Mer från Astrid Seeberger:

"När man tar sig in i en människa och rör vid hennes smärtpunkter måste man ta ansvar för det som sker inom henne. Om man inte vill det skall man låta bli att röra vid henne.

Ett samtal där man rör vid smärtpunkter kan ta tid. Den tiden måste man ha. Sedan tar smärtan, som åter väcks, sin egen tid. Det är inte säkert att den upphör när samtalet är slut. Och man kan inte lämna en människa hur som helst. Man måste försäkra sig om att hon har personer omkring sig som kan ge henne stöd eller att man själv kan träffa henne igen. Man ska vara varsam när man kommer någon nära. Ju närmare man kommer, ju större blir skyddslösheten."

***

Astrid är läkare och jobbar bl a med att handleda läkarstudenter i personlig utveckling, ett moment som löper genom hela läkarutbildningen. Jag har många gånger undrat varför en liknande kurs inte finns med på psykologprogrammet.

Astrid Seeberger funderar i sin bok Den skamlösa nyfikenheten bland (mycket) annat kring huruvida konst ökar vår förmåga till empati och nämner flera ökända diktatorer som motexempel. Hur kan vi förstå att dessa tyranner också skapar underbar konst? Blir vi mer empatiska av att konsumera grymma berättelser?

Jag tänker att konst inte alls behöver handla om empati. Konst är retorik. Konst handlar om att beröra och förflytta, om att sticka in handen bakom vårt förstånd, om att framföra mening på ett sätt som inte går att förneka. För detta krävs skicklighet och kanske också förståelse, men inte nödvändigtvis medkänsla. Och jag tänker att vi förleds när vi tar för givet att det vackra är gott och att det onda är fult. Har inte skönhet alltid används i bedrägliga syften? Människan kan inte motstå det som är vackert och om Djävulen finns tror jag att hen är förunderligt grann.

Rygg mot rygg

Saknad och Längtan

En röd och en blå syster

Fast i mitten av tiden

Jag skulle måla dem hand i hand med fingrarna flätade om varandras och håret långt och trassligt, blandat, rinnande längs deras bröst och midja.

De skulle stå förstenade, blickande ut i det som berövats och ut i det som aldrig skett.

De skulle stå med bara fötter på hård och smutsig mark.

De skulle stå förenade, födda ur varandra, med varandra och existerande endast i förhållande till varandra.

***

Den här försteningen verkar vara ett återkommande tema i det som dyker upp. Oförmågan att röra sig. Tiden som står stilla. Hur allting börjar om och ingenting utvecklas till något nytt. Runt. Runt. Här går vi runt kring ett enrisesnår.

Plötsligt känns det som att livets hårda käftar smäller ihop på alla sidor samtidigt.

Under vårens kurs i avancerad organisationspsykologi snubblade jag över en artikel som behandlade gränserna för den privata och professionella identiteten och hur de olika identiteterna ibland tränger sig in i varandra och ibland tappar kontakt med varandra.

I det terapeutiska uppdraget ingår att lyssna till människor som av en eller annan anledning behöver bli hörda. Då och då händer det förstås även utanför det professionella sammanhanget att människor vänder sig till mig av samma skäl. De har något de behöver berätta. De bär på något de inte vet var de ska lägga. Något som tynger dem, något som skadar dem, något som förbryllar dem. Ibland kommer de till mig för att jag har en vit skjorta. Ibland kommer för att de lyssnat till något jag sagt som påmint dem. Ibland kommer de för att de föreställer sig att jag har svaret på Frågan, de titulerar mig med Du som Vet. Ibland vet jag inte varför de kommer. Varje gång måste jag fundera. Vad är min roll här? Vad kan jag säga? Vad borde jag säga? Vad borde jag inte säga?

Jag samtalade med T om vad det är att lyssna som vanligt. Om ögonblicket av förvirring då vi försöker minnas hur det var att inte vara psykolog, hur det var man gjorde förut då någon bara berättade något. Innan samtalsteknikerna. Innan de teoretiska förklaringsmodellerna serverade tio följdfrågor på varje påstående. Att ta på sig psykologrollen är att kliva in i en distanserad position. Det är att ta ett steg bakåt för att se bättre och det är att backa för att göra den andre synlig för sig själv. Det terapeutiska samtalet är inte ett möte, det är något annat.

Där någonstans finns också en antydan om kostnaden för professionen. När människor kommer till mig med sin undran, sin oro och sin smärta så kommer de inte för att möta mig. När de å andra sidan kommer för att möta mig så kommer de inte med ett uppdrag. Skillnaden är inte alltid tydlig. Det gör att jag måste ställa frågan, varje gång. Vem söker du? Inte för att kunna avvisa dem utan för att kunna öppna rätt dörr, titta med rätt ögon och behålla ett rum för mig själv.

Mellan gångerna faller jag tillbaka på skumplasten igen.

Och jag minns stunder när han talar till mig.

Du ska inte vara med sånna, säger han, hör du det? Du ska lämna dem på en gång! Jag blir arg och säger att han inte förstår, att han inte vet hur det är att bli fångad, att bli fasthållen, att inte kunna gå.

Om de inte förstår är de dumma, säger han. Jag ler för mig själv där jag går med orden i min hand och jag är så lycklig för att han förstår, för att han talar mitt språk, för att vi kan tala med varandra.

Och så den gången när han smeker mig över håret och han säger - Du kommer inte att vara ensam. Han säger det med säkerhet men jag tittar undan för jag tror honom inte. Du vet inte, tänker jag, du vet inte hur det är att vara jag. Men jag säger ingenting, jag låter honom älska mig en liten stund till, innan han tar farväl.

Jag kör en Isaacs också när jag ändå är igång.

"Respekt innebär att man tar hänsyn till andra människors gränser, i så hög grad att man försvarar deras rätt att hålla fast vid dem. Om du respekterar någon tränger du dig inte på. Men respekt innebär också att man inte ska dra sig undan eller distansera sig från den andre. Många hävdar att respekt innebär att lämna någon ifred, när sanningen är att de bara håller sig utanför en situation som är obehaglig att ta itu med.

När vi respekterar någon, accepterar vi också att vi har något att lära av den andre."

"Kanske kan man befrias ur sitt eget livsrum genom samhörigheten. När någon lyssnar till ens livsberättelse, verkligen lyssnar. Som om det var ett tilltal. Och den lyssnande svarar. Och berättelsen blir ett samtal. När någon bryr sig. När någon älskar. Kärleken kan befria. Om det inte vore så, vore det svårt att leva.

Vi människor blir särskilda genom våra samhörigheter och våra avståndstaganden. Hur vi har det med varandra uppenbaras i våra samtal. När vi yppar våra föreställningar och erfarenheter. Det är ett av samtalets viktigaste uppgifter, vid sidan om sökande efter kunskap: att hitta samhörigheter eller konstatera avstånd.

[Man kan tala om samma företeelse på olika sätt. Den] är exakt densamma men ögonen som ser den skiljer sig åt. Ser man på samma sätt uppstår en samhörighet. Ser man på olika sätt skapas ett avstånd. Det viktiga när vi umgås är således inte världen i sig utan våra föreställningar om den, vår världsåskådning."

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger.