Jag kanske borde fixa headern. Termin 10 är över.

Jag tar ett steg åt fel håll och sätter mig till rätta. Det var inte hit jag skulle men det är här jag måste vänta. Ett år har jag lovat. Det känns som att det här kommer att bli det längsta året i mitt liv.

En del av mig får nya idéer. Det finns platser som drar. Det finns röster ur det förflutna som kallar på mig. Det visar sig att min far växte upp i samma stad dit min käraste granne ska flytta, samma stad där jag pustat ut av lättnad så många gånger på väg ned längs kusten. Inte alls långt från en gammal dröm, från två. Inget annat än sammanträffanden men tillräckligt för att bryta upp låset i tanken.

Men nej. Inte nu. Just nu finns det annat som sker som är viktigare.

I delar av stan stängs vatten och värme av och jag undrar om.. Men nej. Inte du. Jag frågar mig om det någonsin kommer något som är starkare.

Sista veckan.

Jag hade så jämrans svårt att förstå det där med aggressiviteten. Den, enligt Freud. Nu förstår jag den. Typ. Jag ser den i ljuset av det kommande avslutet. Där - där jag inte längre har någonstans att förlägga min mentala energi. Tack och lov har jag ett arbete där jag åtminstone får förlägga min fysiska energi, utan det vore jag en tickande bomb.

Det är engagemanget förstår ni. Det är ambitionerna. Målmedvetenheten. Det är flowet. Det handlar om de där gångerna då allt fokus riktas mot en kreativ process. Vi har något inom oss, menade Freud, något djupt mänskligt, något som driver oss till detta. Han kallade det aggressivitet. När vi får utlopp för den på ett gynnsamt sätt, det är då den är konstruktiv.

Det är så jag förstår det i alla fall.

Det händer också något med oss när vi inte får utlopp. När vi inte får arbeta. När vi inte får skapa något. När vi inte blir utmanade i det vi gör. När vi inte får göra något vettigt med vårt liv. Då vänds den åt något annat håll. Aggressiviteten. Mot våra fiender, mot våra vänner, mot våra nära och kära. Eller mot oss själva. Det är då den blir deskruktiv.

Det är de gångerna vi blir överdrivet kränkta. Eller överdrivet kränkande. Du vet själv när det hänt dig.

Vi ser det runt omkring oss. Vi ser hur det sipprar ut i alla de skarvar och hål där samhället inte lyckats ta vara på kompetensen, på kunskapen, på kraften.

Hur som helst. Jag har en massa av den och jag vill arbeta. Inte vänta på ett jobb.

Jag känner något likt klaustrofobi krypa upp tätt inpå mig. En lätt beröring av panik och en förflyttning bort från verkligheten. Jag tycks se mig själv som utifrån. Jag väntar lagom länge, jag får ett jobb jag vill ha och jag blir bra på det. Jag tar människor i hand, jag håller presentationer och jag leder grupper. Jag bär kavaj för att jag trivs med det. Jag är vuxen. Det är jag och ändå inte jag. Det är mitt liv och ändå inte mitt liv. Det är nära och ändå oändligt långt ifrån.

Häromdagen stod jag bredvid en sån där man. En sån man som äger hela planen för att han ser hur andra inte räcker till och tycker att det är hans skyldighet rättighet att kompensera. En sån man som sträcker ut sin arm i luften och gör att den som är mindre – i det här fallet var det jag  - duckar och lämnar platsen fri. I fem år har jag gått i skolan med andra män, och några kvinnor, som påstår att de inte finns. Att de är en feministisk myt. Och så står de där. Männen som styr världen.

För två veckor sedan hände något jag aldrig trodde skulle ske. Det var en seger och ett ögonblick av intensiv lättnad, tacksamhet och något snarlikt lycka. Det hängde där i luften ett ögonblick – två – och så sjönk det undan som om det aldrig hänt. Som något självklart. Ena stunden omöjligt, i nästa helt normalt. Jag insåg att det gått förlorat. Och så den skuggan av panik. En död hand mot min hud. Väggarna som kommer närmre.

Vad är det här?

Det rullar in som vågor den här tiden på året. Knopparna. Gräset. Solen. Värmen. Närheten. Sången. Sanden. Vinden i en björkkrona ännu utan löv. Tårarna. När han höll min hand och sa

Det hade jag velat

När han sa

Det finns så många förväntningar

Och han sa

Jag sitter fast i det.

Och jag tänkte att det är en fantasi. Det är inte vad han menar. Han vet inte vad han säger nu.. och strax var det försvunnet.

Fler vågor.

Skärpan. Den uteblivna förklaringen. Rösten om natten. Trösten och lättnaden. Hur jag sa

Det är så som det ska vara

Och han höll mig hårdare.

Hur jag darrade den morgonen. Utmattad.

De morgnarna som följde, vackrare och vackrare allteftersom maj blommade ut omkring oss. En altargång av lycka fram mot stupet.

