Du har skrivit nån slags dagbok, kolla igenom den till nästa gång, säger terapeuten inför den sista sessionen. Jo, jag har skrivit en terapidagbok, såsom man skulle. Men inte så mycket på sista tiden. Den har blivit tunnare och tunnare med allt större tomrum mellan gångerna. Precis som här.

Och jag funderar på det.

Skrivande är väl sunt va? Det får vi lära oss i alla fall. Speciellt som tjejer får vi lära oss det. Skriv tjejer, skriv!

Men vad betyder det imperativet egentligen? Handlar inte det om att uppmana kvinnor att göra sin röst hörd, att skriva i det offentliga, att ta sin plats som värdiga medborgare? Handlar det verkligen om att tjejer ska ösa ut sin smärta i dagböcker, att ägna sig åt eviga ensamma grubblerier i pappersformat eller i e-format som i bloggtider läcker ut i offentligheten på ett självutlämnande sätt som punkterar allt vad integritet heter?

(Och aldrig går att ta tillbaka)

Jag vet inte.

För min del har syftet med skrivandet många gånger handlat om att skriva av sig. Det har handlat om att få ut något. Något som stör. Det låter misstänkt likt ett försök att göra av med något som inte får finnas kvar inuti. Något som inte går att bära som en del av sig själv. Något som måste bort. Det blir till slut en slags verbal bulimi. Det blir ett sätt att kräkas på tangentbordet.

In med skräp, ut med ord.

In med fördärvade budskap, från media och dåliga relationer. Ut med förtvivlande tolkningar och kroppens skrikande motstånd.

(Den verbala anorektikern blir väl den som förvägrar sig själv ny kunskap helt och hållet, bra som dålig, som svälter sig på input och spyr ut smärta till dess det egna jaget förtvinar och dör.)

Jag har bytt ut mina kunskapskällor och mina relationer på samma sätt som jag lagt om min kost och jag känner inte längre samma behov av skrivandet. Ibland vill jag inte ägna mig åt det alls. Jag vill behålla det som finns i mig. Jag kan smälta det. Jag kan ta näring ur det. (Jag tror jag avslutar metaforen där även om fortsättningen verkar spännande.) Kanske finns det sunda och osunda sätt att inhämta information och att bearbeta den precis som det finns sunda och osunda sätt att äta. Äta måste vi. Kommunicera måste vi. Kanske har jag lidit av en skrivstörning. Kanske är jag botad.  

Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.

What we are talking about is simultaneously happening between us.

Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.

Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.

Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.

Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.

Plötsligt finns här fåglar och de är överallt.

(jag var där men du såg mig inte)

När jag till slut höjer blicken finns de där.

(han visar inte musklerna)

Springer jag emot dem flyr de undan.

(det är när vi upphör att begära som vi får)

Står jag still landar de.

(tålamod)

Blundar jag sätter de sig på mina axlar.

(andas)

Jag hör mitt hjärta sjunga.

(hon är fri)

Knappt en centimeter tog jag, säger läkaren. Jag skar inte så djupt eftersom du vill ha fler barn i framtiden.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Det var inte så farligt heller. Bedövningen var inte värre än en tandläkarspruta och att bli uppspänd i ett hål är inte värre än att bli uppspänd i ett annat. Jag känner igen studenten från ett annat sammanhang men säger ingenting. I stället räknar jag plastgrejer i taklampan. 24 stycken per lampa. Stickblödningar, säger läkaren till sin lärling och torkar bort nånting. Jag fokuserar på andningen. Funkar bra till dess att lasern kommer fram och det börjar lukta bränt kött. En doft jag känner igen från den gången jag lasrade mina ögon fast mycket mer (rök?). Sköterskan klistrade en stor lapp på benet innan (för att jorda mig). Så att jag inte brinner upp? skämtar jag. Skojsigt. Så att du inte ska få brännskador, bekräftar sköterskan. Tryggt. Jag fick också ha på mig skyddsglasögon för lasern. Ifall läkaren slinter.. eller? Jag frågar inte.

Inget samlag på fyra veckor, säger läkaren. Jag begrundar detta under operationen. Efteråt har jag en fråga. Är det okej att få orgasm? Jodå, du ska bara inte föra in något, för infektionsrisken.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Blödningar hit och dit och ät de här tabletterna. Återbesök om ett halvår. Eller tidigare om de säger att vi inte fick bort allt. Då får vi göra om det.

