Jag har alltid saknat dig.

Jag har alltid drömt dig.

När vi möttes var du en annan

bara glimtvis dig själv.

Snuddande vid din kind med min andedräkt

kände jag minnet i förväg.

I min ensamhet blev det en strand,

ett hav med sjunkna städer.

Rut Hillarp - Tristans hav ur Strand för Isolde

Och:

DET SVARTA EKOT

Plötsligt stod han bakom mig

som en skugga.

Men när jag vände mig om

var väggen vit

och natten svarade med

ett hål i världen

rusande blint

i rymder utan slut.

Sen är det ju det där att även om det är fint på fältet så vill man ändå att det ska hända nånting. Man vill kanske hitta något, en sten, ett träd, en pöl, en död fågel eller kanske en håla och en kanin som hoppar runt, en sån som man får klappa lite på. Man vill inte att fältet ska sträcka ut sig all oändlighet. Man vill ju ha någonting tillbaka för att man går där.

Jag började känna mig så ensam där ute, jag kom ju inte dit för att vara själv och till slut blev jag så arg att jag stampade i backen för att få se om något levde mitt bland allt det gula, vajande och lugna. Något som såg mig. Något som berättade för mig att jag fanns där. Direkt efteråt ångrade jag mig och jag ville be om ursäkt för min fot, men när marken under den låg opåverkad blev jag ännu argare och stampade igen. Jag stod där som ett litet barn med mörka, ilska ögon som krävde och ville ha. Kom nu då! Lek med mig! Här är jag! Jag är här! Du ska lyssna! Jag vill säga nåt!  Var är du någonstans och varför hör du inte på mig?! Dumma dig kaninen!

Och ett ögonblick verkade vinden stanna och något tycktes lyssna. Kanske nåt som blev förvånat och jag blev rädd för vad jag gjort. Något strök förbi mig. Det strök förbi men aldrig så att jag kunde se det och så återvände vajandet i vinden och marken förblev hel.

Jag försökte få dig dit, sa jag. Det var svårt.

Jag var där, sa hon. Du missade.

Jag kom på att jag kunde visa intresse för det du intresserade dig för och så kunde jag locka dig, sa jag.

Jag saknade dig när du försvann, sa hon. När kontakten inte är genuin så skapas avstånd. Jag borde inte vara den enda som känner det.

Jag hörde någon på radion en gång berätta vad den psykodynamiska terapin gjort för henne. Hur den gett henne möjligheten att kommunicera med sig själv. Jag kunde inte riktigt förstå det då och det är den typen av formuleringar som får vetenskapen att snörpa på munnen och marknaden att sälja enbart KBT. För att det ska vara tydligt.

Det ska kunna sägas med begripliga ord. Det måste kunna bevisas.

I samma ögonblick begås det ack så vanliga misstaget där människan överskattar orden. Det verbala är en så liten del av vårt språk som fått så oproportionerligt stort utrymme i vårt kollektiva liv. 

Ibland finns inga ord för det vi upplever och ändå vet vi att något skett. Kan vi inte säga det med ord kommer dock ingen att tro på det. Det måste kunna bevisas sägas.

Det är där det kommer in, det som den psykodynamiska teorin kallar för det omedvetna. Den funktion i oss som översätter mening då orden saknas. Det lexikon, den databas, den omkopplingsstation, vad du vill, som tar information från alla källor av visdom i vår kropp och skickar dem vidare till medvetandet som bilder, drömmar, reaktioner, val, ibland som sjukdomar osv. För att vi vet men inte kan säga det. Kroppen vet. Den vet när den är rädd, när den inte vill, den vet vad vi behöver, vad som skadar. Den vet och den försöker berätta. Hela tiden. Om vi inte lyssnar höjer den rösten. Mer och mer. För det den vill säga måste få sägas. Det är den enda uppgift den har (att hålla oss vid liv och hälsa) och den uppgiften tar den på dödligt allvar.

Ibland har vi av en eller annan anledning slutat förstå. Kanske var det någon som aldrig lärde oss. Kanske var det någon som lärde oss fel, som ljög. Kanske var det någon som förstörde. Ibland behöver vi få lära oss på nytt. Vi behöver lära oss förstå vårt eget språk så att vi kan börja lyssna. Då behöver inte kroppen skrika mer.

