Härom natten drömde jag att jag bedrog honom två gånger. Först med mitt ex och sedan med en man jag en gång bara suktat efter. Hela tiden skämdes jag jättemycket men jag gjorde det ändå.

Kanske tyder det på ett skifte, tänkte jag när jag vaknat. Kanske har han nu bytt plats med De Andra, han har flyttat upp i den känslomässiga rangordningen och till slut intagit den plats som helt rimligen bör vara hans. Det är han som är med mig nu. Inte bara i praktiken, inte bara på facebook (fast där har jag visserligen inte fått lägga honom ens nu), utan innerst inne. Nu, när mina ögon, mitt hjärta, eller mina fantasier vandrar, så finns det någon där inne som vickar på pekfingret i ansiktet på mig. Aja baja. Inte så.

Det är fint, tänker jag. Jag tar ansvar för oss, jag har ett litet bo inuti mig där jag skyddar honom. En plats där han ska vara trygg.

Min bästa vän sa något härom veckan som dundrade ner i mig som ett jordskred. Något Nytt. De man har närmast, sa hon, dem måste man kunna ta för givet. Hur skulle det vara om man inte kunde det?! Hur skulle det vara om man inte kunde vänta sig att de som betyder mest finns kvar, oavsett?

Det skulle vara fruktansvärt!

Förstås. Det borde jag väl veta som sett mina nära falla undan, en efter en, och lämna mig ensam i en liten hög på mattan. Det borde jag väl veta som håller människor undan för att de inte ska kunna göra så igen. Och igen. Och igen. Ändå är jag precis en sån person som envist framhärdar min Integritet före allt. Du ska inte ta mig för givet, din jävel, säger mitt Lilla Jag när hon färgat håret svart och knyter sina nävar mot dem som kliver över gränsen till hennes luggslitna revir. Du ska inte tro att du kan förvänta dig min kärlek, min sårbarhet, mina råd, min oråd. Du ska inte tro att du kan krama mig bara för att vara snäll, du ska fråga om lov först! 

Kanske blir det så när människor hållit för hårt och sedan släppt för snabbt. Kanske blir den misstron, den misstänksamheten, den enda vallgrav som finns kvar att skydda mot Fienden. Den som utnyttjar och bedrar och överger. Den nonchalanta prinsen som äger sitt kungarike. Du äger inte mig (för då kan du inte heller kasta bort mig)! Bevisa att du förtjänar mig!

Nej, i en familj äger vi ju inte varandra. Vi tar hand om varandra för att vi älskar varandra. När vi älskar varandra tar vi varandra för givna för att vi har gett oss till varandra, med full förtröstan om den andres omtanke. För att det är det enda sättet. Det är ett ansvar att älska någon. Det är att göra ett litet bo inuti för den personen, där den ska vara trygg. Det är en plats där någon står bredvid ingången och vickar på fingret i ansiktet på oss då vi gör något som kan göra den personen illa. Aja baja. Inte så.

Kan det vara så (himla svårt) enkelt, att jag börjat älska honom nu?

Det var det där med de introverta. Eller rättare sagt med det introverta. Introversionen. Den som löser alla problem på egen hand utan att ta hjälp av omvärlden. Den som mal runt samma information runt och runt som i en maskin och till slut spottar ut ett svar. Kanske det bästa möjliga svaret.

Det var bara det att det saknades viss information. Det saknades bitar i pusslet som nu är täckta av ett förvridet motiv och brutna linjer i ett våldsamt försök att jämka samman det som inte hör ihop.

En vetenskapsman.. en vetenskapsmänniska som finner sig låst i sin analys blir tvungen att lägga sitt material åt sidan och gå ut och titta på världen en gång till. Vad är det jag har missat, måste hen fråga sig. Vad är det som saknas? Vad är det jag ännu inte vet?

Mitt i introversionen finns en övertro på den egna förmågan, en tankemässig hybris som säger sig kunna knäcka koden utan att be om hjälp. Då datorer bygger på regeln om SISU, skit in – skit ut, så tror sig introversionen kunna blanda guld av sand.

Kanske finns det genier som kan omplacera bitar av information på så många sätt att det till slut uppstår något helt nytt och revolutionerande, men de flesta dödliga sinnen behöver vända sig utåt för att växa till sig. Det är i förmågan att använda sig av det som finns bortom henom själv som människan är överlägsen maskinen.

Det här är ett maratonlopp och det känns som att jag håller på att ta slut.

