Helgen är kommen och jag ska jobba. Det känns kul. På riktigt. Jag ser fram emot det. Ett skäl till att det är kul är att jag har vänner där. På riktigt. Jag tycker om människorna som jobbar där. På riktigt. Har jag inte gjort det förut? Inte riktigt..

Det hände något en gång. Kärleken togs ifrån mig och jag slutade tycka om människor. Jag sluta tycka om dem och jag slutade sörja dem. Jag blev rädd för dem och i stället började jag tycka om drömmar. Det var inte lättare men kanske var det inte lika farligt. Eller så var det det. Det blev som det blev i alla fall. Mina öron täcktes över och mitt hjärta slöts, som det står i Koranen. Jag slutade tro att lycka fanns.

Sen hände något annat. Jag fick kärleken tillbaka. Mitt hjärta öppnades så att ljus kunde finnas där inne. Det var en ängel, har jag tänkt ibland. Det var en ängel jag fick. Jag kunde tycka om människor igen och jag kunde sörja dem igen. Jag började tro att lycka finns.

Det finns återkommande teman i mina drömmar. Den ofullbordade resan är ett sådant. Igår drömde jag den med kraft. Jag hade betalat en biljett till ett vackert, tropiskt paradis. Dagen för avresan upptäcker jag att jag inte packat och springer runt i panik för att hinna - fast jag vet att det redan är för sent. Jag skulle ha varit på flygplatsen redan. Dessutom kommer jag på att jag inte har något pass, så onödigt att betala den där biljetten.

Efter några drömsamtal med min terapuet förstår jag mina drömmar bättre. Jag förstår den här också. Jag vet vad den exotiska platsen är. Jag vet vad det är jag inte har med mig. Jag vet att jag inte hinner och att det i själva verket inte spelar någon roll - om jag åker dit kommer jag att avvisas vid gränsen.

Ett medvetande som vet och som vet vad det vet.

C  (8 år) och M (6 år) diskuterar rättvisa:

M: Vad häftigt det skulle vara om allt var gratis!

S: Ja det skulle vara häftigt, men risken om allt är gratis är om det inte finns så det räcker till alla. Då kommer kanske folk att börja slåss och så är det bara de som är starka som får nåt. T ex om det finns 5 leksaker och 10 barn vill ha dem.

M: Det är inte bra om de som slåss får leksaker.  Det vore bättre om de andra får dem.

C: Nä det är inte alls bättre om de som inte slåss får dem.

M: Men de som slåss är dumma, de ska inte få.

C: Men det är inte rätt om bara de som inte slåss får. Alla borde få.

S: Om det bara finns fem kan inte alla få. Hur gör man då?

M: Jag vet hur man kan göra. Alla får en.

S: Men det finns bara fem. Vad gör man då?

M: Då får man dela med sig!

S: Låna av varandra?

M: Ja.

Såklart. De som har lånar till dem som inte har. Det är mer rättvist än att de starka får och de svaga blir utan och det är också mer rättvist än om de snälla får och de dumma blir utan.  Det är också mer rättvist än om alla blir utan.  Ingen ställs utanför. Barn fattar det här. Vuxna gör det tyvärr inte.

Återigen leder Facebook till en ny poetisk upptäckt, denna gång kopplad till The Psychology of Women, en hemsida som diskuterar dikten och målningar som illustrerar den ur ett feministiskt perspektiv.

Based on the famous poem by Alfred Lord Tennyson and the famous painting by John William Waterhous, the Lady Of Shalott tells the story of a girl who is cursed to live in a secluded tower all her life, weaving a blanket. Her only way of seeing the outside world is by looking at the reflection of the window in her mirror. But as she lays eyes on the window itself, the mirror cracks and the curse is upon her. In the end, she dies as she attempts to flee the tower. Takes place in medieval Camelot.

Jan Marsh Pre-Raphaelite Women (1987/1998) :

"Nevertheless, it is hard to read his, or the other, images as anything but an oblique account of the confined and restricted world of the Victorian woman--accursed and prohibited by virtue of her sex alone--and the dire consequences attendant on rebellion. The rejection of seclusion in the shadowy sphere of prescribed femininity, where the approved activity is weaving or embroidery, leads immediately to ostracism and social death. The enclosed rooms in which these ladies live, looking out on inviting sunlit landscapes, and the tangled threads binding their vigorous limbs, are surely metaphors of woman's condition, signifying the docile, passive, reflective and domestic role that dominated Victorian ideas of femininity. The lady cannot break from her constraints: her gesture of independence provokes the curse. It is interesting that most artists chose to depict this particular moment, so that their ladies are frozen forever in their decision of defiance." (p. 152)

Det slår mig när jag läser sammandraget hur lik den här berättelsen är min egen saga om prinsen med det otrogna hjärtat (som trots att den handlar om en kvinna osynliggjord i sin kärlek till en man som väljer ett annat liv ändå fått bära en titel som antyder att sagan handlar om honom).  I min saga är förbannelsen tystnad, d v s för att få leva i ett fritt land utanför moralens stenväggar är villkoret evig tystnad. Min prinsessa får ge upp sin röst för att få älska och bli älskad. När hon inte går med på det blir hon slutligen övergiven och fördömd, vilket dock inte förtäljs i min saga, talande nog. Kanske är det dags att publicera det verkliga slutet.

