psykologen

Senaste inläggen

Av Psykologen - 8 april 2013 14:05

Nu när jag för tillfället inte jobbar som psykolog är det inte heller så många som känner till att jag är just psykolog. Många psykologer föredrar att diskret dölja sin profession privat för att slippa konfronteras med reaktionen då den blir känd. Nyligen satt jag på lunchrast tillsammans med en medarbetare som i förbifarten, mest för att vara artig, frågade mig vad jag sysslar med annars och överraskat höjde på ögonbrynen vid svaret. Åååh, sa han, psykolooog! Så vad tänker du egentligen om mig? Han skrockade med en slags skräckblandad förtjusning och förhoppning om en väntande analys. Nja, svarade jag, jag har väl inte tänkt på mycket på det. Sedan bjöd han mig på en halvtimmes presentation av sina personliga neuroser blandat med spännande berättelser om sitt liv i en annan kultur som jag inte alls är bekant med och jag lyssnade uppmärksamt. Han avslutade med ett hjärtligt och möjligen en gnutta oroligt haha, du måste tycka jag är knäpp! Nej, sa jag men det är kul att du berättar. Jag skrattar för att jag känner igen mig ibland, jag kan vara likadan. Men jag tycker det är spännande att höra dig berätta också. Jag kan lära mig av det du har att berätta när jag ska träffa andra som vill ha min hjälp.


Nja, inte riktigt det han hade tänkt sig.


Det är väl det att psykologer väcker en fascination i sin egenskap av eventuella speglar. Och en rädsla i egenskap av eventuella detektiver. Men den tråkiga och kanske trygga sanningen är att människor sällan är så intressanta för andra som de är för sig själva. Psykologer skulle kanske kunna gå runt och se på alla människor som studieobjekt, men varför skulle de göra det? De har fullt upp med sina egna liv och sina egna relationer och sina egna knepigheter. Sorry.

ANNONS
Av Psykologen - 7 april 2013 20:46

Ännu ett besked att vänta på. Ännu ett telefonsamtal som dröjer.


I stället ringer någon annan. Någon försöker dra i några trådar. Någon försöker vända på några stenar. Någon ska kolla upp och höra av sig. Det är Tåg A som plötsligt ruckar lite på sig. Det var bara det att jag sneglat på allvar åt Tåg B rätt länge nu och Tåg A känns inte längre så attraktivt.


Snälla snälla snälla, ring nu då! Ring nu så att jag inte behöver göra det här valet. Jag försöker tänka det så hårt jag kan, men det hjälper inte den här gången heller. Telekinesi kan jag lista bland mina svagheter.


I stället blir jag sjuk. Hasar runt eländig här hemma med virus i magen och illamående som håller i sig så länge att jag börjar sympatisera med de gravida som får stå ut med detta i månader. Men fick jag byta mitt virus mot en bebis skulle jag inte tveka. Apropå det..


Det finns mycket att förlora, oavsett hur det går. Det här är ett sådant vägskäl. En rejäl påse med Skam finns också att hämta där det efterlängtade tåget stannar. Vill man ta de stora läskiga stegen i livet så får man räkna med att stoltheten går lite upp och ned, sa ex-grannen. (Hon längtar efter mig, säger hon. Men nej, riktigt så långt kan jag inte åka. Inte nu.)


Visst.


Det är ingen ursäkt.


Men ändå.


Vänta inte, stod det i tidningen. Vänta inte.  (Gud, var det Du?)


Snälla snälla snälla, ring nu.

ANNONS
Av Psykologen - 10 mars 2013 19:41

Jag hörde att det finns platser som är byggda på ihålig sandig mark där jorden plötsligt kan ge vika och sluka allt vad som råkar befinna sig på just den platsen just då. Hus med sovande människor i till exempel. Stephen King har skrivit om dem också. Slukhålen där människor kastar ner gamla saker och ser dem försvinna för att slippa ta dem till sopstationer och återvinningscentraler. Det går inte att veta hur stora de är, eller hur mycket som krävs för att fylla igen dem, säger de som vet. Det låter otäckt.


