Ibland undrar jag över att det är så tyst.

Så får jag höra en historia om dramatiken

och då saknar jag den inte alls.

jag lyssnar
i en tyst öde våning
jag hör hur skymningshanden trevar
jag känner hur den hänger något om min hals
som får din frånvaro
att lysa till och skära in
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
och ännu en natts tankar
kring vad som egentligen hände mellan oss
föder fram en ljudlös spöklik underjord
som blommar och får sitt regn
av förälskade som bara minns hur dom
skakade till och skiljdes
som bara minns hur dom formade sina läppar
och blåste ut varandra

-Bruno K Öijer

Jag drömde att hon skulle födas (min lilla själ) men barnmorskan sträckte ut sig på sin egen säng och jag var vred.

Du ska inte bara ligga här, du ska jobba nu! skrek jag åt henne.

Ännu är jag inte säker på åt vilket håll min ilska är riktad

men

i nästa dröm var hon född och jag lyfte henne och jag bar henne runt på höften och hon var lätt och hon var underbar och hon hade blå hängselbyxor och hon var just så pass liten att hon inte riktigt kunde hålla huvudet stadigt och

jag var orolig. Det kommer inte att funka det här, tänkte jag. Det är inte bra det här, inte bra för anknytningen. Tänk om, tänkte jag, tänk om hon inte kommer att känna mig och tänk om jag… tänk om jag inte kommer att tycka om henne, tänkte jag, och jag ville inte lämna henne ifrån mig. Vi måste tänka ut något sätt, sa jag, och ja, sa han och

vi måste hitta ett bättre sätt sa han och ja, sa jag.

Vi måste hitta ett bättre sätt för jag längtar så efter min lilla själ i blåa byxor.

Du har skrivit nån slags dagbok, kolla igenom den till nästa gång, säger terapeuten inför den sista sessionen. Jo, jag har skrivit en terapidagbok, såsom man skulle. Men inte så mycket på sista tiden. Den har blivit tunnare och tunnare med allt större tomrum mellan gångerna. Precis som här.

Och jag funderar på det.

Skrivande är väl sunt va? Det får vi lära oss i alla fall. Speciellt som tjejer får vi lära oss det. Skriv tjejer, skriv!

Men vad betyder det imperativet egentligen? Handlar inte det om att uppmana kvinnor att göra sin röst hörd, att skriva i det offentliga, att ta sin plats som värdiga medborgare? Handlar det verkligen om att tjejer ska ösa ut sin smärta i dagböcker, att ägna sig åt eviga ensamma grubblerier i pappersformat eller i e-format som i bloggtider läcker ut i offentligheten på ett självutlämnande sätt som punkterar allt vad integritet heter?

(Och aldrig går att ta tillbaka)

Jag vet inte.

För min del har syftet med skrivandet många gånger handlat om att skriva av sig. Det har handlat om att få ut något. Något som stör. Det låter misstänkt likt ett försök att göra av med något som inte får finnas kvar inuti. Något som inte går att bära som en del av sig själv. Något som måste bort. Det blir till slut en slags verbal bulimi. Det blir ett sätt att kräkas på tangentbordet.

In med skräp, ut med ord.

In med fördärvade budskap, från media och dåliga relationer. Ut med förtvivlande tolkningar och kroppens skrikande motstånd.

(Den verbala anorektikern blir väl den som förvägrar sig själv ny kunskap helt och hållet, bra som dålig, som svälter sig på input och spyr ut smärta till dess det egna jaget förtvinar och dör.)

Jag har bytt ut mina kunskapskällor och mina relationer på samma sätt som jag lagt om min kost och jag känner inte längre samma behov av skrivandet. Ibland vill jag inte ägna mig åt det alls. Jag vill behålla det som finns i mig. Jag kan smälta det. Jag kan ta näring ur det. (Jag tror jag avslutar metaforen där även om fortsättningen verkar spännande.) Kanske finns det sunda och osunda sätt att inhämta information och att bearbeta den precis som det finns sunda och osunda sätt att äta. Äta måste vi. Kommunicera måste vi. Kanske har jag lidit av en skrivstörning. Kanske är jag botad.  

Det är en del av lärandet att också se sina fåglar falla till marken. En av en hel flock, två av en hel flock. Flera stycken av en hel flock. Inte hela flocken. Det är en skillnad.

What we are talking about is simultaneously happening between us.

Att vara människa är att då och då få dö en smula. Oavsett om det handlar om att få bryta ihop, att få övermannas av rädsla och kvävas av skuggor från förflutna, att få klandra sig själv. Eller att få säga fel sak vid fel tillfälle.

Han tog ifrån mig något som var mitt och en fågel föll till marken.

