psykologen

Senaste inläggen

Av Psykologen - 18 januari 2015 16:31

Förra gången jag var gravid för var mer än 12 år sedan. Då var tiderna annorlunda. Mitt liv fungerade sådär. Jag var ung, naiv och tog flera mindre bra beslut i rad. Jag jobbade hårt och ambitiöst och stred med mina relationsdemoner när jag inte var på jobbet. Man får det inte värre än man klarar av, sa min chefs fru till mig vid något tillfälle och jag tänkte då att det nog var sant. Med tanke på allt hade en besvärlig graviditet varit droppen. Men jag mådde bra då. Inga problem. Några människor i omgivningen viftade med skuld-flaggan och antydde att jag jobbade för mycket för barnets bästa. Men som sagt, jag mådde bra i kroppen då, det var inget problem. Det fanns betydligt värre problem då, och dem var det ingen som flaggade om.


Det här gången är livet bra, bättre än någonsin. Så nu finns utrymme för en kroppslig surprise. Från början ingenting och så en smygande avsmak till hela tillvaron. Som om kroppen i ett försök att skydda det sårbara för säkerhets skull bestämt sig för att allt är giftigt.


Hon börjar bli lite illamånde, säger sambon till sin pappa i telefonen.

Ja, det hör ju till, svarar pappan och fortsätter prata bilar.


Samtidigt sitter jag bredvid och torkar tårarna ur ögonen med café-servetten för att det i min telefon finns någon som förstår hur det är (och inte har något behov av att tona ner och använda underdrifter). Normalisering funkar inte den här gången. Bara sympati gör det. Tydligen. Och pappor kan aldrig förstå. Inte på riktigt. Möjligen om de någonsin gått igenom en medicinsk behandling som gett motsvarande biverkan. Kanske då.

Det är ihärdigheten som tär på en, som tär på psyket. Det där att aldrig få en paus. När tålamodet och uthålligheten prövas under arbetsveckan och helgens efterlängtade vilorum bjuder på raka motsatsen, dvs en stor portion av ännu värre. När den väntade fristaden rycks undan och det inte finns nån väg undan. När de strategier som brukar funka inte längre gör det. Det är då uppgivenheten hotar träda in. Hopplösheten.

Så plötsligt kommer lättnaden ändå. En kopp choklad, en bit kaka med grädde och några tårar i servetten. Min fot råkar domna bort (jag har väl suttit på den eller nåt) men annars känns det helt oväntat som en helt vanlig söndag. Och jag kramar den lyckan. Om det var att gråta en skvätt och dricka en kopp choklad som hjälpte, då tackar jag för det. 

Av Psykologen - 22 november 2014 20:03

Tre år och tre månader har gått, ändå blir jag fortfarande blyg om jag tittar på honom lite för länge och därför tittar jag nästan alltid bort innan det blir så där pirrigt. Så när jag lyckas ta en bild där han tittar rakt in i kameran med en varm och avslappnad blick där hans ögon är så där intensivt bruna som jag såg den första gången vi träffades.. då tittar jag på den länge. I smyg.


Så får det gärna vara i tre år och tre månader till.

Av Psykologen - 30 oktober 2014 17:49

Jag och min partner kommer hem ungefär vid 17-tiden, ibland kommer han hem lite tidigare än jag. När han kommer hem byter han byxor, tar på sig mysbyxor och ett förkläde, plockar fram ett recept från en av de färdiga matkassar vi beställer och så lagar han mat.


När jag kommer hem ger jag min partner en kram, försiktigt för att inte störa honom och sätter mig i soffan och vilar. Ibland är radion på. Märker han att jag verkar särskilt trött stänger han av den. Jag väntar på maten och det är tyst och lugnt. Nån gång har jag börjat prata med honom om något, eller kanske försökt att hjälpa till, men då blir jag i vägen och han sjasar iväg mig.


I början fick jag dåligt samvete för detta. Det är ju något ovanligt, att det är jag som sitter. Även om jag vet att jag blir mycket tröttare mycket fortare och att han säger att matlagningen är återhämtning för honom.


På onsdagar är jag ensam så då får jag laga mat själv. Nästan. För oftast har han sett till att det finns en matlåda till mig i frysen, om jag känner att jag inte vill, och en extra till torsdagens lunch.


Jag diskar, för det är min uppgift. Oftast. Ibland hinner jag inte för han har redan gjort det.


Så kan det också vara efter fem på eftermiddagen i ett hem för två.



Av Psykologen - 4 oktober 2014 11:04

En kollega har lämnat verksamheten och även sin yrkesprofession för att arbeta med något annat, ett mer praktiskt yrke där hen kan se resultatet av sitt arbete framför sig.


Jag frågar om hen trivs med sitt val och hen svarar ett innreligt ja.

-Jag slipper den oändliga historien.


-Jo, det kan jag förstå, svarar jag artigt och går till min bil.


Min kollega hade en möjlighet att välja och valet är fullt begripligt.

De patienter som kommer till oss kan inte "botas" från sin smärta och vår uppgift är inte att bota dem. Vår uppgift är att befria dem just från det min kollega värjde sig emot: Historien de vävt in sig i, historien som kväver dem och gör dem beredda att offra allt som ger livet mening för en illusion om kontroll över allt som är smärtsamt.