Min chef (!) säger att han måste fråga mig något. Han har naturligtvis inte missat debatten som uppstått i samband med Uppdrag granskning om näthat mot kvinnor. Men, säger han, är inte detta bara exempel på en rad människor som är allmänt störda. Vad har det här med jämställdhet att göra?  Hans sambo har blivit fly förbannad på honom då han yttrat detta hemma, så hur ska han förstå hennes och andra kvinnors reaktion, undrar han.

Min omedelbara reaktion är samma styng av ilska djupt nere i maggropen. Ilskan över att ständigt behöva förklara denna kränkning för män och en och annan kvinna som förnekar eller bagatelliserar den. Men jag har förstått att ilska inte leder framåt i mötet med dem som ställer sig oförstående eller undrande, hur berättigad den än är.  

Min andra reaktion är frustrationen över utmaningen i att förklara något som är så självklart för mig. Hur jag blir överraskad av frågan, såsom jag blir varje gång, och sedan förbannar mig för att jag inte har det perfekta svaret på tungan i samma ögonblick som frågan ställs. För jag har förstått hur viktigt det är att vara tvärsäker när jämställdheten kommer på tal. Minska tvekan tas som ett bevis på konstruerade svar och låg trovärdighet.

Min tredje reaktion är tacksamhet för att jag tvingades att tänka efter och formulera detta inför mig själv så att när någon annan frågar mig, om det sker, så vet jag vad jag ska svara.

Det här är min förklaring, den långa versionen.

För att kunna besvara frågan (Vad har detta med jämställdhet att göra?) måste vi ha ett par saker klart för oss.

Det första är skillnaden mellan genusstudier/genusvetenskap/”genusfrågor” och feminism/jämställdhet. Genusstudier ställer frågor om hur manligt och kvinnligt definieras i samhället, hur det kommer till uttryck, hur det påverkar människor. Genusvetenskap är ett forskningsfält med fokus på (bl a) kön och genus. Feminism är politik. Det är en önskan om att förändra och utjämna de skillnader och fenomen som genusforskningen lyfter fram och gör synliga. Feminismen handlar om likvärdighet i betydelsen jämställdhet. Lika villkor och lika värde för män och kvinnor, manligt och kvinnligt.

Det andra är att vi måste kunna skilja på gruppnivå och individnivå. De skillnader i villkor och konsekvenser som feminismen grundar sig på finns mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Bristande jämställdhet kommer att ge sig till uttryck i individuella fall, och upplevs av individer, men när vi talar om jämlikhet och jämställdhet mellan grupper så måste vi kunna hänföra fenomenet till den grupp vi talar om.

Så, om vi vill kunna avgöra om ett fenomen har med jämställdhet att göra så är detta ett sätt att gå tillväga:

För det första, finns det någon skillnad på hur företeelsen ser ut mellan gruppen män och gruppen kvinnor? I det här fallet visar det sig att kvinnor dels tar emot fler hatmeddelanden än män. Dessutom ser innehållet annorlunda ut. Hatet mot kvinnor innehåller sexualiserat våld och fokuserar på utseende och huruvida kvinnan är åtråvärd. Det finns alltså en skillnad som är både kvantitativ och kvalitativ, såväl mängd som innehåll skiljer sig åt. Detta gäller för hela gruppen. Enskilda undantag förekommer alltid, det är de övergripande mönstren som är intressanta här. Finns dessa skillnader så kan vi dra slutsatsen att kön är en definierande faktor. Detta fenomen har med kön att göra.

Men det räcker inte, vi ville veta om det hela har med jämställdhet att göra. Dvs, är detta en feministisk fråga?

Det andra vi då måste fråga oss är, är denna skillnad, den som vi kan se mellan grupperna män och kvinnor i samhället, är det en skillnad som vi skulle vilja förändra? Om svaret är ja, då kvalificerar detta som en feministisk fråga. Är svaret nej, så handlar kanske det t ex om att åtgärda kränkningar i allmänhet. Hur kränkningarna ser ut för de olika grupperna blir mindre viktigt.

Svaret på den första frågan handlar om vetenskaplig metod, inte om åsikter. Slutsatsen kan bestridas med vetenskaplig kritik, inte med tycke och smak. Somliga anser att genusvetenskapen är godtycklig och saknar objektiva verktyg, det förändrar inte att resultaten är dokumenterade och därmed öppna för granskning.