Sådana där hålrum finns också i vissa människor. De ligger på lur under vad som tycks vara en stabil grund, en påbyggd grund, som plötsligt kan ge vika och sluka det som befinner sig i närheten av dem just där, just då. De slukar vettet. De slukar skärpan. De slukar rösterna som håller världen i balans. De slukar ibland slumrande vänner som inte varit aktsamma.


Jag upptäckte att jag har ett sådant hål i mig och det var otäckt. Det är otäckt för att det inte går att veta hur stort det är eller vad som krävs för att ta sig ur det. Men jag är inte så säker på att jag vill fylla igen det, för det finns något annat där nere också. Där nere finns orden och färgerna, dem jag inte kommer åt när allt är som det ska. Där nere mitt i smärtan finns platsen där skönheten bor, även om den är lite galen. Underlandet. Det har jag också skrivit om förut. Ett rep om midjan skulle dock vara bra att ha. Eller två.

Av Psykologen - 4 mars 2013 12:14

Härom natten drömde jag att jag bedrog honom två gånger. Först med mitt ex och sedan med en man jag en gång bara suktat efter. Hela tiden skämdes jag jättemycket men jag gjorde det ändå.


Kanske tyder det på ett skifte, tänkte jag när jag vaknat. Kanske har han nu bytt plats med De Andra, han har flyttat upp i den känslomässiga rangordningen och till slut intagit den plats som helt rimligen bör vara hans. Det är han som är med mig nu. Inte bara i praktiken, inte bara på facebook (fast där har jag visserligen inte fått lägga honom ens nu), utan innerst inne. Nu, när mina ögon, mitt hjärta, eller mina fantasier vandrar, så finns det någon där inne som vickar på pekfingret i ansiktet på mig. Aja baja. Inte så.


Det är fint, tänker jag. Jag tar ansvar för oss, jag har ett litet bo inuti mig där jag skyddar honom. En plats där han ska vara trygg.


Min bästa vän sa något härom veckan som dundrade ner i mig som ett jordskred. Något Nytt. De man har närmast, sa hon, dem måste man kunna ta för givet. Hur skulle det vara om man inte kunde det?! Hur skulle det vara om man inte kunde vänta sig att de som betyder mest finns kvar, oavsett?


Det skulle vara fruktansvärt!


Förstås. Det borde jag väl veta som sett mina nära falla undan, en efter en, och lämna mig ensam i en liten hög på mattan. Det borde jag väl veta som håller människor undan för att de inte ska kunna göra så igen. Och igen. Och igen. Ändå är jag precis en sån person som envist framhärdar min Integritet före allt. Du ska inte ta mig för givet, din jävel, säger mitt Lilla Jag när hon färgat håret svart och knyter sina nävar mot dem som kliver över gränsen till hennes luggslitna revir. Du ska inte tro att du kan förvänta dig min kärlek, min sårbarhet, mina råd, min oråd. Du ska inte tro att du kan krama mig bara för att vara snäll, du ska fråga om lov först! 

 

Kanske blir det så när människor hållit för hårt och sedan släppt för snabbt. Kanske blir den misstron, den misstänksamheten, den enda vallgrav som finns kvar att skydda mot Fienden. Den som utnyttjar och bedrar och överger. Den nonchalanta prinsen som äger sitt kungarike. Du äger inte mig (för då kan du inte heller kasta bort mig)! Bevisa att du förtjänar mig!


Nej, i en familj äger vi ju inte varandra. Vi tar hand om varandra för att vi älskar varandra. När vi älskar varandra tar vi varandra för givna för att vi har gett oss till varandra, med full förtröstan om den andres omtanke. För att det är det enda sättet. Det är ett ansvar att älska någon. Det är att göra ett litet bo inuti för den personen, där den ska vara trygg. Det är en plats där någon står bredvid ingången och vickar på fingret i ansiktet på oss då vi gör något som kan göra den personen illa. Aja baja. Inte så.


Kan det vara så (himla svårt) enkelt, att jag börjat älska honom nu?

