Idag flyttade mina grannar. Mina bästa grannar. En av mina närmaste vänner och pojken som växt upp som en bror till min son. 

När jag kom hem var alla deras saker borta. Deras cyklar, deras leksaker, deras blomkrukor. Jag tittade in genom deras fönster och såg tomma rum, lite skräp och några dammråttor. En tom diskbänk (ett fenomen som under sju års tid inträffat vid totalt ett tillfälle)(mina grannar var ej nitiska vad gällde disken utan ägnade hellre kvällarna åt annat än att städa köket). En kvarglömd gardin. Övergivna prunkade rosenrabatter som inte verkar ha märkt vad som hänt. Ännu.

Det är alldeles tyst här. Det brukar det vara, men nu hörs det. Det är som att hela österväggen blivit stum. Som när fläkten slutar gå.

Nu är vi ensamma här.

Det gör ont ända ner i knäna.

På måndag bor främlingar där.

I väntan på andra möjligheter har sommarjobbet övergått i heltidstjänst. Arbetet sätter sig i kroppen igen som i en välsutten fotölj. Kroppen ställer in sig på cykler av ansträngning och återhämtning, den jobbar hårt och blir sedan trött. Det är väl så det ska vara. Kanske. Tiden rusar iväg på det här sättet. Livet passerar en vecka i taget, hack i häl på årstidernas övergångar. Det blir inte mycket energi över till annat. 

Kroppen ställer också om sig till partnerskapsläget. Vanan att ha någon nära, den regelbundna tillförseln av tillhörande hormoner och abstinensen när de uteblir. Det är en plåga likt en huvudvärk som smyger sig på. Inte samma plåga som den långdragna ensamhetens ständiga undernäring som lägger sig i djupet av själen och drar ner omsättningen (av vad?) till ett tillstånd av överlevande. Nej, nu är systemen aktiverade igen och de påminner om att de ska underhållas. Hjärtat och huden fastar i väntan på nästa högtid.

Partnerskap, säger jag för mig själv och inser att jag inte upplevt det förut. Att dela livet utan samhörighet och ömsesidig avlastning är bara ytterligare en börda. Jämfört med den sortens samvaro är det ensamma livet som en utdragen semester. Partnerskapet visar sig vara något annat. Plötsligt finns någon som deltar, som förenklar, någon som hjälper till att bära i stället för att lägga till och lasta på. Det är väl så det ska vara, inte sant? Jag önskar att någon hade berättat det för mig tidigare i stället för att mata mig med negationer.

Hur som helst. Det här känns som ett mellanläge. En väntan på ett försenat tåg. Där är jag nu.

Jag får följa med till en ny möjlig samvaro och det är en trivsam del av fältet som breder ut sig här. Den får mig att vilja vara en del av den. Mina barn skulle få det bra här. Det skulle alltid finnas något mer för dem om jag av någon anledning inte skulle räcka till. Det är en trygghet och det är något annorlunda, något jag inte haft. Samtidigt är det något hos mig som undrar varför den tanken väcks, den att jag av någon anledning skulle falla ur. Den som varnar mig att jag en dag skulle finna på en stig som leder in bakom snår som borde var ogenomträngliga. En stig jag skulle lägga märke till enbart för att jag sett den tidigare. Det finns ett hål där som skulle sluka mig och dra mig rätt ner i Underlandet. Jag kommer inte att släppa taget om det här, det vet jag nu, men det finns också en del av mig som alltid kommer att söka efter den där stigen med blicken.

Ibland lyssnar jag på mina introverta vänner under de korta ögonblick de delar med sig av det som händer i deras inre värld och ibland blir jag bekymrad. Jag undrar om de känner till kraften med vilken de skapar sin verklighet och hur de bygger in sig i sina egna torn, precis som jag också har gjort. Jag undrar om de vet hur tunna väggarna egentligen är och hur vår mänsklighet ständigt passerar in och ut. Hur vi andas världen rakt igenom det skikt vi tror skiljer oss från den. Vi andas in allt det vi har omkring oss och vi andas ut allt det vi har inuti. Det vi tror att vi behåller lägger sig i själva verket som snö, eller som damm, eller som aska, överallt. Det ger liv eller det tar död på. Det formar och det förändrar. Det sker hela tiden, inte bara, som de återhållsamma kan få för sig, då vi släpper på kontrollen och något synbart sipprar ut. Vissa människor lägger så mycket energi på att innesluta och förpacka och separarera att de helt verkar missa hur marken runt dem fryser till eller löses upp. De står med ryggen vänd mot världen som om den inte skulle röra sig då och varje gång de vänder sig om blir de förvånade och rädda, som om det var världen som plötsligt vände sig mot dem. Jag märker hur jag allt oftare önskar att de inte gömde sig igen, de gånger det sker, för jag tror att när livet rasar där inne, då exploderar också något utanför.

