psykologen

Senaste inläggen

Av Psykologen - 7 januari 2012 17:45

Det pågår en strid inuti. Något slåss om något, för något, mot något. Jag förstår inte vad det är.


Jag drömmer att barnet är smutsigt. Det är insmort i det skitiga och jag kan inte få det rent.


En morgon vaknar jag i panik och tror att mitt verkliga barn blivit lämnat på fel dag, lämnats övergivet och ska frysa ihjäl. Det är inte sant, säger jag mig själv, det är bara en tanke. Allt är ok.


Dörren är stängd.

Fönstret är öppet.


Han blir förkyld, men inte förrän han har åkt. Man kan ju inte slappna av och låta det bryta ut då det finns någon annan som är mer i fokus än mig själv, säger han.


Det är sant.

Aj vad det är sant.

Det är därför det är så viktigt att någon annan alltid finns i fokus. Eller hur, min käraste vän? Visst vet vi att det är så.


Mitt utbrott sker i sinnet. Mitt ute på mitt öppna hav där alla vågbrytare plötsligt tycks försvunna. Det förflutna slår över kanten på ena sidan och framtiden på den andra och så är båten full och svämmar över. Jag sprattlar ett tag förgäves och sjunker genom lager efter lager av minnen tills jag ligger där på botten igen, utsträckt i all min förtvivlan, i all min saknad, i all min hopplöshet. Jag påminns om att jag inte känner någon vackrare plats än denna och varför den är så svår att lämna.


Jag minns vad jag sagt till terapeuten, att jag nu ska lära mig att tala med någon annan än henne, någon som sitter närmare. Det var därför vi gjorde plats för två i båten.


Men jag tvivlar. För hur ska jag kunna berätta? Hur ska jag kunna säga de hemska sanningarna utan att de gör illa? Hur ska jag kunna säga att varje gåva han för med sig påminner mig om allt jag förlorat? Hur ska jag kunna säga att varje möjlighet han står för påminner mig om varje chans jag slarvat bort? Hur ska jag kunna beskriva att mitt hjärta är delat och att vissa delar för alltid förblir stängda för honom? Hur ska jag kunna begära att han ska acceptera det?

ANNONS
Av Psykologen - 4 januari 2012 13:15

Ibland bränner själen till av smärta, som om båten jag färdas i stöter mot ett grund, en klippa under ytan, som skär mot skrovets botten. Ibland då jag är ömtåligare otåligare eller då vindarna blåser ovanligt hårt. Då kan jag inte hjälpa att jag gråter igen. Be mig inte att förklara. Det är bara så att jag får ont ibland.


   

ANNONS
Av Psykologen - 3 januari 2012 08:36

Ibland undrar jag över att det är så tyst.


Så får jag höra en historia om dramatiken


och då saknar jag den inte alls.

Av Psykologen - 24 december 2011 21:49

jag lyssnar
i en tyst öde våning
jag hör hur skymningshanden trevar
jag känner hur den hänger något om min hals
som får din frånvaro
att lysa till och skära in
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
och ännu en natts tankar
kring vad som egentligen hände mellan oss
föder fram en ljudlös spöklik underjord
som blommar och får sitt regn
av förälskade som bara minns hur dom
skakade till och skiljdes
som bara minns hur dom formade sina läppar
och blåste ut varandra


-Bruno K Öijer

Av Psykologen - 12 december 2011 20:56

Jag drömde att hon skulle födas (min lilla själ) men barnmorskan sträckte ut sig på sin egen säng och jag var vred.


Du ska inte bara ligga här, du ska jobba nu! skrek jag åt henne.


Ännu är jag inte säker på åt vilket håll min ilska är riktad


men


i nästa dröm var hon född och jag lyfte henne och jag bar henne runt på höften och hon var lätt och hon var underbar och hon hade blå hängselbyxor och hon var just så pass liten att hon inte riktigt kunde hålla huvudet stadigt och


jag var orolig. Det kommer inte att funka det här, tänkte jag. Det är inte bra det här, inte bra för anknytningen. Tänk om, tänkte jag, tänk om hon inte kommer att känna mig och tänk om jag… tänk om jag inte kommer att tycka om henne, tänkte jag, och jag ville inte lämna henne ifrån mig. Vi måste tänka ut något sätt, sa jag, och ja, sa han och


vi måste hitta ett bättre sätt sa han och ja, sa jag.


Vi måste hitta ett bättre sätt för jag längtar så efter min lilla själ i blåa byxor.

Av Psykologen - 2 december 2011 23:31

Du har skrivit nån slags dagbok, kolla igenom den till nästa gång, säger terapeuten inför den sista sessionen. Jo, jag har skrivit en terapidagbok, såsom man skulle. Men inte så mycket på sista tiden. Den har blivit tunnare och tunnare med allt större tomrum mellan gångerna. Precis som här.


Och jag funderar på det.


Skrivande är väl sunt va? Det får vi lära oss i alla fall. Speciellt som tjejer får vi lära oss det. Skriv tjejer, skriv!


Men vad betyder det imperativet egentligen? Handlar inte det om att uppmana kvinnor att göra sin röst hörd, att skriva i det offentliga, att ta sin plats som värdiga medborgare? Handlar det verkligen om att tjejer ska ösa ut sin smärta i dagböcker, att ägna sig åt eviga ensamma grubblerier i pappersformat eller i e-format som i bloggtider läcker ut i offentligheten på ett självutlämnande sätt som punkterar allt vad integritet heter?


(Och aldrig går att ta tillbaka)


Jag vet inte.


För min del har syftet med skrivandet många gånger handlat om att skriva av sig. Det har handlat om att få ut något. Något som stör. Det låter misstänkt likt ett försök att göra av med något som inte får finnas kvar inuti. Något som inte går att bära som en del av sig själv. Något som måste bort. Det blir till slut en slags verbal bulimi. Det blir ett sätt att kräkas på tangentbordet.


In med skräp, ut med ord.


In med fördärvade budskap, från media och dåliga relationer. Ut med förtvivlande tolkningar och kroppens skrikande motstånd.


(Den verbala anorektikern blir väl den som förvägrar sig själv ny kunskap helt och hållet, bra som dålig, som svälter sig på input och spyr ut smärta till dess det egna jaget förtvinar och dör.)


Jag har bytt ut mina kunskapskällor och mina relationer på samma sätt som jag lagt om min kost och jag känner inte längre samma behov av skrivandet. Ibland vill jag inte ägna mig åt det alls. Jag vill behålla det som finns i mig. Jag kan smälta det. Jag kan ta näring ur det. (Jag tror jag avslutar metaforen där även om fortsättningen verkar spännande.) Kanske finns det sunda och osunda sätt att inhämta information och att bearbeta den precis som det finns sunda och osunda sätt att äta. Äta måste vi. Kommunicera måste vi. Kanske har jag lidit av en skrivstörning. Kanske är jag botad.  


Av Psykologen - 21 november 2011 18:59

Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.


What we are talking about is simultaneously happening between us.


Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.


Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.


Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.


 


Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.

Av Psykologen - 14 november 2011 20:30

Plötsligt finns här fåglar och de är överallt.


(jag var där men du såg mig inte)


När jag till slut höjer blicken finns de där.


(han visar inte musklerna)


Springer jag emot dem flyr de undan.


(det är när vi upphör att begära som vi får)


Står jag still landar de.


(tålamod)


Blundar jag sätter de sig på mina axlar.


(andas)


Jag hör mitt hjärta sjunga.


(hon är fri)


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se