Av Psykologen - 4 mars 2013 11:00

Det var det där med de introverta. Eller rättare sagt med det introverta. Introversionen. Den som löser alla problem på egen hand utan att ta hjälp av omvärlden. Den som mal runt samma information runt och runt som i en maskin och till slut spottar ut ett svar. Kanske det bästa möjliga svaret.


Det var bara det att det saknades viss information. Det saknades bitar i pusslet som nu är täckta av ett förvridet motiv och brutna linjer i ett våldsamt försök att jämka samman det som inte hör ihop.


En vetenskapsman.. en vetenskapsmänniska som finner sig låst i sin analys blir tvungen att lägga sitt material åt sidan och gå ut och titta på världen en gång till. Vad är det jag har missat, måste hen fråga sig. Vad är det som saknas? Vad är det jag ännu inte vet?


Mitt i introversionen finns en övertro på den egna förmågan, en tankemässig hybris som säger sig kunna knäcka koden utan att be om hjälp. Då datorer bygger på regeln om SISU, skit in – skit ut, så tror sig introversionen kunna blanda guld av sand.


Kanske finns det genier som kan omplacera bitar av information på så många sätt att det till slut uppstår något helt nytt och revolutionerande, men de flesta dödliga sinnen behöver vända sig utåt för att växa till sig. Det är i förmågan att använda sig av det som finns bortom henom själv som människan är överlägsen maskinen.

Av Psykologen - 28 februari 2013 05:21

Det här är ett maratonlopp och det känns som att jag håller på att ta slut.

Av Psykologen - 9 februari 2013 12:43

Min chef (!) säger att han måste fråga mig något. Han har naturligtvis inte missat debatten som uppstått i samband med Uppdrag granskning om näthat mot kvinnor. Men, säger han, är inte detta bara exempel på en rad människor som är allmänt störda. Vad har det här med jämställdhet att göra?  Hans sambo har blivit fly förbannad på honom då han yttrat detta hemma, så hur ska han förstå hennes och andra kvinnors reaktion, undrar han.


Min omedelbara reaktion är samma styng av ilska djupt nere i maggropen. Ilskan över att ständigt behöva förklara denna kränkning för män och en och annan kvinna som förnekar eller bagatelliserar den. Men jag har förstått att ilska inte leder framåt i mötet med dem som ställer sig oförstående eller undrande, hur berättigad den än är.  


Min andra reaktion är frustrationen över utmaningen i att förklara något som är så självklart för mig. Hur jag blir överraskad av frågan, såsom jag blir varje gång, och sedan förbannar mig för att jag inte har det perfekta svaret på tungan i samma ögonblick som frågan ställs. För jag har förstått hur viktigt det är att vara tvärsäker när jämställdheten kommer på tal. Minska tvekan tas som ett bevis på konstruerade svar och låg trovärdighet.


Min tredje reaktion är tacksamhet för att jag tvingades att tänka efter och formulera detta inför mig själv så att när någon annan frågar mig, om det sker, så vet jag vad jag ska svara.


Det här är min förklaring, den långa versionen.


För att kunna besvara frågan (Vad har detta med jämställdhet att göra?) måste vi ha ett par saker klart för oss.


Det första är skillnaden mellan genusstudier/genusvetenskap/”genusfrågor” och feminism/jämställdhet. Genusstudier ställer frågor om hur manligt och kvinnligt definieras i samhället, hur det kommer till uttryck, hur det påverkar människor. Genusvetenskap är ett forskningsfält med fokus på (bl a) kön och genus. Feminism är politik. Det är en önskan om att förändra och utjämna de skillnader och fenomen som genusforskningen lyfter fram och gör synliga. Feminismen handlar om likvärdighet i betydelsen jämställdhet. Lika villkor och lika värde för män och kvinnor, manligt och kvinnligt.


Det andra är att vi måste kunna skilja på gruppnivå och individnivå. De skillnader i villkor och konsekvenser som feminismen grundar sig på finns mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Bristande jämställdhet kommer att ge sig till uttryck i individuella fall, och upplevs av individer, men när vi talar om jämlikhet och jämställdhet mellan grupper så måste vi kunna hänföra fenomenet till den grupp vi talar om.


