Ibland blir det inget. Det spelar ingen roll hur bra man gjort ifrån sig eller hur mycket man hoppats. Ibland blir det inget ändå.

Jag visste det den här gången också. När det har gått lite mer än en vecka och ingen hör av sig, då är det troligen kört. Det var tredje gången gillt. Jag försökte låtsas som ingenting och tänka ut skäl till att det tog tid. Men på natten drömde jag min gamla blödningsdröm och vaknade upp förbryllad eftersom jag inte förlorat någon något. En halvtimme efter beskedet kom blödningen på riktigt, som ett otäckt kvitto på vad som gått fel. Framtiden glider ifrån mig lite till.

Jag drömde att jag satt uppkrupen i en rik kvinnas soffa och bläddrade i en bok med konstnärliga fotografier hon publicerat. Där fanns bilder av landskap tagna på natten. Fält och träd i blåst, i gråskala av bristen på solljus. Där fanns ett barn på fältet, felplacerat i tiden, med det gråblonda håret smekt runt nacken av vinden där hon blickade ut i mörkret. Jag förundrades av skönheten i bilderna, som visade sådant som inte borde gå att se. Det var ett landskap fråntaget sin identitet, utan årstid, utan namn. Något likt en snöflinga hängde i luften vid flickans kind och det böljande gräset var samma nyans som hennes hår. Det var bekant för mig, trots att jag inget borde veta. Det var ett landskap ur min fantasi, fångat i verkligheten.

Jag minns gåvorna som räcktes fram och åter mellan mig och den jag en gång älskade. Jag minns ömheten och sårbarheten, jag minns ärligheten och naiviteten. Jag minns hur lätt det var då, när det inte fanns något att förlora. Då, när det inte var mer än det var i varje ögonblick.

Nu är det som så mycket som ska byggas upp, det är så viktigt att det blir rätt och det är så mycket som ska fungera. Det läskigaste är de gånger jag lägger märke till att jag är den som håller tillbaka. Jag har mer att ge men en del av mig säger bestämt ifrån. Nej. Jag vill inte. De gångerna undrar jag hur det ska gå. (För om inte jag gör det, vem gör det då?)

Vi har säkert alla varit med om det. De där händelserna eller relationerna eller personerna som gör att en del av livet genast känns svårare. Det där som gör att en del av livsutrymmet plötsligt annekterats av något jobbigt som vi inte vill kännas vid. När det händer något på en plats dit vi ofta går som gör att det inte längre känns kul att gå dit.

Det är som min bästa vän sa, det är som att bli rånad.

Jag bor i en liten stad och jag har bott här länge. Kommer jag på kant med någon är sannolikheten stor att jag träffar på den personen igen. Det har hänt mig flera gånger och det är alltid lika besvärligt. Det får mig att önska att jag löst det där som hände ordentligt. Att jag inte varit så feg. Det får mig att önska att personen bara försvann, gick upp i rök. Eller att jag gjorde det. Flyttade, stack, inte var i vägen.

Där har vi det. Det är precis det som är problemet, för det som har skett har skett och det är ingens fel att vi möts igen. Eller att vi inte rett ut allt som varit. Ibland blir det bara fel och ibland så funkar det bara inte. Men så finns det omständigheter som gör att vi måste samexistera. Eller så möts våra vägar bara för att det råkar bli så.

Någonstans måste man bestämma sig. Inte för hur det ska kännas, för det går inte. Det går inte att bara strunta i det, att ignorera, att glömma. Vi är inte sådana och det ska vi vara glada för. Vore vi sådana skulle vi kunna göra hur som helst mot varandra och bara gå vidare. Nej, men vi måste bestämma oss för vad som är viktigare. Det kan vara att ta hand om ett barn. Det kan vara att finnas där för någon som behöver det. Det kan vara att återta kontrollen, att behålla det där livsutrymmet som vi behöver få vara i. Det vara att fortsätta göra det som är roligt. Det kan vara att fortsätta att vara den där personen vi vill vara. Oavsett.