Jo men det var väl dags va..

Vem vet(e), det kanske till och med blir färg när jag går ut termin 10 och det är dags för PTP.

För tillfäll(t)et läser jag Samtal med Gud av Neale Donald Walsch. Herr Walsch säger sig blivit utvald av Gud att föra ut svaren på alla mänsklighetens frågor. Frågor som Gud också svarar på i hans bok. Men hur ska jag veta om det är du eller om det bara är mina egna tankar jag skriver ner? undrar Walsch. Spelar det någon roll? kontrar Gud men tillägger sedan att han kommer att veta skillnaden.

Såsom också läsaren kommer att veta skillnaden då, antar jag.

Det är en spännande bok och mycket av det som står känns igen från diverse andra böcker om såväl Gud som annat. Bibeln, Koranen, böcker som berättar om Bhudda. Böcker i kognitiv psykologisk teori. Böcker av Eckhart Tolle. Martin Bubers filosofi. Dr Phil. Tusentals vetenskapliga artiklar. Listan fortsätter. Det är inte mycket som är nytt, om något. Det finns ingen motsättning i det. Mina lärare har funnits och finns mitt ibland er, säger Gud i Walsch bok. (Dr Phil, på riktigt? Jo men han har poänger ibland han också.)

Ibland är de filosofiska vindlingarna mystiskt förvirrande vilket får en att tänka att detta måste verkligen vara något storslaget. Speciellt som Gud ihärdar att det Gud berättar här berättas på ett okomplicerat och enkelt språk som inte går att missförstå. Så säger ängeln Gabriel även i Koranen och förargar sig på människornas enfald och trots och fortsätter sedan dundra fram med tvetydigheter. Det verkar misstänkt likt en härskarteknik. Uttryck dig svårt och hävda att det du säger är enkelt så att lyssnaren tvivlar på sig själv. Men, det finns ingen motsättning i det att vi inte förstår det Gud hävdar är enkelt för Gud hävdar också att människan inte kan förstå. Våra sinnen är inte mogna ännu. (Obs, ännu.) Inte heller vill vi förstå. Vilket är ok. Vi måste förneka Gud för att livsprocessen ska fortsätta. (Eller nåt sånt, kanhända hoppade jag över något steg där.)

Ibland använder Gud argument som tyder på egen obildning. Som exempelvis en uppseendeväckande bristfällig analys av varför våldtäkt sker och kan förhindras. Du kommer att veta skillnaden, sa ju Gud som sagt. Mm. Men inte heller här finns en motsättning eftersom Gud säger sig använda bilder, metaforer och argument som är möjliga för Walsch att ta till sig. Kanske är det alltså Walsch som är obildad. Var det inte det jag just sa?

Gud svarar och Walsch frågar. Gud svarar igen och Walsch envisas med att ställa samma frågor igen. Jamen, jamen, jamen.. Walsch framhärdar teodicéproblemet trots att Gud ger honom lösningen varje gång. Ungefär här orkar jag inte läsa längre och tar en paus. Spännade läsning, hur som.

Vad det än är som händer i mitt liv just nu så är det någonting vackert. Och det vackra verkar sprida sig. Hur det än är det går till så kan jag se det och förundras. Vad det än är jag har gjort så var det gott.

(En dikt ur den susande säven)

Långsamt långsamt
Svävar vi på plats och lägger armarna
På fönsterkarmen.

Det är sommar
Fönstret är öppet.
Jag är inte helt säker på vem du är
Eller vem jag är
Men vi är där
Så småningom är vi på plats
Efter vår landning tillsammans här på fönsterkarmen
Långsamt långsamt.

Klaus Rifbjerg ur Jazz-oratorium I den lille by

Nu går det i ett, kan man säga. En sån här dag när väckarklockan ringer strax före sju på morgonen och jag stämplar ut från ett av mina (3) extrajobb halv tio på kvällen undrar jag lite smått hur det går till att jag orkar det. Med tanke på allt och så. Men så är ju mycket annorlunda nu. Jag har lärt mig så mycket om hur jag ska ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så mycket om vad det är att vilja ta hand om mig själv.

Och när en lång dag är slut är den susande säven en alldeles ypperlig plats att komma hem till.

Kanske börjar jag fatta ändå.

Vad det handlar om.