Det finns någonting förmätet i det han säger. På ett nästan omärkligt sätt antar han en position där han talar ner till mig. Det riktigt tråkiga är vad som händer med mig då han gör det. Han tar på sig auktoritetskostymen och jag går omedelbart ner på knä. Jag förminskar min upplevelse och rättar mig efter hans. Det sker på sekunder och jag märker det inte förrän det redan har hänt.

Ibland förleds jag att tro att vi kan kalla oss medvetna och ställa oss utanför systemet för att enbart betrakta det. Sedan upptäcker jag att det förstås inte alls fungerar så. Och det är som tydligast, inte där det händer andra, utan där det händer oss.

I eftermälet av förnedringen får jag plötsligt syn på något nytt. Det jag först förstått vänds upp och ned. Jag tackar för jämförelsen där den fungerar som den ska och jag konstaterar att han har fel. Det är inte oföränderligt och förloppet är inte linjärt. Känslor och tankar interagerar inom ramarna för det givna sammanhanget. Förändra kontexten – förändra allt.

Jag står inför ett nytt dilemma. Det är önskan att klä det nya i ord och förmaningen att låta bli. Jag vet att känna ordens makt, hur de gör något med mig och med den som berörs. Jag klipper och syr kostymer som jag lägger runt den andre. Tunga sjok av förväntan som jag tvingar att bära. Min penna är min nål och tråd med vilka jag syr fast dem. Jag vill inte göra så längre och jag vet inte hur jag ska rikta mitt hantverk.

Mot världen?

I terapirummet sker ett annat slags skapande. Klienten väver tyger av mening och jag håller upp dem och betraktar dem. Jämför dem mot förbestämda mönster men undersöker dem också med den egna vanans hand. Är det så här det är? Eller så här? Vad händer om vi gör så här? Ibland syr vi ihop något helt nytt tillsammans och jag förundras. Det är en rikedom. Varje människas berättelse, en rikedom.

Men jag vet att hon står där och lyssnar.

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

-Gunnar Ekelöf

Årets första åskväder brukar inträffa i mitten på maj. Så var det förra året, så var det året innan dess och så är det i år. Snart är det dags att klippa gräset för första gången och ta bilen ut till stugan i Lappland för att se vad som ramlat och vad som står i år. Det är som det brukar vara.

Den här bloggen tycks lägga berättelserna som årsringar runt mitt vara. Maj. Maj. Maj.

En historieberättare dök upp från ingenstans likt en narr som anmält sig vid kungens hov. Det påminner mig om en utklädd Tristan som uppträder inför en förorättad Isolde och jag skrattar måttligt. Visst är berättelserna underhållande men invävt i dem skymtar trådar av bedrägeri. Ännu en pojke i ett skyltfönster?

Allt känns gammalt. Använt. Slitet. Blekt. Dammigt. Samma gamla tankar, samma idéer. Det är en av ledfrågorna inom ACT. Är det här gammalt? När berättelsen har en livlös intorkad kvalitet. Ett tecken på den kognitiva inflexibiliteten. Hur ska någonting kunna förändras med hjälp av samma gamla vanliga tankar, samma gamla idéer?

Trädgårdsarbete (gardening) är ingen idé, säger Thich Nhat Hanh, det är en praktik. Du får inte se något blomstra i din trädgård genom att gå hela dagarna och önska dig blommor. Du måste vara beredd att stoppa händerna i jorden. Bli skitig. Göra arbetet. Odla.

Gammalt.

Lyckan tar en omväg kring den som väntar, sa Rainer Maria Rilke.

Gammalt.

Första steget är att se att lidande finns, det andra är att förstå orsaken, det tredje är att acceptera att ett alternativ är möjligt, det fjärde är att agera.

Hm.

Tänkt dig två starka män som drar en tredje efter sig, på väg mot en eldgrop. Tänk dig hur den tredje mannen stretar och drar men han kommer inte loss och de två starka männen slänger honom i elden. Så fungerar vår avsikt och vår vilja. Den drar oss obevekligen med sig, oavsett om målet är av ondo eller av godo för oss och kastar oss i lidande. Därför behöver vi lära oss att se och känna vår avsikt. Först då kan den dra oss åt ett annat håll. Så sa Buddha till dem som följde honom.

Ja.

Psykoterapeuter behöver fokusera på det tredje steget, säger Thich Nhat Hanh. De behöver hjälpa människor att se att förändring är möjligt. Hjälpa människor att hitta kraft i det som redan finns. Leda dem till deras egen visdomens tröskel, sa Kierkegaard.

Gammalt.

Jag vill städa.

Pojken använde sin veckopeng för att köpa två par vattenpistoler och katten har fångat två möss. Solen skiner och grannen vill grilla vid sjön. Världen vaknar upp och med den en annan slags rastlöshet. Inte den iver som längtar efter att få gå ut och röra sig fritt utan det begär som söker ett specifikt syfte med rörligheten, som söker fylla det lediga utrymme som står bakom frågan Och nu då? Vad ska du göra med din nya frihet, människa? En frigörelsekamp har ett värde i sig, den har en riktning. Friheten däremot har sitt värde endast i förhållandet till något annat. Så blir den färdige aldrig nöjd ty strävandet i sig är vad som skapar mening.