psykologen

Senaste inläggen

Av Psykologen - 20 juni 2012 11:35

 


Det här är min farmor Ingrid och hennes man Gunnar då de gifte sig 1930. Jag hittade det här fotot bakom ett foto av mig som liten i min pappas sommarstuga. Det är jag som ansvarar för underhållet av stugan sedan pappa dog 2007. Ingen annan i familjen bor någonstans i närheten. Det jag lägger märke till på bilden är hur glad hon verkar vara, hur lik mig hon är, och vilken enorm blombukett hon har. Jag lägger också märke till årtalet. Min pappa föddes i april 1930, han var ett barn utanför äktenskapet, ett barn som inte fick synas. Farmor skickades att gömma sig i Stockholm under sin graviditet för att inte dra skammen över familjen.


Gunnar är inte barnets pappa och inte min farfar. Ingrid träffade min farfar under en studieresa i Paris där han målade och hon läste design. Min far var alltså sprungen ur den tillfälliga passionen. När jag ser buketten undrar jag om den döljer en familjehemlighet som denna. Det är oavsett mycket vacker. Ingrid och Gunnar fick också egna barn. De fick bland annat en son som sedemera blev psykolog. Allt hänger ihop under himlen.


Min far var alltid något av en udda fågel, brättade styvbrodern på begravningsfikat. Han gick gärna sin egen väg. Jo, nog vet vi det, vi hans barn. Vi var sällan mer än besökare på den vägen. Jag har många gånger undrat vad pappa hade kunnat berätta för mig och livet och kärleken om han hunnit, om han väntat till jag blev vuxen. När jag ser på min farmor undrar jag detsamma och jag har en bestämd känsla av att vi skulle förstått varandra, alla tre.

ANNONS
Av Psykologen - 17 juni 2012 21:29

Jag drömde att vi satt i parken, min lilla flicka och jag, och jag höll henne nära. Det började regna, inte mycket, men hon blev blöt och hon frös. Hon darrade lite. Jag höll henne närmare ändå men jag lyckades inte värma henne ordentligt. Hon fortsatte darra och det oroade mig. Inte mycket, men jag ville inte att hon skulle frysa eftersom jag tyckte om henne så. Hon var vacker, det tyckte jag, hon hade konturer. Hon hade markerade ögon, som om de var målade med ljusbrun kajal.. och med ens var hon tecknad, hela hon. En pappersdocka i mina händer och ändå ett barn. Det var konstigt, det tyckte jag. Inte mycket, men..

ANNONS
Av Psykologen - 14 juni 2012 17:36

Det var en annan sak också. Jag satt i kyrkan idag och lyssnade till skolavslutningens traditioner. Jag lade märke till trivsamheten i ceremonin och jag funderade på om jag skulle kunna gifta mig där.


Svaret var ett av dem som erfarna psykologer säger är standard då någon ställer dem en fråga.


Det beror på.

(Det andra är: Jag vet inte.)


Gud eller ingen Gud, jag skulle inte kunna lova något jag inte trodde helt och fullt. Trodde jag det helt och fullt, då är jag övertygad om att det är där det skulle höra hemma.  

Av Psykologen - 14 juni 2012 17:08

Jag kanske borde fixa headern. Termin 10 är över.


Jag tar ett steg åt fel håll och sätter mig till rätta. Det var inte hit jag skulle men det är här jag måste vänta. Ett år har jag lovat. Det känns som att det här kommer att bli det längsta året i mitt liv.


En del av mig får nya idéer. Det finns platser som drar. Det finns röster ur det förflutna som kallar på mig. Det visar sig att min far växte upp i samma stad dit min käraste granne ska flytta, samma stad där jag pustat ut av lättnad så många gånger på väg ned längs kusten. Inte alls långt från en gammal dröm, från två. Inget annat än sammanträffanden men tillräckligt för att bryta upp låset i tanken.


Men nej. Inte nu. Just nu finns det annat som sker som är viktigare.


I delar av stan stängs vatten och värme av och jag undrar om.. Men nej. Inte du. Jag frågar mig om det någonsin kommer något som är starkare.

Av Psykologen - 5 juni 2012 17:37

Sista veckan.


Jag hade så jämrans svårt att förstå det där med aggressiviteten. Den, enligt Freud. Nu förstår jag den. Typ. Jag ser den i ljuset av det kommande avslutet. Där - där jag inte längre har någonstans att förlägga min mentala energi. Tack och lov har jag ett arbete där jag åtminstone får förlägga min fysiska energi, utan det vore jag en tickande bomb.


Det är engagemanget förstår ni. Det är ambitionerna. Målmedvetenheten. Det är flowet. Det handlar om de där gångerna då allt fokus riktas mot en kreativ process. Vi har något inom oss, menade Freud, något djupt mänskligt, något som driver oss till detta. Han kallade det aggressivitet. När vi får utlopp för den på ett gynnsamt sätt, det är då den är konstruktiv.


Det är så jag förstår det i alla fall.


Det händer också något med oss när vi inte får utlopp. När vi inte får arbeta. När vi inte får skapa något. När vi inte blir utmanade i det vi gör. När vi inte får göra något vettigt med vårt liv. Då vänds den åt något annat håll. Aggressiviteten. Mot våra fiender, mot våra vänner, mot våra nära och kära. Eller mot oss själva. Det är då den blir deskruktiv.


Det är de gångerna vi blir överdrivet kränkta. Eller överdrivet kränkande. Du vet själv när det hänt dig.

Vi ser det runt omkring oss. Vi ser hur det sipprar ut i alla de skarvar och hål där samhället inte lyckats ta vara på kompetensen, på kunskapen, på kraften.


Hur som helst. Jag har en massa av den och jag vill arbeta. Inte vänta på ett jobb.

