Idag spåren av en besökare på ängen. Jag låtsas inget se, men den lilla flickan ler och lägger lyckligt kinden mot marken. Så välkommen, alltid så välkommen. Hoppas att du kommer åter. 

Vi sprang idag, jag och en vän. Vi sprang samma väg som jag sprungit tidigare då jag precis hade börjat, den vägen där jag föll en gång då min fot fastnade i en rot och jag kom undan med en uppskrapad axel, några blåbär och blotta förskräckelsen. Jag tänkte jag skulle ta henne med den vägen men upptäckte att den kom alldeles för snabbt på. Kan den rundan verkligen ha varit så kort? tänkte jag och valde den längre vägen. Vi kom dit där jag brukade ge upp och gå. Jaha, är vi här! utbrast hon i förvåning och så fortsatte vi springa. Allt härifrån och fram är bara bonus, tänkte jag, själv förvånad över hur lätt det gick. Jag tänkte inte så mycket mer. Inte heller blev jag trött. Inte ville jag ge upp. Vägen rullade på, så mycket kortare än jag mindes den och vi kom längre än jag någonsin sprungit ensam. Det var som om hon höll mig på vägen. Hon höll ihop mig. Bara genom att vara där.

Jag har upplevt det förut. På tysta gruppromenader jag deltagit i. Där, då somliga besväras av den underliga handlingen och vill fjärma sig för att inte så uppenbart bryta mot normen. Där kände jag mig också hållen. Tankarna var stilla. Asfalten rann ut framför mina fötter. Det var som det var. Gruppen höll ihop mig. Bara genom att vara där.

Detsamma händer när han är här, han som mitt hjärta ännu inte döpt men som jag valt att dela mina dagar och nätter med när det är möjligt. All oro som jag samlat på mig, all irritation, alla snåriga problem jag ständigt ska försöka lösa, de flyter undan när han kommer. Det blir stilla och lugnt. Jag kan inte ens minnas var det var jag ville säga, vad det var som var så viktigt. Han håller ihop mig. Bara genom att vara där.

Jag vet inte vad det är, för såsom det tycks finnas de som håller samman, så tycks det också finnas de som rör upp. Jag kan inte se skillnad på dem, bara känna det när det sker. Stillheten. Oron.

Kanske är det något med att vara tillsammans, något med att röra sig gemensamt, något med att ge varandra stöd, något med att finnas där på riktigt... Något som är oumbärligt. Något som får människan att skaka när det uteblir, som får hennes uppmärksamhet att fladdra som en vilsen mal fångad i ett stängt rum, där den slår mot väggarna utan att kunna ta sig ut, förförd av varje strimma av ljus, om så bara en reflektion av vad den tror är solen.  

Ensamheten.

Motsatsen till det som ska vara.

Är det ensamheten som blir så stor att själen blir så darrande liten? Är det då, när ensamheten skingras, när någon bara finns där, tillräckligt nära, som den blir så alldeles, alldeles lugn?

Idag flyttade mina grannar. Mina bästa grannar. En av mina närmaste vänner och pojken som växt upp som en bror till min son. 

När jag kom hem var alla deras saker borta. Deras cyklar, deras leksaker, deras blomkrukor. Jag tittade in genom deras fönster och såg tomma rum, lite skräp och några dammråttor. En tom diskbänk (ett fenomen som under sju års tid inträffat vid totalt ett tillfälle)(mina grannar var ej nitiska vad gällde disken utan ägnade hellre kvällarna åt annat än att städa köket). En kvarglömd gardin. Övergivna prunkade rosenrabatter som inte verkar ha märkt vad som hänt. Ännu.

Det är alldeles tyst här. Det brukar det vara, men nu hörs det. Det är som att hela österväggen blivit stum. Som när fläkten slutar gå.

Nu är vi ensamma här.

Det gör ont ända ner i knäna.

På måndag bor främlingar där.

I väntan på andra möjligheter har sommarjobbet övergått i heltidstjänst. Arbetet sätter sig i kroppen igen som i en välsutten fotölj. Kroppen ställer in sig på cykler av ansträngning och återhämtning, den jobbar hårt och blir sedan trött. Det är väl så det ska vara. Kanske. Tiden rusar iväg på det här sättet. Livet passerar en vecka i taget, hack i häl på årstidernas övergångar. Det blir inte mycket energi över till annat. 

Kroppen ställer också om sig till partnerskapsläget. Vanan att ha någon nära, den regelbundna tillförseln av tillhörande hormoner och abstinensen när de uteblir. Det är en plåga likt en huvudvärk som smyger sig på. Inte samma plåga som den långdragna ensamhetens ständiga undernäring som lägger sig i djupet av själen och drar ner omsättningen (av vad?) till ett tillstånd av överlevande. Nej, nu är systemen aktiverade igen och de påminner om att de ska underhållas. Hjärtat och huden fastar i väntan på nästa högtid.

Partnerskap, säger jag för mig själv och inser att jag inte upplevt det förut. Att dela livet utan samhörighet och ömsesidig avlastning är bara ytterligare en börda. Jämfört med den sortens samvaro är det ensamma livet som en utdragen semester. Partnerskapet visar sig vara något annat. Plötsligt finns någon som deltar, som förenklar, någon som hjälper till att bära i stället för att lägga till och lasta på. Det är väl så det ska vara, inte sant? Jag önskar att någon hade berättat det för mig tidigare i stället för att mata mig med negationer.

Hur som helst. Det här känns som ett mellanläge. En väntan på ett försenat tåg. Där är jag nu.

Jag får följa med till en ny möjlig samvaro och det är en trivsam del av fältet som breder ut sig här. Den får mig att vilja vara en del av den. Mina barn skulle få det bra här. Det skulle alltid finnas något mer för dem om jag av någon anledning inte skulle räcka till. Det är en trygghet och det är något annorlunda, något jag inte haft. Samtidigt är det något hos mig som undrar varför den tanken väcks, den att jag av någon anledning skulle falla ur. Den som varnar mig att jag en dag skulle finna på en stig som leder in bakom snår som borde var ogenomträngliga. En stig jag skulle lägga märke till enbart för att jag sett den tidigare. Det finns ett hål där som skulle sluka mig och dra mig rätt ner i Underlandet. Jag kommer inte att släppa taget om det här, det vet jag nu, men det finns också en del av mig som alltid kommer att söka efter den där stigen med blicken.

Ibland lyssnar jag på mina introverta vänner under de korta ögonblick de delar med sig av det som händer i deras inre värld och ibland blir jag bekymrad. Jag undrar om de känner till kraften med vilken de skapar sin verklighet och hur de bygger in sig i sina egna torn, precis som jag också har gjort. Jag undrar om de vet hur tunna väggarna egentligen är och hur vår mänsklighet ständigt passerar in och ut. Hur vi andas världen rakt igenom det skikt vi tror skiljer oss från den. Vi andas in allt det vi har omkring oss och vi andas ut allt det vi har inuti. Det vi tror att vi behåller lägger sig i själva verket som snö, eller som damm, eller som aska, överallt. Det ger liv eller det tar död på. Det formar och det förändrar. Det sker hela tiden, inte bara, som de återhållsamma kan få för sig, då vi släpper på kontrollen och något synbart sipprar ut. Vissa människor lägger så mycket energi på att innesluta och förpacka och separarera att de helt verkar missa hur marken runt dem fryser till eller löses upp. De står med ryggen vänd mot världen som om den inte skulle röra sig då och varje gång de vänder sig om blir de förvånade och rädda, som om det var världen som plötsligt vände sig mot dem. Jag märker hur jag allt oftare önskar att de inte gömde sig igen, de gånger det sker, för jag tror att när livet rasar där inne, då exploderar också något utanför.

Jag drömde att vi satt i parken, min lilla flicka och jag, och jag höll henne nära. Det började regna, inte mycket, men hon blev blöt och hon frös. Hon darrade lite. Jag höll henne närmare ändå men jag lyckades inte värma henne ordentligt. Hon fortsatte darra och det oroade mig. Inte mycket, men jag ville inte att hon skulle frysa eftersom jag tyckte om henne så. Hon var vacker, det tyckte jag, hon hade konturer. Hon hade markerade ögon, som om de var målade med ljusbrun kajal.. och med ens var hon tecknad, hela hon. En pappersdocka i mina händer och ändå ett barn. Det var konstigt, det tyckte jag. Inte mycket, men..