Jag begravde den i jorden och jag lärde mig något om mig själv.

Jag vill inte att du räddar mig ifrån mig själv för jag är inte farlig.

Jag vill ha min sorg, min ängslan, min besvikelse och min ilska. De är en del av mig likväl som min lycka, min tillförsikt, mitt hopp och min glädje. Först när du tar emot dem alla tar du emot hela mig.

Jag hittade också en fin present idag och jag vet precis vem som ska få den när han fyller nio år.

Plötsligt finns här fåglar och de är överallt.

(jag var där men du såg mig inte)

När jag till slut höjer blicken finns de där.

(han visar inte musklerna)

Springer jag emot dem flyr de undan.

(det är när vi upphör att begära som vi får)

Står jag still landar de.

(tålamod)

Blundar jag sätter de sig på mina axlar.

(andas)

Jag hör mitt hjärta sjunga.

(hon är fri)

Knappt en centimeter tog jag, säger läkaren. Jag skar inte så djupt eftersom du vill ha fler barn i framtiden.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Det var inte så farligt heller. Bedövningen var inte värre än en tandläkarspruta och att bli uppspänd i ett hål är inte värre än att bli uppspänd i ett annat. Jag känner igen studenten från ett annat sammanhang men säger ingenting. I stället räknar jag plastgrejer i taklampan. 24 stycken per lampa. Stickblödningar, säger läkaren till sin lärling och torkar bort nånting. Jag fokuserar på andningen. Funkar bra till dess att lasern kommer fram och det börjar lukta bränt kött. En doft jag känner igen från den gången jag lasrade mina ögon fast mycket mer (rök?). Sköterskan klistrade en stor lapp på benet innan (för att jorda mig). Så att jag inte brinner upp? skämtar jag. Skojsigt. Så att du inte ska få brännskador, bekräftar sköterskan. Tryggt. Jag fick också ha på mig skyddsglasögon för lasern. Ifall läkaren slinter.. eller? Jag frågar inte.

Inget samlag på fyra veckor, säger läkaren. Jag begrundar detta under operationen. Efteråt har jag en fråga. Är det okej att få orgasm? Jodå, du ska bara inte föra in något, för infektionsrisken.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Blödningar hit och dit och ät de här tabletterna. Återbesök om ett halvår. Eller tidigare om de säger att vi inte fick bort allt. Då får vi göra om det.

En knapp centimeter av min livmodertapp åker iväg till patologen. En liten ilsken del av mig gillar inte det. Den delen känner sig bestulen. Ge tillbaka mina celler! Undrar hur det skulle vara om jag var man, funderar jag. Om läkaren skurit bort en knapp centimeter av min kuk. Fick vi inte bort allt får vi ta bort lite mer.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Efteråt känns det lite konstigt men inte opererat. Det känns mer som att ha genomlidigt ett par timmars tveksamt torrknull. Lite obekvämt men i ett gott syfte. Eller som att gå omkring med en tampong som sitter lite för långt ner. Jag provar att sitta och stå och sitta och gå. Inget cyklande eller sportande på några dagar, säger läkaren. Inget cyklande? Jag har alltid tyckt att cykelsadlar inte riktigt är konstruerade för kvinnor. Men det är ju inte som att man för in dem. Jaja.

Tack.

Skulle jag få en brustablett..? Ja ojoj sköterskan glömde. Tur att nån av oss har minne, skämtar hon. Skönt att hon kom ihåg den där med lappen på benet i alla fall.

Tack tack. För all del. Varsågod. Jag fick en del av er tid, ni fick en del av min kropp. Schysst deal. Det gick ju bra det här också.

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande

Var finns jag

i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.

EURYDIKE av Rut Hillarp

Jag tror att jag tycker om henne för att hon använder samma bilder som jag. Hon får mig att minnas.

Jag minns hur jag beskrev instängdheten, i ett rum i hans borg. Jag minns hur jag bröt mig ut. Hur han blev förskräckt men aldrig hindrade mig.

Jag minns hur jag beskrev just hjärtats olika rum, hur jag föreställer mig att de existerar parallellt, inte i konkurrens till varandra. I hans hjärta fanns dörrar. Ibland måste man stänga dem helt, sa han. Ibland måste man det.

Jag minns upplevelsen av att bli fylld till bredden av liv då han såg mig och hur månaderna kändes som ett ögonblick när de passerat.

Jag minns mellanrummet och hur jag längtat efter det.

Det här var innan jag lärt mig hur jag skulle fylla (i) mig själv. Det var innan jag plockade upp penslarna han lämnat i en röra på golvet då han (sprang) for (åkte hem). Det var då.