En knapp centimeter av min livmodertapp åker iväg till patologen. En liten ilsken del av mig gillar inte det. Den delen känner sig bestulen. Ge tillbaka mina celler! Undrar hur det skulle vara om jag var man, funderar jag. Om läkaren skurit bort en knapp centimeter av min kuk. Fick vi inte bort allt får vi ta bort lite mer.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Efteråt känns det lite konstigt men inte opererat. Det känns mer som att ha genomlidigt ett par timmars tveksamt torrknull. Lite obekvämt men i ett gott syfte. Eller som att gå omkring med en tampong som sitter lite för långt ner. Jag provar att sitta och stå och sitta och gå. Inget cyklande eller sportande på några dagar, säger läkaren. Inget cyklande? Jag har alltid tyckt att cykelsadlar inte riktigt är konstruerade för kvinnor. Men det är ju inte som att man för in dem. Jaja.

Tack.

Skulle jag få en brustablett..? Ja ojoj sköterskan glömde. Tur att nån av oss har minne, skämtar hon. Skönt att hon kom ihåg den där med lappen på benet i alla fall.

Tack tack. För all del. Varsågod. Jag fick en del av er tid, ni fick en del av min kropp. Schysst deal. Det gick ju bra det här också.

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande

Var finns jag

i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.

EURYDIKE av Rut Hillarp

Jag tror att jag tycker om henne för att hon använder samma bilder som jag. Hon får mig att minnas.

Jag minns hur jag beskrev instängdheten, i ett rum i hans borg. Jag minns hur jag bröt mig ut. Hur han blev förskräckt men aldrig hindrade mig.

Jag minns hur jag beskrev just hjärtats olika rum, hur jag föreställer mig att de existerar parallellt, inte i konkurrens till varandra. I hans hjärta fanns dörrar. Ibland måste man stänga dem helt, sa han. Ibland måste man det.

Jag minns upplevelsen av att bli fylld till bredden av liv då han såg mig och hur månaderna kändes som ett ögonblick när de passerat.

Jag minns mellanrummet och hur jag längtat efter det.

Det här var innan jag lärt mig hur jag skulle fylla (i) mig själv. Det var innan jag plockade upp penslarna han lämnat i en röra på golvet då han (sprang) for (åkte hem). Det var då.

Sedan slutet på sommaren går jag en mindfulnessinstruktörskurs 25 mil norrut. Gruppen möts en gång i månaden och förväntas däremellan följa ett meditationsprogram. Det är nödvändigt att genomföra hela programmet, menar ledaren. Hur ska ni annars kunna motivera andra att göra så? Jo, det är ju sant. Ändå hade jag massor av anledningar att slarva mig igenom drygt halva kursen. För komplicerat, för mycket att göra, för svårt, inte rätt övningar för mig, bla bla bla.

Vid senaste träffen bestämde jag mig för att sluta larva runt och faktiskt ta saken på allvar. Sagt och gjort, varje liten meditation står nu i kalendern. Inplanerad för att inte missas. En av de längre övningarna (20 minuter) har jag lagt in på morgonen. Oftast efter frukost med det varierar. Om jag är hemma gör jag den klockan 8. I onsdags skulle jag vara på handledning halv 9 och lämna barnen 8 på skolan. Då gick jag till handledningsrummet i förväg och gjorde yoga-övningen där. Jag stod på alla fyra då min något överaskade handledare dök upp. I morse klev jag upp en halvtimme tidigare, kl 6, för att hinna genomföra samma övning eftersom vi skulle starta kl 8 på skolan. Jag ligger in en extra på lunchen. För att jag behöver och gillar just den.

Det går om man bestämmer sig. Precis som med allt annat.

Efter en veckas kompromisslöshet har jag för första gången på flera år upplevt vad det är att vara pigg och fräsch kl 15 en eftermiddag trots att jag klivit upp 0630. Det verkar som att varje meditation har ungefär samma effekt som en kopp kaffe. Utan slaggprodukterna. Det här är precis vad jag suttit med hjärnskadade patienter och tjatat om. Planerad vila. Aktiv vila. Att vila förebyggande syfte. Flera gånger per dag. Du måste. Så är det bara. Du orkar inte annars.