Av Psykologen - 24 maj 2012 21:16

Jag känner något likt klaustrofobi krypa upp tätt inpå mig. En lätt beröring av panik och en förflyttning bort från verkligheten. Jag tycks se mig själv som utifrån. Jag väntar lagom länge, jag får ett jobb jag vill ha och jag blir bra på det. Jag tar människor i hand, jag håller presentationer och jag leder grupper. Jag bär kavaj för att jag trivs med det. Jag är vuxen. Det är jag och ändå inte jag. Det är mitt liv och ändå inte mitt liv. Det är nära och ändå oändligt långt ifrån.


Häromdagen stod jag bredvid en sån där man. En sån man som äger hela planen för att han ser hur andra inte räcker till och tycker att det är hans skyldighet rättighet att kompensera. En sån man som sträcker ut sin arm i luften och gör att den som är mindre – i det här fallet var det jag  - duckar och lämnar platsen fri. I fem år har jag gått i skolan med andra män, och några kvinnor, som påstår att de inte finns. Att de är en feministisk myt. Och så står de där. Männen som styr världen.


För två veckor sedan hände något jag aldrig trodde skulle ske. Det var en seger och ett ögonblick av intensiv lättnad, tacksamhet och något snarlikt lycka. Det hängde där i luften ett ögonblick – två – och så sjönk det undan som om det aldrig hänt. Som något självklart. Ena stunden omöjligt, i nästa helt normalt. Jag insåg att det gått förlorat. Och så den skuggan av panik. En död hand mot min hud. Väggarna som kommer närmre.


Vad är det här?


 

Av Psykologen - 21 maj 2012 22:52

Det rullar in som vågor den här tiden på året. Knopparna. Gräset. Solen. Värmen. Närheten. Sången. Sanden. Vinden i en björkkrona ännu utan löv. Tårarna. När han höll min hand och sa


Det hade jag velat


När han sa


Det finns så många förväntningar


Och han sa


Jag sitter fast i det.


Och jag tänkte att det är en fantasi. Det är inte vad han menar. Han vet inte vad han säger nu.. och strax var det försvunnet.


Fler vågor.

Skärpan. Den uteblivna förklaringen. Rösten om natten. Trösten och lättnaden. Hur jag sa


Det är så som det ska vara


Och han höll mig hårdare.

Hur jag darrade den morgonen. Utmattad.

De morgnarna som följde, vackrare och vackrare allteftersom maj blommade ut omkring oss. En altargång av lycka fram mot stupet.

När han skulle gå och jag sa


Vi ska inte ta farväl


Och han frågade


Är du här när jag kommer tillbaka?


Och jag svarade


Jag vet inte vad som kommer att hända innan dess.


Vi tog aldrig farväl och han kom aldrig tillbaka. Men maj återvänder varje år. Lika vacker. Lika fylld till brädden. Lika ljudande av sång inför avgrunden. Maj får allt som hände efteråt att tyckas overkligt. Jordbävningen som öppnade sprickan mellan oss och rösterna som steg därur när allt var över. Övertäckta röster ur ett hål.

Av Psykologen - 18 maj 2012 17:25

Jag har börjat rensa. Plockat ut gamla skönlitterära böcker jag aldrig läser ur hyllorna och ställt upp ny facklitteratur jag inte hunnit läsa. Jag har övervägt beslutet för varje bok. Stanna eller gå? När jag lägger handen på bokens rygg minns jag när jag läste den. Jag minns var någonstans jag var då, jag minns sådant som nyss hänt, då. Det spelar ingen roll hur länge sedan det var. Stephen King-böcker jag läste under tonårstiden innehåller fortfarande spår av den tiden. Boken jag la upp och ner på nattduksbordet i mitt rum i mammas lägenhet när jag var 12 år för att framsidan gjorde mig rädd. Utanför rummet fanns en verklighet som också gjorde mig rädd. Boken jag läste i pappas stuga för att få tiden att gå. Boken jag läste i en annan stuga i skydd från en annan verklighet. Jag har packat ner de böckerna även om det var svårt. De böcker som innehåller dedikationer har fått vara kvar.  Att packa undan gåvor är ännu svårare. ”Du är en mellanmänniska i mitt liv” står det före titelbladet i en.


En mellanmänniska.


Jag har också rensat ut gamla skrivböcker, diktböcker, drömböcker. Sådant som inte betyder något längre. En bok innehöll scener från romaner jag fantiserat om att skriva. Trillers. Romantik. En sexscen som nästan var för pinsam att för mig själv att läsa.


Och så ett blad med något annat som inte riktigt hörde dit. En kort scen i ett okänt rum. Någon knyter en bindel för sina egna ögon. Någon annan kommer in i rummet. Varför har du en ögonbindel? frågar han. Jaha, det förstår han inte, den store psykologen, tänker berättaren. Det är för att jag inte ska se vad du tänker, svarar hon. Man kan se på människor vad de tänker, jag har alltid sett det och jag vill inte se det mer, säger hon. Du kan tänka vad du vill om mig för jag ser det inte. Jag kan läsa vem jag är i era ögon, i era ögon hatar jag mig, fortsätter det, inte längre tydligt om det är en replik eller en tanke eller något annat. I era ögon finns min framtid, mitt liv. Se mig inte om ni ser mig så. Se mig aldrig mer. Mitt förflutna, mitt nu, vad har ni för rätt att ta mig dit? Inget mer.


En människa som tittar bort. En människa som vill vara osynlig.


Den texten gör mig obehaglig tillmods. Jag river ut den och sparar den. Just den här är betydelsefull. Jag förstår det för det jag minns när jag läser den är de ögon som sett på mig annorlunda. De människor jag förälskat mig i är de som burit ögon där jag älskat mig. Glöm inte det.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se