Så sakteliga omförhandlas utrymmet och gränserna dras upp. Tre steg framåt, två steg tillbaka, nära och långt ifrån och lagom. Här är jag, där får du vara.

Jag gick på mindfulness-promenad i går och där på parkeringen fanns skyltar som liksom påminde mig om vad jag gjorde. Du är här nu, stod det. Du är här. Nu.

Jag gick förbi en av mina gamla gårdar idag på väg till terapin och såg kaniner på gräsmattan, my little ponies med skidor, harspår i snön och en tjuvrökande kompis som tyckte det äckliga var gott. Jag var där. Då. Jag är här. Nu.

Jag drömmer om gamla hus som rasar och brinner, om glasrutor som sparkas sönder, om gammal och ny luft. Det som gjorts tycks göras ogjort, som om det går baklänges. Jag känner hur det som förskjutits tas tillbaka. Hur det som delats försiktigt sätts ihop. Hur det som gömts får synas.

Jag är här. Nu.

Buenos Aires?

Den här filmen har fått genomgående svag kritik. Mig mötte den som en av de få filmupplevelser som känns nya, som att jag inte sett den för, en historia aldrig berättad på det här sättet. Recensenter som läst boken är besvikna men mig gjorde den rättvisa. Den förgörande passionen som hänsynslöst bränner sönder världen omkring sig, oavsett om den levs ut eller inte. Det räcker att den finns och när det finns är det redan för sent. Jag tycker att den gör oundvikligheten rättvisa, jag tycker att den gör ogripbarheten rättvisa. Jag tycker att den visar hur villkoren sätts i marginalen av verkligheten, i livet som sker vid sidan om och hur de stora intrigerna sätts i parentes. Jag tycker att den gör hjälplösheten rättvisa och det som aldrig går att förlåta, det som aldrig går att rädda. Jag tycker att den gör orättvisan rättvisa, då när viljan står handfallen och alla vägar ut är fel. Den får mig att tänka på Fred Åkerströms dubbla tungor i hjärta och sinn, jag blir aldrig din.

Det pågår en lek i underjorden. Omständigheterna skiljer sig något från skolgårdens spelregler. I underjorden är tiden inte mätbar och du vet inte när du ska sluta räkna. Den som blir hittad dör ännu en död. Den som letar jagar efter spöken. Och vad innebär det egentligen att vara Han? Ett villkor förblir sig dock likt; den som ger sig in i leken, den får leken tåla.

Dying a second time, she complained not of her husband, for why should she complain of being beloved? Then she pronounced the last farewell, which he scarcely heard, and again was she hurried back whence she had come. And Orpheus was astounded and perplexed by this two-fold death of his wife. 

- (From The Metamorphoses, Book X)

In the ruins that succeed this love apart
is a silent lute and a heavy heart,
n‘gether with the flitt’ring spirits, I cry:
‘Why should Orpheus live and she twice die?’

There are moments when glimpses of light cut through the waves blinding me with joy and turning me in laughter. Moments where shoals of sublte promises tickle my imagination. In between those moments I rest qietly on the bottom of the ocean where life is still and sound is no more than an echo of distance. I watch water pass over me, I reach for bubbles escaping, splintering when grasped. Sometimes I lift off the ground, pushed by a current eagerly moulding new patterns in the sand. I close my eyes to break the surface and familiar pain embraces me, pulling me gently back down onto the bottom. Here I lie, among forgotten pieces of gold and jewelry buried in sediments of days gone by. My ship never reached the shore and from the wreckage I sank, the chains severed to heavy to bear, to precious to surrender. I rest, idle, in the bosom of a story lost.

Ibland känns det som att man förlorar dig, sa hon.

Det låter som ett språk jag inte kan förstå. Det enda jag kan se är repet som läggs runt mina händer.

Du får inte ha mig.

I min allra allra första fantasi var jag den andra vilda hingsten, den som aldrig gick att tämja. Den brinnande röda och skriande fria som rusade fram mellan bergen. Då var jag barn och livets olycka hade ännu bara skymtat som hastigast i gräset, men redan då tycks min önskan färgad i brusande, dansande frihet.

Vad hade du önskat? frågade hon.

Jag vet inte, svarade jag.. kanske att få säga något över huvud taget.

Att få säga något över huvud taget.

Eva Magnusson skriver om kulturen som betydelsevävar som människan spinner runt sig och ständigt befinner sig i och beroende av. Kulturen erbjuder individen ett förråd av möjliga betydelser för att göra sin upplevelse begriplig. Människor söker stöd hos varandra med sina berättelser föra att reparera de sprickor i den gemensamma vardagligheten som uppstår då något avvikande och oberipligt sker.

Här letar jag mitt eget språk och står samtidigt inför paradoxen. Hur kan något berättas då inga symboler finns tillgängliga för att bära berättelsen? Hur kan något nytt sägas då det inte finns några ord som beskriver det som hänt? Och hur kan den nya väven skapas då berättelsen ständigt förnekas av dem som har rätten att definiera vad som är sant?

Sometimes I look at your video without actually listening to the music you play. Instead I find myself staring at your hands or looking at your body imagining holding you close. I remember what you felt like and I remember what you looked like lying next to me in bed at night. The silhouette of your body as you lay on your side with you back towards me. The landscape of you seemed soft and feminine, almost childlike. It made you look vulnerable and I thought you were beautiful. It made me wish I was a painter, if only so that I could copy that one line of your contour just as it was - one stroke of perfection against an otherwise empty canvas. As much as I wish to I don't have that power over my hand, the mere thought of the movement distorts you. Instead the image stays in my mind, burnt into memory as one of the scars you carved on me.