Vi har säkert alla varit med om det. De där händelserna eller relationerna eller personerna som gör att en del av livet genast känns svårare. Det där som gör att en del av livsutrymmet plötsligt annekterats av något jobbigt som vi inte vill kännas vid. När det händer något på en plats dit vi ofta går som gör att det inte längre känns kul att gå dit.

Det är som min bästa vän sa, det är som att bli rånad.

Jag bor i en liten stad och jag har bott här länge. Kommer jag på kant med någon är sannolikheten stor att jag träffar på den personen igen. Det har hänt mig flera gånger och det är alltid lika besvärligt. Det får mig att önska att jag löst det där som hände ordentligt. Att jag inte varit så feg. Det får mig att önska att personen bara försvann, gick upp i rök. Eller att jag gjorde det. Flyttade, stack, inte var i vägen.

Där har vi det. Det är precis det som är problemet, för det som har skett har skett och det är ingens fel att vi möts igen. Eller att vi inte rett ut allt som varit. Ibland blir det bara fel och ibland så funkar det bara inte. Men så finns det omständigheter som gör att vi måste samexistera. Eller så möts våra vägar bara för att det råkar bli så.

Någonstans måste man bestämma sig. Inte för hur det ska kännas, för det går inte. Det går inte att bara strunta i det, att ignorera, att glömma. Vi är inte sådana och det ska vi vara glada för. Vore vi sådana skulle vi kunna göra hur som helst mot varandra och bara gå vidare. Nej, men vi måste bestämma oss för vad som är viktigare. Det kan vara att ta hand om ett barn. Det kan vara att finnas där för någon som behöver det. Det kan vara att återta kontrollen, att behålla det där livsutrymmet som vi behöver få vara i. Det vara att fortsätta göra det som är roligt. Det kan vara att fortsätta att vara den där personen vi vill vara. Oavsett.

Och så ibland, när det är svårt, då behöver vi lite hjälp av den som står bakom oss och påminner oss om den vi är och vad det var vi ville. Och att det också kan vara ok att ändra sig ibland. Jag har de personerna i mitt liv också. Tack och lov för det.

Jag är klumpig i min förklädnad älskling. Precis då jag tror att jag för mig rätt då snubblar jag, förödmjukad. Helst av allt vill jag krypa in under vingarna på en av fåglarna du lämnade mig, jag vill vara en av dem. Lätt och fri och flyktig vill jag vara så att jag kan sitta en stund utanför ditt fönster utan att jag stör. Jag kan sjunga för dig utan att någon vet att det är jag. Du kan lyssna utan att någon vet att du hör. Men jag är alltför klumpig i mina vingar älskling, och de avslöjar mig. Förlåt.

I am clumsy in my disguise, my love. Just when I think I am carrying myself in the right way I stumble, humiliated. Most of all I want to creep up under the wings of one of the birds you left me, I want to be one of them. Easy and free and fleeting I would be so that I can sit down outside your window for a while, not bothering anyone. I can sing for you without anybody knowing it is me. You can listen without anybody knowing that you hear. But I'm too clumsy in my wings, my love, and they reveal me. I am sorry.

Några samlade observationer, utan djupare efterforskning.

När jag söker jobb inom privat företagshälsovård inser jag att psykologer generellt inte verkar jobba där. Företagen består av beteendevetare, coacher och en och annan sjuksköterska, sjukgymnast eller liknande. Ibland finns en psykolog med ansvar för ett enormt upptagningsområde.

Jag träffar en före detta klasskamrat från gymnasiet som jobbar med arbetsrehabilitering. Nej, säger han, vi har ingen specialistkompetens anställd. Sådana tjänster köper man in. Jahapp. (Från?)(Det borde jag ha frågat.)

På mitt jobb finns inget avtal med någon företagshälsovård eller arbetsrehabilitering. Medarbetare med ryggproblem är ganska vanligt. Ofta något äldre (läs 25+) medarbetare som står ofta på samma station. Av någon anledning tränar de inte på fritiden trots att de har ett fysiskt slitsamt jobb och så får de ont. Stressproblematik är mycket vanligt, framför allt bland arbetsledare. Företaget lär inte ut någon som helst stresshanteringsstrategi med undantag för imperativen Planera! Var förberedd! Lös problemet nu och i framtiden! Psykisk ohälsa uppträder då och då. Ångestsyndrom och depressioner ibland kopplat till missbruk eller ätstörningar. Ingen förstår vad det är, förvirring uppstår och chefer tycker det är besvärligt att ta i.