Svaret på den andra frågan handlar om värderingar och åsikter, inte om sannolikhet. Det finns gott om människor som inte ser ett problem i att en kvinna som de tycker klär sig slampigt blir kallad slampa, eller att män uttrycker sexuella fantasier i sina känslor gentemot kvinnor. Vissa människor tycker att detta är helt naturligt, the way of the world och så kan det gott få vara. För dem har det inte med jämställdhet att göra, hur tydliga skillnaderna än är. När vi bestämmer oss för att frågan är feministisk, då har vi tagit ställning. Vi har sagt att de skillnader vi ser är ett problem som vi vill bekämpa.

När vi bestämmer oss för att något har med jämställdhet att göra, då har vi sagt två saker. Vi har sagt att här finns skillnader som har med könstillhörighet att göra, och de skillnaderna skapar en orättvisa som vi inte vill se i vårt samhälle.

Hur återskapar man meningsfullheten, då den just har ryckts ifrån en? Detta eviga meningsskapande, det tycks ibland vara den enda jag ägnar mig åt. Varför är jag här, varför ska jag lyssna på dessa människor, vad ska jag göra med detta tillfälliga jobb jag egentligen inte vill ha, hur ska jag motivera mig att fortsätta framåt. Alla dessa frågor om meningsfullheten, samtidigt som jag hänger mig åt litteratur och övningar som ska lära mig att acceptera livets företeelser som de är. Samtidigt som jag hänger mig åt flykt.

Det är ledan jag inte tål, den är den som förgör mig. Fångat i ledan är mitt sinne som en tiger i bur. Lojt och slumrigt stryker det genom dagen, lättprovocerat gläfser det åt den som stör, den som slänger åt mig något trivialt i ett försök att roa mig. Sprängfyllt av mental överskottsenergi kastar det sig då och då över någon intet ont anande som råkar kommentera något Viktigt på ett ogenomtänkt sätt. Sådant jag inte borde lägga mig i och inte skulle lägga mig i om jag ägnade mig åt något vettigt.

Jag försöker med att lägga ut små presenter åt mig själv. Två veckor fram i tiden. Två månader fram i tiden. Något att se fram emot i väntan på nästa möjlighet till förändring. Jag bävar inför rutinen och sysslolösheten. Jag är menad för något annat än detta.  

Ibland blir det inget. Det spelar ingen roll hur bra man gjort ifrån sig eller hur mycket man hoppats. Ibland blir det inget ändå.

Jag visste det den här gången också. När det har gått lite mer än en vecka och ingen hör av sig, då är det troligen kört. Det var tredje gången gillt. Jag försökte låtsas som ingenting och tänka ut skäl till att det tog tid. Men på natten drömde jag min gamla blödningsdröm och vaknade upp förbryllad eftersom jag inte förlorat någon något. En halvtimme efter beskedet kom blödningen på riktigt, som ett otäckt kvitto på vad som gått fel. Framtiden glider ifrån mig lite till.

Jag drömde att jag satt uppkrupen i en rik kvinnas soffa och bläddrade i en bok med konstnärliga fotografier hon publicerat. Där fanns bilder av landskap tagna på natten. Fält och träd i blåst, i gråskala av bristen på solljus. Där fanns ett barn på fältet, felplacerat i tiden, med det gråblonda håret smekt runt nacken av vinden där hon blickade ut i mörkret. Jag förundrades av skönheten i bilderna, som visade sådant som inte borde gå att se. Det var ett landskap fråntaget sin identitet, utan årstid, utan namn. Något likt en snöflinga hängde i luften vid flickans kind och det böljande gräset var samma nyans som hennes hår. Det var bekant för mig, trots att jag inget borde veta. Det var ett landskap ur min fantasi, fångat i verkligheten.

Jag minns gåvorna som räcktes fram och åter mellan mig och den jag en gång älskade. Jag minns ömheten och sårbarheten, jag minns ärligheten och naiviteten. Jag minns hur lätt det var då, när det inte fanns något att förlora. Då, när det inte var mer än det var i varje ögonblick.

Nu är det som så mycket som ska byggas upp, det är så viktigt att det blir rätt och det är så mycket som ska fungera. Det läskigaste är de gånger jag lägger märke till att jag är den som håller tillbaka. Jag har mer att ge men en del av mig säger bestämt ifrån. Nej. Jag vill inte. De gångerna undrar jag hur det ska gå. (För om inte jag gör det, vem gör det då?)