Det funkar.

Det är det ena.

Det andra är andrummet. Korta, tre minuter långa meditationer som har ett något annorlunda syfte. Det går inte att skylla på tidsbrist för att undvika andrum. Man kan om inte annat göra dem varje gång man går på toaletten. Det var Ps idé. Ypperlig idé. Andrummet handlar om att kliva ur autopiloten, att ta en kort stund bara för att lägga märke till vad man egentligen sysslar med just då. Det är märkvärdigt hur mycket tankar som hinner ta över under ett toalettbesök. Det är märkvärdigt hur ofta jag är irriterad. Eller orolig. Nästan varje gång. Inte lika trött länge. Men om jag märker att jag är det kan jag välja en längre övning, en kaffekoppsövning, en reboot.

Det är precis det som är grejen. Vilket?

Om jag märker (...) kan jag välja.

Det.

Om jag inget märker får jag inget välja.

Något annat spännande är att mamma berättat över bulldegen att min pappa sysslade med transcendental meditation, något han började med när jag föddes. Se där ja. Så såddes det fröet. Tack för det, pappan.

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

Nils Ferlin

Jag tror inte riktigt på det där med frånvaro av känsla. Som om varat kunde förvandlas från något till ett tomrum. Något känner man väl alltid? Begär eller tillfredställelse, uppskattning eller aversion, intresse eller likgiltighet. Skulle likgiltigheten inför något vara detsamma som en frånvaro av en lockelse inför något? För mig verkar det snarare handla om att förlora kontakten med något. Känslorna är reaktiva, de svarar an på något. Ställs inte någon fråga så uppstår heller inte något svar. Alltså; då vi ”inte känner något” så har vi i själva verket förlorat kontakten med något. Eller så har vi missuppfattat motvilja som frånvaro av välvilja vilket är något annat.

Varför är det här viktigt då? Spelar det egentligen någon roll?

Utifrån perspektivet att alla känslor innehåller information så blir skillnaden avgörande för hur vi ska bete oss. Aversion och motvilja, avsky, äckel, ilska, irritation och andra ”negativa” känslor innehåller kunskap. Där berättas något som vi kan använda oss av för att förstå och fatta beslut. Där går att utforska och intressera sig för vad som hänt och vad det betyder. Där finns en uppmaning att handla, att röra sig från eller emot.

Utan kontakt blir det svårt att göra något alls och det som finns på andra sidan riskerar att strypas och självdö, som en kroppsdel utan blod. Där saknas information för att fatta beslut och där förloras en möjlighet att lära. Det som hänt när känsla saknas är i själva verket ingenting. Ingen kontakt har uppstått. Ett möte blev ett icke-möte. Där finns ingen rörelse, en handling blir statisk, den leder ingenstans. Fast det är klart… det säger väl något det också, att kontakt inte uppstår.

Kanske är formen av följande beslut som blir skillnaden. I det första fallet en möjlighet att bestämma sig för vad det nu än är det hela gäller. I det andra fallet egentligen bara två möjligheter; att söka mer information eller att låta bli, beroende på vad som är avsikten.

Så abstrakt…

Ett exempel:

Någon framlägger argumentet ”jag känner ingenting” som skäl att sluta träffa någon de träffat under en period. Jag tänker då att frånvaron av känsla i det fallet är skäl att just fortsätta ses. Där finns mer att tar reda på. Den bristande kontakten kan bero på att den ena eller den andra håller tillbaka och skyddar sig av någon anledning och det går inte riktigt ännu att veta varför eller vem som gömmer sig. Det kan innebära att mötet inte är autentiskt. Det pågår ett skådespel. En känsla av aversion mot den andra innehåller däremot information om att det är något som inte gillas. Något har fått synas. Där finns möjligheten att fatta beslut om huruvida jag är beredd att stå ut med det här för att få tillgång till något annat eller om just det här är något så viktigt att det är dags att faktiskt dra sig ur. Det är två helt olika beslut.

Men sen kan det vara så att man själv skapar aversion just för att slippa komma nära, öppna sig och visa sig. Som ett skydd. Nej nej, aldrig blir det enkelt.