: Varför det?

S: För han tycker också om fina ord.

C: Jaha.. men du säger väl att det var jag som kom på det. Så han inte tror att det var du.

S: Självklart..

Min lille kärlöse poet.. Och som om inte detta var nog så härligt atthöra, i bilen på väg hem:

S: Du är min lille poet. När du lär dig skriva kan du skriva en dikt till mig, som ni gjorde i skolan när ni skrev en berättelse på datorn.

C: Man kan skriva "det var en gång en prinsessa som var kärlös".

S: Jamen visst, då blir det en jättefin saga. Vad skulle hända med prinsessan?

C: Då kan man göra lappar där man ska skriva "hur kan du hjälpa prinsessan så hon kan bli kär?"

S: Och vad skulle du skriva på den lappen?

C: Jag vet inte..

S: Jag skulle skriva att hon kanske kan gå ut och dansa och så kan hon bjuda upp några prinsar. Så kanske hon blir kär i någon av dem. Det var så jag blev kär i A.

C: Sen började ni skriva sms.

S: Ja, han skriver väldigt fina sms.

C: Vad skriver han?

S: Ja.. han kanske skriver att han har tänkt på mig eller att han tycker om mig.. eller att jag har fina händer..

C ler och ser blyg ut, jag parkerar bilen och han kliver ut.

Countdown to Extinction från 1992 är den amerikanska thrash metal-gruppen Megadeths femte och bästsäljande studioalbum.

Dessutom är det den mest träffande beskrivningen av den omedelbara känsla som drabbar mig när jag vaknar på morgonen. På andra sidan månadsskiftet ligger ett landskap i svart. Vad händer där? Vad kommer att hända med mig när jag kliver in i det?  Ska jag mobilisera någon slags krisberedskap? Ska jag varna mina vänner?

Huvva.. jag är rädd..

Du visade mig det jag inte trodde fanns,

du viskade mina hemligheter i mitt öra.

Det ingen ville tro gav du en chans,

du sa allt det jag väntat på att höra.

Du vågade en väg andra försakat,

du väckte mina slumrande begär.

Det andra förnekat har du bejakat,

det ögonblick av evigheten du var här.

Du; min dröm som varit på besök.

Jag har hundra bilder jag skulle kunna beskriva, så vackra så att de gör ont. Men jag vill inte. Människor frågar mig och jag undviker att svara. Jag vill ha dem ifred. Ingen får röra dem än. Ingen får ta på dem, klämma på dem, tala om dem. De är som bubblor i min hand. Genomskinliga och sköra, ofattbara och unika. Och visst är också jag rädd att de ska gå sönder. Spricka mitt i luften som bubblor gör och falla till marken som en trasig droppe. Visst önskar jag att jag kunde bevara dem för alltid, att jag kunde plocka upp dem när jag ville, att jag kunde kliva in i dem och försvinna. Tillbaka till en solvarm rygg, vaggande toner, lekande fåglar, mjuka händer, ledsna ögon, omstörtande ord, doftande hud, skakande ben, viskande läppar, darrande fingrar, tvekande röst, sökande tröst, smärtande bröst, oro, lättnad, lycka, sorg, tacksamhet, utmattning. Allt och om vartannat. Så mycket, så mycket att jag inte kunde beskriva ens om jag ville.

I have a hundred images I could describe, so beautiful they hurt. But I do not want to. People ask and I avoid replying. I want them for myself. No one can touch them yet. No one may hold them, nip at them, talk about them. They are like bubbles in my hand. Transparent and brittle, unbelievable and unique. And yes, also I fear that they will break. Burst in the middle of the air as bubbles do, and fall to the ground as a broken drop. I do wish I could keep them safe forever, that I could pick them up when I wanted to, that I could step into them and disappear. Back to a sunwarm back, cradling tones, playful birds, soft hands, sad eyes, subversive words, fragrant skin, shaking legs, whispering lips, trembling fingers, hesitant voice, searching consolation, chestpain, anxiety, relief, happiness, sadness, gratitude, fatigue. Everything and alternately. So much, so much that I could not describe it even if I wanted to.

I stugan stod en middag redan dukad och bägare med vin. Vi åt och drack tills glömskans dimma gömde våra bekymmer och lekte oskyldiga i vår lycka tills natten gled över i gryning. Här, på den enda plats där vi var tillåtna att se dagen och låta den se oss. Här, där inte ens solen kunde flytta tidens hand. Då morgonvinden hälsade de tunna gardinerna i fönstret vaknade jag av ett blygsamt pinglande utanför vårt rum. Jag klev upp och drog försiktigt gardinen åt sida. I trädgården framför stugan satt en liten flicka och lekte med pinglor av silver. Hon rullade dem mellan händerna på röda sidenband och skrattade tysta skratt när de föll ned i gräset mellan hennes korslagda ben. I den märkliga frånvaron av hennes röst tycktes som att de klingande pinglornas melodi var flickans skratt som studsade mot marken.

