Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så att för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina.

Karin Boye ur De sju dödssynderna

Fras..?

(Det där var jag som blev påmind om att det alltså inte finns några berg eller andra höjder att kasta sig ifrån just här)

AAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa..!

(Det där var jag som kastade mig)

Jag står på randen till ett lugnt och stilla fält,

ett annat land, en annan värld, utan berg och dalar,

och jag märker att jag tvekar.

Det är inte rättvist

men det är sant.

Vågar du satsa på kärleken igen tror du, sa en vän. Först blev jag förnärmad av klyschan och sedan förvånad eftersom jag inte tycker att gör något annat. Satsar och förlorar.

Men jag svarade honom -

Kärleken kan vara en vacker dröm som tar all din kraft i din önskan att göra den verklig.

Eller den kan vara överväldigande passion som sveper bort dig som en flodvåg som krossar allt i sin väg.

Jag har haft båda.

Det jag önskar nu är en lugn och stilla kärlek. En kärlek att vila i.

Ändå tvekar jag inför det vidsträckta fältets vaggande tystnad. Tänk om allt jag kommer att göra här är att drömma om vatten med minnet av brusande strömmar i mina öron. Tänk om jag flyttar in i mitt vackra hus och längtar bort. Tänk om all min kärlek flöt vidare då jag kravlade mig upp. Och tänk om... tänk om jag inte är välkommen här.

Och all min tvekan håller mig fast, precis just här där det mjukt susar i säven och jag vågar inte sträcka ut min hand igen.  

Nu blir det många videor här, som om jag har tappat bort min egen röst, men allvarligt - det här är något av de vackraste jag sett:

Jag vaknade kl 00.00 inatt av att radioklockan drog igång som om jag ställt den på väckning. Det hade jag inte gjort och inte heller lyste den lilla lampan som visar att larm är inställt. Förvirrad tryckte jag på snooze och väcktes igen nio minuter senare. Påverkad av en rysare på bio några dagar tidigare frågade jag ut i luften "är du där?" och tittade på min telefon om något skett jag borde känna till. Förstås inte. Katten jamade utanför dörren och fick komma in. Jag justerade knappen på sidan av klockan som måste ha glappat och sov nio timmar till.

Hur går det egentligen med den planerade boklistan den här sommaren? Ja sisådär skulle jag väl säga då det som brukligt hamnar i skymundan för diverse plikter, distraktioner och sömnighetsanfall.

Jag fick i alla fall låna en pocket av P, tryckt 1984. En sagoroman av Michael Ende (han med den oändliga historien) som handlar om hur människan får allt mindre tid över ju mer hon försöker spara på den. Tänka sig hur väl den passade in i temat och livet och alltihopa och konstigt nog även mitt i nutid trots att den först kom ut 1973 då människor ännu inte upplevt IT-revolutionen, nedskärningarna och utmattningsvågen. Kanske var Michael något av en siare (utöver motståndare till den offentliga barnomsorgen som han bl a demoniserar i denna bok). Liksom i Den Oändliga Historien tycker jag att berättelsen tappar greppet mot slutet och överkomplicerar ett i övrigt vackert och storslaget koncept men den innehåller definitivt en del gyllene sidor, såsom dessa:

Vad lilla Momo kunde bättre än någon annan, det var att lyssna, Men det är väl ingenting särskilt, säger kanske många läsare nu, lyssna kan väl varenda människa?

Men där tar ni fel! Att lyssna på är en riktigt stor konst, som mycket få människor behärskar. Och Momo var en rent enastående lyssnare.

Hon kunde lyssna så bra att också de dummaste människor plötsligt fick de mest intelligenta tankar i skallen. Inte så att hon sade något eller frågade något, som lotsade in den andre på just de där tankarna, nej hon satt bara och hörde helt henkelt på, uppmärksamt och intresserat. Samtidigt såg hon på den som talade med sina stora, mörka ögon, och då kände han eller hon hur det plötsligt dök upp en massa tankar som han eller hon aldrig anat att de hade i skallen.

Hon lyssnade så bra att obeslutsamma människor eller folk som inte visste sig någon levande råd plötsligt visste precis va de ville och hur de skulle göra. Eller så att en blyg och försagd människa plötsligt kände sig djärv och fri. Eller så att olyckliga och betryckta blev trygga och glada. Och om någon tyckte att hans liv var alldeles förfelat och meningslöst och att han själv bara var en nolla bland miljoner, en som inte spelade den ringaste roll och kunder ersättas lika kvickt som och enkelt som en sönderslagen kruka – och gick och berättade allt detta för lilla Momo, så blev han redan medan han sade det på något hemlighetsfullt sätt klar över att han hade grundligen fel på den punkten, att han, precis sådan han var, var något unikt so bara existerat en enda gång i människosläktets historia och att han alltså tvärtom var mycket viktig för hela världen på sitt alldeles särskilda vis.

Så duktig var Momo på att lyssna!

Ur Momo eller kampen om tiden - av Michael Ende