När han skulle gå och jag sa

Vi ska inte ta farväl

Och han frågade

Är du här när jag kommer tillbaka?

Och jag svarade

Jag vet inte vad som kommer att hända innan dess.

Vi tog aldrig farväl och han kom aldrig tillbaka. Men maj återvänder varje år. Lika vacker. Lika fylld till brädden. Lika ljudande av sång inför avgrunden. Maj får allt som hände efteråt att tyckas overkligt. Jordbävningen som öppnade sprickan mellan oss och rösterna som steg därur när allt var över. Övertäckta röster ur ett hål.

Jag har börjat rensa. Plockat ut gamla skönlitterära böcker jag aldrig läser ur hyllorna och ställt upp ny facklitteratur jag inte hunnit läsa. Jag har övervägt beslutet för varje bok. Stanna eller gå? När jag lägger handen på bokens rygg minns jag när jag läste den. Jag minns var någonstans jag var då, jag minns sådant som nyss hänt, då. Det spelar ingen roll hur länge sedan det var. Stephen King-böcker jag läste under tonårstiden innehåller fortfarande spår av den tiden. Boken jag la upp och ner på nattduksbordet i mitt rum i mammas lägenhet när jag var 12 år för att framsidan gjorde mig rädd. Utanför rummet fanns en verklighet som också gjorde mig rädd. Boken jag läste i pappas stuga för att få tiden att gå. Boken jag läste i en annan stuga i skydd från en annan verklighet. Jag har packat ner de böckerna även om det var svårt. De böcker som innehåller dedikationer har fått vara kvar.  Att packa undan gåvor är ännu svårare. ”Du är en mellanmänniska i mitt liv” står det före titelbladet i en.

En mellanmänniska.

Jag har också rensat ut gamla skrivböcker, diktböcker, drömböcker. Sådant som inte betyder något längre. En bok innehöll scener från romaner jag fantiserat om att skriva. Trillers. Romantik. En sexscen som nästan var för pinsam att för mig själv att läsa.

Och så ett blad med något annat som inte riktigt hörde dit. En kort scen i ett okänt rum. Någon knyter en bindel för sina egna ögon. Någon annan kommer in i rummet. Varför har du en ögonbindel? frågar han. Jaha, det förstår han inte, den store psykologen, tänker berättaren. Det är för att jag inte ska se vad du tänker, svarar hon. Man kan se på människor vad de tänker, jag har alltid sett det och jag vill inte se det mer, säger hon. Du kan tänka vad du vill om mig för jag ser det inte. Jag kan läsa vem jag är i era ögon, i era ögon hatar jag mig, fortsätter det, inte längre tydligt om det är en replik eller en tanke eller något annat. I era ögon finns min framtid, mitt liv. Se mig inte om ni ser mig så. Se mig aldrig mer. Mitt förflutna, mitt nu, vad har ni för rätt att ta mig dit? Inget mer.

En människa som tittar bort. En människa som vill vara osynlig.

Den texten gör mig obehaglig tillmods. Jag river ut den och sparar den. Just den här är betydelsefull. Jag förstår det för det jag minns när jag läser den är de ögon som sett på mig annorlunda. De människor jag förälskat mig i är de som burit ögon där jag älskat mig. Glöm inte det.

Uppsatsen är skriven. Hallelujah. Alhamdulillah. Frid i parken. Oumm.

Ok, den är inte godkänd ännu och ska inte skickas till examinatorn och opponenten förrän om två veckor, men den existerar i en redigerad helhet och har landat i handledarens inkorg. Idag hade jag tänkt byta däck och sedan träna kl 12.15 men upptäckte just att klockan är 15.00 och jobbet börjar om 45 minuter. Jag måste ha hamnat i ett flow. Så kan det gå. Flitiga veckan fortsätter fram till tisdag kl 2230 med annat arbete.

Inget jobb i sikte.

En blick i psykologtidningen: 30 PTP-psykologer sökes till Västra Götalandsregionen.

Jaha.

Synd att jag inte bor där.

O PTP-psykologer sökes till Norrland.

Ibland känns det som att världen bara är alldeles för stor. Så mycket lättare det skulle vara om världens ände låg runt hörnet. Då skulle det inte vara så förtvivlat långt att gå. Då skulle jag kunna krama om min bästa vän på morgonen, vila i min trädgård på lunchen, vinka till familjen där jag föddes på vägen hem från jobbet, nära den familj jag skapat när dagen går mot kväll och sova hos min älskade på natten. Då skulle ingen av oss vara tvungen att slita sig isär för att räcka till. Och vi skulle få ha vår ensamhet i fred, som en liten påse extra luft när det blir svårt att andas. Den skulle finnas mellan oss som en sömsmån av rörelsefrihet och inte som ett vakuum av rädsla för förlust eller som stora tomma slätter där våra barn hotas springa vilse. Om bara världen varit lite mindre hade kanske våra armar varit nog för att hålla om alla dem vi älskar, utan att ge upp omtanken oss själva.