Jag gick barfota ut i trädgården, satte mig hos flickan och bjöd henne frukt från vårt dignande bord. Hon tog emot gåvan och åt hungrigt frukten medan hon betraktade mig med stora, blå ögon. En mjuk bris lekte med tunna hårslingor över hennes vita panna. ”Vems barn är du och hur hamnade du här?”, undrade jag för mig själv och mindes den väntande kvinnan i skogen. ”Växer barn upp här? Får de någonsin lära sig att tala?”.

När flickan ätit frukten torkade hon sig om munnen på barns vis med baksidan av handen och log blygt. Så lade hon två pinglor i min hand och trädde sidenbandet genom öglorna gjutna på dem. Hon lyfte bandet med båda händerna och skakade det så att pinglorna sjöng. Hon skrattade och jag skrattade tillbaka. Spöklika skratt utan ljud. Flickan knöt den ena änden av bandets runt mitt finger och den andra änden runt sitt eget. Hon reste sig och vände sig bort. I samma ögonblick var hon försvunnen och bandet mellan oss likaså. Häpet såg jag mig omkring men hon var ingenstans att finna. Så hörde jag ljudet av den klingande pinglan och när jag såg åt samma håll stod flickan där igen, skrattande som innan. Det röda bandet böljade mellan våra händer, inte sträckt men inte heller vilande på marken. Flickan såg förväntansfullt på mig, väntade att jag skulle delta i leken. Jag vände mig om, gick genom trädgården, runt hörnet på den lilla stugan. Sidenbandet på mitt finger syntes inte men när jag skakade på handen klingade min pingla. Flickan svarade med sin, kvar på samma ställe där hon stått sist. Jag lutade mig tillbaka för att se runt stugans hörn och mycket riktigt, där var hon. Bandet var längre nu och höll oss fortfarande samman. Märkliga, magiska band!

Flickan vinkade mig till sig och lossade bandet från våra fingrar. Hon gav mig båda ändarna och pekade mot stugands dörr. Hon lade sin handflata mot bröstet och såg teatraliskt lidelsefull ut, så pekade hon igen mot dörren. ”Det är kärlekens osynliga band”, tänkte jag. ”För att vi inte ska tappa bort varandra igen.” Flickans ögon lyste som om hon hört min tanke. Hon gav mig hastigt en slängkyss med den lilla handen, sprang ut ur trädgården och försvann in i skogen.

Jag gick tillbaka in i stugan och väckte min sovande prins. Jag berättade för honom vad som hänt och räckte honom det röda bandets ena fria ände. Han betraktade det länge och lät det glida över det hårda band av guld som redan prydde hans finger. Den tillåtna kärlekens synliga symbol. Jag tog änden ifrån honom och knöt bandet försiktigt runt pekfingret på hand högra hand. Utanför vårt fönster sjöng sommarens fåglar. Han tog den andra fria änden och fäste den runt det minsta fingret på min vänstra hand.

När vi fortsatte vår vandring hand i hand låg bandet blott ett par centimeter långt gömt mellan våra handflator. När han vände sig ifrån mig försvann det ur min syn som om det aldrig varit där men om jag skakade min hand spelade min silverpingla och någonstans i skogen spelade en annan till svar.

Ingen bil tillbaka och tidiga morgnar med långa arbetsdagar och onödigt kallt väder. I ren trots tog jag på mig ylletröja och jacka och virade in mig i en yllefilt i min solstol på altanen. Där somnade jag på eftermiddagen till ljudet av fågelsång, ilande vind, cyklande pappor, protesterande barn, övertrimmade mopeder och annan störande trafik medan en änglagranne hämtade mitt barn från skolan. I morse hävdade Thomas Bodström att en kall maj garanterar en fin sommar och jag hoppas han har rätt för maken till envisa tio plusgrader kan jag knappt komma ihåg. Detta kan ha något att göra med att jag stått inklämd i en hamburgerestaurang med överdimensionerade fönster i maj månad de senaste åren, men ändå. Två och en halv timme i solen orsakade åtminstone ett par röda kinder så lite nöjd får jag väl vara.

Grannens gräsmatta-blommor

"Det var så roligt att se dig, om än bara för en liten stund. Det lyste upp min dag och du var så vacker."

Å.. finaste.. nu känns det bättre.

(det där känner jag igen..)

(aha.. wenn auch nur für eine kurze Weile)

(cirkeln sluts, tiden tar slut, dags att lämna åter)