Finns ett behov av företagshälsovård i verksamheten? Enbart en siffra är tillräcklig för att motivera något liknande: sjukfrånvarostatistiken. På en arbetsplats med hög personalomsättning och en stor majoritet ungdomar tolkas siffrorna dock oftast som dålig arbetsmoral och bakfyllefrånvaro. Slutsatsen bygger ofta på upprepad erfarenhet av mystiska sjukanmälningssamtal från deltidsanställda vilket utgör majoriteten av anmälningarna. Här tycks dock ske ett logiskt felslut då den stora kostnaden ligger i frånvaron hos de heltidsarbetande som mer sällan sjukanmäler sig men av mer allvarliga skäl. Det här är ett problem.

Jag har kompetensen för att göra den här typen av analyser och skulle kunna peka ut vägen mot vettiga lösningar. Men var ska jag jobba för att få göra det? Ska jag söka anställning hos Försäkringskassan, Sveriges mest hatade och beroendebindande myndighet? Ska jag sikta mot något slags departement? Var ska jag börja då alla säger nej tyvärr, vi har inte råd med dig?

Dolph Lundgren om att leva i distansförhållande:

Man har inte den där riktiga närheten till den personen och då får man inte det riktiga stödet på riktigt liksom. Du är ändå liksom själv.

Och det får jag liksom hålla med om. Så är det.

Inatt drömde jag att världen gick under. Jag drömde att vår stad sköljdes över av vatten och att jag samlade på mig värdesaker i mitt hus. Jag drömde att vattnet steg och jag förstod att jag skulle drunkna för att jag valt fel. Jag kommer inte ut nu, tänkte jag, jag har väntat för länge och det är mitt eget fel. Jag drog efter andan, vatten och sand steg över dörrkarmen, och drömmen slocknade.

I nästa dröm var jag någon annanstans med vetskap om vad som skulle ske. Vi ger oss av nu, sa jag till min bästa vän, och vi vill att du kommer med oss. Hon sa nej och jag förstod att det var slutet.

Idag spåren av en besökare på ängen. Jag låtsas inget se, men den lilla flickan ler och lägger lyckligt kinden mot marken. Så välkommen, alltid så välkommen. Hoppas att du kommer åter. 

Vi sprang idag, jag och en vän. Vi sprang samma väg som jag sprungit tidigare då jag precis hade börjat, den vägen där jag föll en gång då min fot fastnade i en rot och jag kom undan med en uppskrapad axel, några blåbär och blotta förskräckelsen. Jag tänkte jag skulle ta henne med den vägen men upptäckte att den kom alldeles för snabbt på. Kan den rundan verkligen ha varit så kort? tänkte jag och valde den längre vägen. Vi kom dit där jag brukade ge upp och gå. Jaha, är vi här! utbrast hon i förvåning och så fortsatte vi springa. Allt härifrån och fram är bara bonus, tänkte jag, själv förvånad över hur lätt det gick. Jag tänkte inte så mycket mer. Inte heller blev jag trött. Inte ville jag ge upp. Vägen rullade på, så mycket kortare än jag mindes den och vi kom längre än jag någonsin sprungit ensam. Det var som om hon höll mig på vägen. Hon höll ihop mig. Bara genom att vara där.

Jag har upplevt det förut. På tysta gruppromenader jag deltagit i. Där, då somliga besväras av den underliga handlingen och vill fjärma sig för att inte så uppenbart bryta mot normen. Där kände jag mig också hållen. Tankarna var stilla. Asfalten rann ut framför mina fötter. Det var som det var. Gruppen höll ihop mig. Bara genom att vara där.

Detsamma händer när han är här, han som mitt hjärta ännu inte döpt men som jag valt att dela mina dagar och nätter med när det är möjligt. All oro som jag samlat på mig, all irritation, alla snåriga problem jag ständigt ska försöka lösa, de flyter undan när han kommer. Det blir stilla och lugnt. Jag kan inte ens minnas var det var jag ville säga, vad det var som var så viktigt. Han håller ihop mig. Bara genom att vara där.

Jag vet inte vad det är, för såsom det tycks finnas de som håller samman, så tycks det också finnas de som rör upp. Jag kan inte se skillnad på dem, bara känna det när det sker. Stillheten. Oron.

Kanske är det något med att vara tillsammans, något med att röra sig gemensamt, något med att ge varandra stöd, något med att finnas där på riktigt... Något som är oumbärligt. Något som får människan att skaka när det uteblir, som får hennes uppmärksamhet att fladdra som en vilsen mal fångad i ett stängt rum, där den slår mot väggarna utan att kunna ta sig ut, förförd av varje strimma av ljus, om så bara en reflektion av vad den tror är solen.  

Ensamheten.

Motsatsen till det som ska vara.

Är det ensamheten som blir så stor att själen blir så darrande liten? Är det då, när ensamheten skingras, när någon bara finns där, tillräckligt nära, som den blir så alldeles, alldeles lugn?