Så, om vi vill kunna avgöra om ett fenomen har med jämställdhet att göra så är detta ett sätt att gå tillväga:


För det första, finns det någon skillnad på hur företeelsen ser ut mellan gruppen män och gruppen kvinnor? I det här fallet visar det sig att kvinnor dels tar emot fler hatmeddelanden än män. Dessutom ser innehållet annorlunda ut. Hatet mot kvinnor innehåller sexualiserat våld och fokuserar på utseende och huruvida kvinnan är åtråvärd. Det finns alltså en skillnad som är både kvantitativ och kvalitativ, såväl mängd som innehåll skiljer sig åt. Detta gäller för hela gruppen. Enskilda undantag förekommer alltid, det är de övergripande mönstren som är intressanta här. Finns dessa skillnader så kan vi dra slutsatsen att kön är en definierande faktor. Detta fenomen har med kön att göra.


Men det räcker inte, vi ville veta om det hela har med jämställdhet att göra. Dvs, är detta en feministisk fråga?


Det andra vi då måste fråga oss är, är denna skillnad, den som vi kan se mellan grupperna män och kvinnor i samhället, är det en skillnad som vi skulle vilja förändra? Om svaret är ja, då kvalificerar detta som en feministisk fråga. Är svaret nej, så handlar kanske det t ex om att åtgärda kränkningar i allmänhet. Hur kränkningarna ser ut för de olika grupperna blir mindre viktigt.


Svaret på den första frågan handlar om vetenskaplig metod, inte om åsikter. Slutsatsen kan bestridas med vetenskaplig kritik, inte med tycke och smak. Somliga anser att genusvetenskapen är godtycklig och saknar objektiva verktyg, det förändrar inte att resultaten är dokumenterade och därmed öppna för granskning.


Svaret på den andra frågan handlar om värderingar och åsikter, inte om sannolikhet. Det finns gott om människor som inte ser ett problem i att en kvinna som de tycker klär sig slampigt blir kallad slampa, eller att män uttrycker sexuella fantasier i sina känslor gentemot kvinnor. Vissa människor tycker att detta är helt naturligt, the way of the world och så kan det gott få vara. För dem har det inte med jämställdhet att göra, hur tydliga skillnaderna än är. När vi bestämmer oss för att frågan är feministisk, då har vi tagit ställning. Vi har sagt att de skillnader vi ser är ett problem som vi vill bekämpa.


När vi bestämmer oss för att något har med jämställdhet att göra, då har vi sagt två saker. Vi har sagt att här finns skillnader som har med könstillhörighet att göra, och de skillnaderna skapar en orättvisa som vi inte vill se i vårt samhälle.

Av Psykologen - 8 februari 2013 19:26

Hur återskapar man meningsfullheten, då den just har ryckts ifrån en? Detta eviga meningsskapande, det tycks ibland vara den enda jag ägnar mig åt. Varför är jag här, varför ska jag lyssna på dessa människor, vad ska jag göra med detta tillfälliga jobb jag egentligen inte vill ha, hur ska jag motivera mig att fortsätta framåt. Alla dessa frågor om meningsfullheten, samtidigt som jag hänger mig åt litteratur och övningar som ska lära mig att acceptera livets företeelser som de är. Samtidigt som jag hänger mig åt flykt.


Det är ledan jag inte tål, den är den som förgör mig. Fångat i ledan är mitt sinne som en tiger i bur. Lojt och slumrigt stryker det genom dagen, lättprovocerat gläfser det åt den som stör, den som slänger åt mig något trivialt i ett försök att roa mig. Sprängfyllt av mental överskottsenergi kastar det sig då och då över någon intet ont anande som råkar kommentera något Viktigt på ett ogenomtänkt sätt. Sådant jag inte borde lägga mig i och inte skulle lägga mig i om jag ägnade mig åt något vettigt.


Jag försöker med att lägga ut små presenter åt mig själv. Två veckor fram i tiden. Två månader fram i tiden. Något att se fram emot i väntan på nästa möjlighet till förändring. Jag bävar inför rutinen och sysslolösheten. Jag är menad för något annat än detta.  

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se