Senaste inläggen
För första gången i mitt liv ställs jag så öga mot öga med min egen dödlighet. Ett brev på posten kallar mig till ett andra återbesök och ett inplanerat ingrepp för att skära den spirande demonen ur kroppen på mig innan den kan orsaka någon större skada. Mest av allt känner jag mig skamsen för att jag, troligen genom försumlighet, orsakat detta som min kropp nu måste utsättas för. Inte bara jag, men tillräckligt mycket jag för att jag borde vetat bättre. Men vem hade kunnat ana att just den här medicinska kopplingen skulle komma att uppdagas. Just den här sjukdomen kan man ju inte rå för. Eller? Skamsen känner jag mig också för de där mörka stunderna då jag fantiserat om Döden eller det stora C:et som en hemlig älskare som ska komma på sin svarta häst och-- Den fantasin tycks mig inte bara tabu nu utan rent osmaklig. Kanske är det därför. Kanske behövde någon skrika till i örat på mig för att jag skulle skärpa mig.
Stackars lilla kroppen. Så onödigt.
Det är något med just den här texten och det är något med hela uttrycket. Jag lyssnar aldrig på den här genren men jag gillar Kite.
I’m lusting all of the ways to dance
And the more I caress the less I’m confident
Well I don’t care if I look fake or not
I’m just longing for someone to take me on
Precis på den ömtåligaste av platser öppnas plötsligt en dörr åt fel håll och vinddraget suger mig så kraftigt bakåt att jag tappar andan. Varför nu? Precis då jag städat ut allt, då jag slängt de vissnande resterna, då jag skrubbat ur krukorna och ersatt dem. Mina händer domnar då jag hör rösterna igen, där de rullar in som dimma upp ur dödsriket och in genom dörren som skulle vara stängd. Hjärtat slår så högt att jag kan höra det, en dov baslåda i mörkret. Vänd dig inte om. Det blåser på fältet, säden böljar, hukar sig och tittar efter nederbörd, väntar på orden att falla mot min hud, att smattra mot öronbedövande mot marken. Jag fryser.
Då var det dags igen då. Lämna och återvända. Ännu en sommar har passerat och den här har återigen sett väsentligt annorlunda ut än den förra.
Det har varit en sommar med personliga utmaningar, brutala besvikelser, gränssättningar och nya upptäckter.
Det har varit en sommar med synnerligen fint väder och ett ytterligare närmande till naturen.
Det var har varit en sommar med mer ansvar och mer konflikter än vanligt på jobbet och just som detta stabiliserat sig kommer beskedet att enheten nu stängs. Personalgruppen splittras, medarbetare gråter och en era av mitt liv går i graven.
Dessutom närmar sig nu det Stora Slutet, då utbildningen är över och en desperat jakt på försörjning tar över. Desperat för mig då min familjesituation står på spel och den nya moderata familjepolitiken skiter i vilket så länge produktionen och konsumtionen gynnas. Den dagen högerpolitikerna kidnappade begreppet arbetare och gjorde om betydelsen från klasstillhörighet till sysselsättning är en mörk dag i min almanacka. Men nog gnällt om det.
Det känns som att livet nu sakta krystar ut mig. 33 år har passerat och jag träder in i nästa generation. Inga fler skyddsvallar. Inga nedtonade ljud. Inget skylande mörker. Det är som det är. Skrämmande och spännande på samma gång. Vad det än är så är det annorlunda.
Och så – lättnaden som slår ut som en blomma i bröstet. Ack, denna lättnad.
Jag slukar allt han ger mig, han den nya, i hopp om att det ska röra mig i djupet, att
det ska vidröra det sköra, att det ska fylla mig så att det gamla trängs undan. Jag lyssnar på Marianne Ahrne tala om den drabbande passionen och orden sliter mig i stycken. De får mig att vilja skrika rakt ut i mörkret igen – skrika så högt så att han hör mig, han den gamla, så högt så att mina ord rullar över bergen och rasar ned vid hans fötter som i sagan jag skrev om vårt möte.
Istället håller jag min smärta stilla och vänder mig tillbaka mot det som finns här och
nu. Jag tar emot mer. Jag gapar och sväljer och när jag förbrukat det jag fått kan jag känna att jag längtar. Kanske räcker det.
Helena von Zweigbergk ställer frågan till Marianne Ahrne i P1s Oförnuft och känsla:
Kan man tala om val när det gäller kärlek?
Jag tror faktiskt inte det, säger Marianne. Jag tror att man möter någon och blir drabbad. Det är inte ett rationellt val. Det finns kanske en punkt någonstans på vägen, väldigt tidigt, då man kan säga
jag är drabbad men jag vill inte ge mig in i det här
men man kan inte välja att inte bli drabbad.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||||
|