-Man måste nog vara en viss sorts person för att klara av det här jobbet, sa en annan kollega och syftade på det att vi som psykologer i just den här verksamheten i princip aldrig är den populäre. Patienten vill helst inte träffa oss, vi måste oftast börja med att förkara varför vi ens är där och vad vi kan bidra med. Vi ställs öga mot öga med historien om bot och kommer så småningom att påstå att den inte är hjälpsam, att den i själva verket förvärrar problemet.


Det vi hoppas på är att få uppleva de gyllene tillfällen då patienten säger "jag har bestämt mig för att jag inte ska vänta mer, jag ska leva nu!". Det är då vi vet att det vi försöker förmedla har landat, att något nytt har börjat gro. Men systemet vi jobbar i är uppbyggt på ett sådant sätt att vi är de ska ska plantera fröt, någon annan ska vattna och en tredje (helst patienten själv) ska glädjas åt de gröna spirande bladen. Just det är en stor utmaning, att möjligen få se en människa resa sig för att ta ett steg åt ett nytt håll, men inte få veta vart de gick. Den störta delen av jobbet "utredning" går i själva verket ut på att ta reda på och prata om var patienten befinner sig just nu. Dvs insnärjd i historien om sig själv.


Därför är det också svårt att svara på frågon om jobbet är roligt, som jag får ibland. Nja.. roligt? Jag brukar svara att mitt jobb är utmanande och utvecklande. Det vore väl märkligt om det var roligt att träffa människor som lider. Jag skulle också kunna svara att mitt jobb är viktigt. För att den här historien är så stark att till och med de professionella flyr.

Av Psykologen - 1 oktober 2014 20:03

Jag har aldrig brytt mig om det där.


Det betyder ändå ingenting, har jag sagt.


Varför ska det behövas ett kontrakt för att kunna vara tillsammans? har jag frågat retoriskt.


Det är en institution som fängslar människor kvinnor, har jag hävdat.


Ibland upptäcker jag att jag stirrar på ringen. För att den är vacker. För att färgen förtrollar mig. För att den är min. För att den påminner mig. För att den står för något.


Den innebär inga garantier. Den innebär heller inget tvång, inget fängelse (inte för mig, jag är född med tur på det sättet). Den bevisar ingenting.


Det där diskreta trycket mot mitt finger.

Det talar om för mig att jag har gjort ett val.

Det talar om för mig att jag har ett åtagande att ta hand om.

Det talar om för mig att vad som än händer så har jag lovat att ta mig an den utmaningen med tro, med hopp och med stort allvar.

Det talar om för mig att jag inte är ensam. Det jag gör drabbar inte bara mig och det som drabbar mig är inte bara mitt att bära.


Det är vad den betyder. Jag visste bara inte om det.



 

Av Psykologen - 24 augusti 2014 18:36

Han såg på mig länge, utan att säga något. Diskreta blickar landade då och då på hans axlar utan att han visste något.  Tre unga kvinnor ur serveringspersonalen som visste vad som pågick och nyfiket väntade på upplösningen.


Du håller min hand så hårt, sa jag.

Jag vet, sa han.


Vi lämnade restaurangen och jag tackade servitriserna för det fina utförandet av deras hemliga uppdrag.


De där tre små orden, jag har så himla svårt att säga dem, sa han, men det är så jag känner för dig.


Och så kramade han mig lika hårt som han hållt min hand och han skakade, av köld, av adrenalin, av koffein och alkohol. En cocktail av känslor, kärlek och droger.


Jag älskar dig, sa jag.

Och jag fick även de andra tre små orden.

Av Psykologen - 22 augusti 2014 21:52

Jag står mitt framför en dörr. Det är den finaste av dörrar. Det är den plats jag längtat till och den plats jag sökt.

Jag står tyst och stilla inför den med handen mot den svala ytan.


Bakom mig blåser alla vindar. Bakom mig faller allt regn. Min rygg blir våt.


Mitt lilla jag står med en blomma i sin hand, förväntansfull och redo att ge den. Hennes blick ser stadigt framåt.


Mina fötter fryser.


Här ute finns det som varit. Här ute finns det skrämmande. Här ute finns det vackra. Det som är försvunnet.


Ärret i mitt hjärta bränner. Med lyckan ett steg bort är smärtan plötsligt så stark att den tar andan ur mig. Jag ser att detta är ett nytt farväl.


Jag torkar den förflutna tidens tårar från min kind och lägger mina fingrar lätt på dörrhandtaget. Det finns inget mer att vänta på. Det är nu.

Av Psykologen - 10 augusti 2014 20:52

Bilder av lyckliga ögonblick i mina före detta kursares liv dyker upp allt oftare på facebook. Bilder av rosiga kinder på nyfödda bebisar, bilder av vita klänningar och mörka kostymer i kyrkor och vackra sommarlandskap.


Någonstans mellan den första förvåningen och det följande lyckönskande leendet lurar avundsjukan. Ett litet styng av missunnsamhet som snabbt tystas av skammens höttande pekfinger.


Det ser så enkelt ut. Livets redigerade framsida.


Så ringer min 11-årige son.


-Pappa vill veta vem jag vill bo hos hela tiden.


-Jag sa att jag vill bo hos dig.


-Han undrade varför.


-Sen pratade vi länge.


-Han sa att han ska ringa dig.


Rädslan slingrar sig förbi mitt hjärta som en orm på väg mot okänt mål. Jag rör mig inte.

Den slingrar iväg i vegetationen.


Jag tittar på de skrynkliga små ansiktena, de ömma kyssarna, gratulationerna.

Det ser så enkelt ut. Så självklart.


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards