Bilder av lyckliga ögonblick i mina före detta kursares liv dyker upp allt oftare på facebook. Bilder av rosiga kinder på nyfödda bebisar, bilder av vita klänningar och mörka kostymer i kyrkor och vackra sommarlandskap.

Någonstans mellan den första förvåningen och det följande lyckönskande leendet lurar avundsjukan. Ett litet styng av missunnsamhet som snabbt tystas av skammens höttande pekfinger.

Det ser så enkelt ut. Livets redigerade framsida.

Så ringer min 11-årige son.

-Pappa vill veta vem jag vill bo hos hela tiden.

-Jag sa att jag vill bo hos dig.

-Han undrade varför.

-Sen pratade vi länge.

-Han sa att han ska ringa dig.

Rädslan slingrar sig förbi mitt hjärta som en orm på väg mot okänt mål. Jag rör mig inte.

Den slingrar iväg i vegetationen.

Jag tittar på de skrynkliga små ansiktena, de ömma kyssarna, gratulationerna.

Det ser så enkelt ut. Så självklart.

De duvor som stannade hemma,

som aldrig upplevde någon förlust,

som förblev trygga och oskuldsfulla,

kan inte veta vad ömhet är.

Endast det hjärta som vunnits åter,

kan någonsin känna tillfredsställelse:

Fritt, genom allt det avstått ifrån,

att glädjas åt sitt mästarskap.

-Rainer Maria Rilke

Likt damm från vägbanan som virvlar upp runt fötterna när jag går på grus, så virvlar också känslorna nu upp i drömmarna. Bara det att vidröra ett minne räcker. Ord lossnar och lägger sig i tunna lager på mina bara fötter. Jag borde tvätta dem rena men jag vill inte. Jag saknar doften av sandsmutsig hud, jag saknar den dallrande hettan. I tre nätter har mitt sinne sökt, klätt begäret i ovidkommande gestalter. Det finns så mycket längtan nu och kroppen minns vad längtan har varit. Saknaden plågar mig med fantasier om återträffar. Korta samtal av uppdatering, att bara få berätta hur det är nu. Att få lägga nyheterna i händer som tar emot och ger tillbaka, vant och varsamt. Att få möta ögon som förstår. Som vet. Och som lika väl som jag minns det som hände. Jag önskar att jag fick möta dig  där på vägen, en liten stund.

Ända sedan jag hörde Lou Marinoff och Kalle Grill föreläsa i samband med två utbildingsdagar i landstingets regi har jag funderat på att komplettera min psykologutbildning med en grundkurs i praktisk filosofi. Det finns en tendens att psykologi i praktik blir metodstyrd och KBT har anklagats för att sakna ett etiskt ramverk. Egentligen handlar det mest om mitt personliga intresse. Filosofin öppnar nya mentala vägar.

Jag har trots allt en termin studiemedel kvar att ta ut. Varför inte ta vara på de möjligheter som finns.

Vid en kraftfull förälskelse reagerar hjärnan på samma sätt som när den får kokain, säger Helen Fisher. Helen är antropolog och har ägnat sitt liv åt att forska om kärlekens mysterier.

Helen pratar om tre olika system.

Sexdriften, som är som en neurologisk retning, något som kliar i oss då och då, som när vi blir hungriga. Den som gör att vi kan tänka oss en annan.

Förälskelsen, som driver upp våra dopaminnivåer. Den som får oss att nagla fast fokus vid just den där personen.

Anknytningen, som byggs upp över tid och förstärks av närhet och den oxytocindusch som orgasmen medför. Den som gör att vi stannar kvar hos varandra en längre tid.

Det är fullt möjligt, säger hon, att leva i anknytning med en partner och samtidigt bli våldsamt förälskad i en annan. Eller bli sexuellt attraherad. För att det är olika saker.

I nya situationer, då är dopaminnivåerna redan höjda, och då är sannolikheten större att bli förälskad.

När vi har roligt också då, gissar jag. När vi lyckats med något eller när vi dricker alkohol. Om det är dopamin vi pratar om.

Akta er för SSRI, säger hon, för serotoninhöjande preparat minskar dopminnivåerna och tar ifrån er förälskelsen.

Hon säger en massa spännande saker, och hon säger en del strunt. Som att män och kvinnor har kompletterande nervsystem. Men jaja, det får passera denna gången.

Jag önskar jag läst allt det hon läst. Vore jag en hubot, skulle jag ladda ner. 

Nu har jag tydligen trillat hit igen, så varför inte ta tillfället i akt och tänka lite till med fingrarna.

Tänker gör jag en hel del. Nu också i jobbet. Mitt jobb går till stor del ut på att tänka. Prata om att tänka. Tänka på andra sätt. Tänka hit och tänka dit. En bra dag kan jag och den jag tänker tillsammans med tänka ihop något nytt som vi båda kan ta med oss på vidare äventyr i den berättelse vi kallar livet.

Det är något fantastisk med att jobba så. Samtidigt skapar jag inte något handgripligen, något jag kan titta på i efterhand och känna mig stolt och nöjd med. Det här får mig att undra vad jag egentligen kan. Utöver att tänka. Vad kan jag göra med mina händer till exempel?

Min sambo börjar oväntat brodera och jag känner mig smått avundsjuk. Det blir något av det där han gör. Något vi kommer att ha kvar hela livet förmodligen.

Jag läste World War Z före julhelgerna. Där faller civilisationen, som i alla zombie-historier, och människorna blir tvingade att omvärdera saker och ting. De börjar söka efter kompetens bland de överlevande. Vem kan bygga hus? Vem kan sy kläder? Vem kan odla mat? Vad kan du? Jurist? Du kan dra upp ett avtal? *suck* Du får plocka skräp är borta under tiden.

Så vad kan jag? Inget av det där. Nu finns det ju inga zombies, och det är ju tur. Men ändå. Jag vill också kunna något.

När jag valde det här namnet på bloggen var det nästan på skoj. Jag var ju absolut ingen psykolog men hade stora tankar och ambitioner om att bli en. Vad det nu var. Psykologen.

Nu när jag till slut blivit psykolog till yrket känns namnet naket, på något vis oförskämt. 

Många gången har jag undrat om jag ska byta namn, för att klä på mig igen, för att bli ödmjuk.

Mitt behov att skriva här är nästan helt försvunnet. Den energi som här blev till en önskan att berätta går nu dit den ska, till dem som möter mig på jobbet. Det är ett jobb som tar mycket energi. Enormt mycket energi. Det är ett svårt jobb. Det är ett speciellt jobb. Varje dag sitter jag mitt emot personer som lär mig på nytt vad det är att vara människa.

Det är ett privilegium.

Det är ett ansvar.

Jag undrar varje dag om jag ska klara det.

Lägg märke till vad som händer med människorna i det här klippet. Lägg märke till hur olika de tar emot musiken de erbjuds. De får alla en uppmaning i början, ett erbjudande att känna efter hur det är… De enda som verkligen kan ta emot det erbjudandet tycks vara de som inte redan har referensramar till det de får lyssna till. De som har det, de som vet vad det här är, de börjar genast att analysera musiken, värdera den, prata om den. De tycker den är bra, förbannat bra eller de tycker om den, den är de bästa de vet, eller musiken står för något, det melankoliska, det svenska, fast de inte håller med om det. Etc. De börjar genast GÖRA något med musiken. Ser du det? Märker du det?

De som inte vet vad det är de får höra, de som kanske känner igen det men inte vet vad det är eller inte känner det alls, de lyssnar på ett annat sätt. De möter musiken som något nytt. De öppnar sitt sinne mot den och undrar, de berättar vad den gör med dem. För att göra detta måste de stanna i nuet, vänta in nästa ton, vänta in nästa reaktion. De ÄR med musiken.

Hur vi lyssnar gör skillnad.

Här finns något att lära.

Ser du?