Jag drömde att vi satt i parken, min lilla flicka och jag, och jag höll henne nära. Det började regna, inte mycket, men hon blev blöt och hon frös. Hon darrade lite. Jag höll henne närmare ändå men jag lyckades inte värma henne ordentligt. Hon fortsatte darra och det oroade mig. Inte mycket, men jag ville inte att hon skulle frysa eftersom jag tyckte om henne så. Hon var vacker, det tyckte jag, hon hade konturer. Hon hade markerade ögon, som om de var målade med ljusbrun kajal.. och med ens var hon tecknad, hela hon. En pappersdocka i mina händer och ändå ett barn. Det var konstigt, det tyckte jag. Inte mycket, men..

Det var en annan sak också. Jag satt i kyrkan idag och lyssnade till skolavslutningens traditioner. Jag lade märke till trivsamheten i ceremonin och jag funderade på om jag skulle kunna gifta mig där.

Svaret var ett av dem som erfarna psykologer säger är standard då någon ställer dem en fråga.

Det beror på.

(Det andra är: Jag vet inte.)

Gud eller ingen Gud, jag skulle inte kunna lova något jag inte trodde helt och fullt. Trodde jag det helt och fullt, då är jag övertygad om att det är där det skulle höra hemma.  

Jag kanske borde fixa headern. Termin 10 är över.

Jag tar ett steg åt fel håll och sätter mig till rätta. Det var inte hit jag skulle men det är här jag måste vänta. Ett år har jag lovat. Det känns som att det här kommer att bli det längsta året i mitt liv.

En del av mig får nya idéer. Det finns platser som drar. Det finns röster ur det förflutna som kallar på mig. Det visar sig att min far växte upp i samma stad dit min käraste granne ska flytta, samma stad där jag pustat ut av lättnad så många gånger på väg ned längs kusten. Inte alls långt från en gammal dröm, från två. Inget annat än sammanträffanden men tillräckligt för att bryta upp låset i tanken.

Men nej. Inte nu. Just nu finns det annat som sker som är viktigare.

I delar av stan stängs vatten och värme av och jag undrar om.. Men nej. Inte du. Jag frågar mig om det någonsin kommer något som är starkare.

Sista veckan.

Jag hade så jämrans svårt att förstå det där med aggressiviteten. Den, enligt Freud. Nu förstår jag den. Typ. Jag ser den i ljuset av det kommande avslutet. Där - där jag inte längre har någonstans att förlägga min mentala energi. Tack och lov har jag ett arbete där jag åtminstone får förlägga min fysiska energi, utan det vore jag en tickande bomb.

Det är engagemanget förstår ni. Det är ambitionerna. Målmedvetenheten. Det är flowet. Det handlar om de där gångerna då allt fokus riktas mot en kreativ process. Vi har något inom oss, menade Freud, något djupt mänskligt, något som driver oss till detta. Han kallade det aggressivitet. När vi får utlopp för den på ett gynnsamt sätt, det är då den är konstruktiv.

Det är så jag förstår det i alla fall.

Det händer också något med oss när vi inte får utlopp. När vi inte får arbeta. När vi inte får skapa något. När vi inte blir utmanade i det vi gör. När vi inte får göra något vettigt med vårt liv. Då vänds den åt något annat håll. Aggressiviteten. Mot våra fiender, mot våra vänner, mot våra nära och kära. Eller mot oss själva. Det är då den blir deskruktiv.

Det är de gångerna vi blir överdrivet kränkta. Eller överdrivet kränkande. Du vet själv när det hänt dig.

Vi ser det runt omkring oss. Vi ser hur det sipprar ut i alla de skarvar och hål där samhället inte lyckats ta vara på kompetensen, på kunskapen, på kraften.

Hur som helst. Jag har en massa av den och jag vill arbeta. Inte vänta på ett jobb.