Och så ibland, när det är svårt, då behöver vi lite hjälp av den som står bakom oss och påminner oss om den vi är och vad det var vi ville. Och att det också kan vara ok att ändra sig ibland. Jag har de personerna i mitt liv också. Tack och lov för det.

Några samlade observationer, utan djupare efterforskning.

När jag söker jobb inom privat företagshälsovård inser jag att psykologer generellt inte verkar jobba där. Företagen består av beteendevetare, coacher och en och annan sjuksköterska, sjukgymnast eller liknande. Ibland finns en psykolog med ansvar för ett enormt upptagningsområde.

Jag träffar en före detta klasskamrat från gymnasiet som jobbar med arbetsrehabilitering. Nej, säger han, vi har ingen specialistkompetens anställd. Sådana tjänster köper man in. Jahapp. (Från?)(Det borde jag ha frågat.)

På mitt jobb finns inget avtal med någon företagshälsovård eller arbetsrehabilitering. Medarbetare med ryggproblem är ganska vanligt. Ofta något äldre (läs 25+) medarbetare som står ofta på samma station. Av någon anledning tränar de inte på fritiden trots att de har ett fysiskt slitsamt jobb och så får de ont. Stressproblematik är mycket vanligt, framför allt bland arbetsledare. Företaget lär inte ut någon som helst stresshanteringsstrategi med undantag för imperativen Planera! Var förberedd! Lös problemet nu och i framtiden! Psykisk ohälsa uppträder då och då. Ångestsyndrom och depressioner ibland kopplat till missbruk eller ätstörningar. Ingen förstår vad det är, förvirring uppstår och chefer tycker det är besvärligt att ta i.

Finns ett behov av företagshälsovård i verksamheten? Enbart en siffra är tillräcklig för att motivera något liknande: sjukfrånvarostatistiken. På en arbetsplats med hög personalomsättning och en stor majoritet ungdomar tolkas siffrorna dock oftast som dålig arbetsmoral och bakfyllefrånvaro. Slutsatsen bygger ofta på upprepad erfarenhet av mystiska sjukanmälningssamtal från deltidsanställda vilket utgör majoriteten av anmälningarna. Här tycks dock ske ett logiskt felslut då den stora kostnaden ligger i frånvaron hos de heltidsarbetande som mer sällan sjukanmäler sig men av mer allvarliga skäl. Det här är ett problem.

Jag har kompetensen för att göra den här typen av analyser och skulle kunna peka ut vägen mot vettiga lösningar. Men var ska jag jobba för att få göra det? Ska jag söka anställning hos Försäkringskassan, Sveriges mest hatade och beroendebindande myndighet? Ska jag sikta mot något slags departement? Var ska jag börja då alla säger nej tyvärr, vi har inte råd med dig?

Dolph Lundgren om att leva i distansförhållande:

Man har inte den där riktiga närheten till den personen och då får man inte det riktiga stödet på riktigt liksom. Du är ändå liksom själv.

Och det får jag liksom hålla med om. Så är det.

Inatt drömde jag att världen gick under. Jag drömde att vår stad sköljdes över av vatten och att jag samlade på mig värdesaker i mitt hus. Jag drömde att vattnet steg och jag förstod att jag skulle drunkna för att jag valt fel. Jag kommer inte ut nu, tänkte jag, jag har väntat för länge och det är mitt eget fel. Jag drog efter andan, vatten och sand steg över dörrkarmen, och drömmen slocknade.

I nästa dröm var jag någon annanstans med vetskap om vad som skulle ske. Vi ger oss av nu, sa jag till min bästa vän, och vi vill att du kommer med oss. Hon sa nej och jag förstod att det var slutet.

Idag spåren av en besökare på ängen. Jag låtsas inget se, men den lilla flickan ler och lägger lyckligt kinden mot marken. Så välkommen, alltid så välkommen. Hoppas att du kommer åter.