The time will come
when, with elation
you will greet yourself arriving
at your own door, in your own mirror
and each will smile at the other's welcome,

and say, sit here. Eat.
You will love again the stranger who was yourself.
Give wine. Give bread. Give back your heart
to itself, to the stranger who has loved you

all your life, whom you ignored
for another, who knows you by heart.
Take down the love letters from the bookshelf,

the photographs, the desperate notes,
peel your own image from the mirror.
Sit. Feast on your life.

-Derek Walcott

En sammanfattning på eget bevåg av första kapitlet i Acceptance and Commitment Therapy av Hayes, Strosahl och Wilson.

Grundförståelsen för psykisk hälsa och ohälsa lånar sina förklaringsmodeller från medicinska metaforer. Den traditionella synen på fysisk hälsa definieras som en frånvaro av sjukdom, en uppfattning som har sina begränsningar. Den hälsosamma kroppen är inte bara fri från sjukdom, den har också tillgång till något mer, något som kan påverkas – bra immunförsvar t ex. Vissa sjukdomar kan dessutom ses som bieffekter till normala skeenden. Cancer utvecklas exempelvis ur felaktiga celldelningar, mutationer i celldelningen är en förutsättning för evolution. Grundidén om hälsosam normalitet leder till slutsatsen att avvikelse är onormalt och ska behandlas och åtgärdas som sjukdom. Fokus även inom den kliniska psykologin ligger på att kategorisera och beskriva syndrom – avvikande tillstånd som ska korrigeras. Fokusområdena är ofta smala och effekterna av behandling ofta svåra att generalisera.

ACT spårar psykopatologi till vanliga psykiska funktioner, fr a den språkliga processen och bygger på grundidén om destruktiv normalitet, dvs att de normala processerna i sig kan få extremt dysfunktionella följder.

Människan har genom sin verbala förmåga erhållit möjligheten att döma, utvärdera, jämföra och kategorisera. Kostnaden för denna förmåga är att vi också kan utvärdera oss själva, upptäcka vad vi saknar, föreställa oss vad vi vill uppnå. Vi kan skapa en inre bild av framtiden och återskapa det förflutna, vi kan förstå att vi ska dö. Som barn föds vi oskuldsfulla och naiva och skäms inte för något men förr eller senare blir vi tvungna att färdas in i den skrämmande värld som verbal kunskap utgör. I sin vilja att förstå har människan förlorat sin oskuld och lidande är en naturlig följd av detta.

Alla de stora religionerna har försökt minska följderna av mänskligt lidande genom att utmana verbal kunskap. De uppmanar oss att tro istället för att förstå, att begränsa och tygla våra begär och föreslår praktiker i tystnad eller reflektion kring olösliga dilemman.

Genom förmågan att koppla symboler till händelser och skapa meningsfulla relationella samband kan människan också utveckla sin kunskap, sin kultur och sin anpassning till omgivningen på ett sätt överlägset någon annan levande varelse. Från de första funna grottmålningarna för ca 10 000 år sedan har människan utvecklats jämte sitt språk i en närmast exponentiell takt, en takt för snabb för oss själva att förstå omfattningen och följderna. Kraften i språket har en ljus och en mörk sida, den är ett verktyg och ett vapen, bra för mycket men inte för allt. Att lära oss tämja språket utan att det tämjer oss är den största mänskliga utmaningen i vår tid.

Syftet med psykodynamisk terapi är inte i första hand att minska symtom utan att "genomlida sitt lidande", att bearbeta och sörja sina erfarenheter. Jag har kämpat med denna idé eftersom jag tyckt att den motsäger den kognitiva idén att grubbel är vad som vidmakthåller depressivitet. Ska jag minnas eller ska jag inte minnas? Ska jag titta eller inte titta? Vad är egentligen skillnaden mellan att sörja och att grubbla? Vad är skillnaden mellan bearbetande och gemensamt ältande? Vad är det terapeuten gör i terapin som för processen framåt, upp ur det depressiva hålet och framåt på sorgens väg?

Här befinner jag mig nu. Precis i den frågan. Därför att det är skillnad. Jag och min terapeut packar varsamt upp "paket med en massa jobbigt", den metafor min granne myntat som jag tacksamt tog med mig till terapirummet. Det är ingen glitterkantad procedur med julsång i bakgrunden, det är ett arbete. Det tar kraft och det tar tid och det är det det måste få göra.

Hur?

Jag sätter undan tid.

Jag äter lunch med mina vänner, jag åker hem, jag vilar lite. När minnena kommer åkande på sin släde tar jag ett paket ur säcken och öppnar det. Jag bråkar med det en stund, jag gråter en stund. Så andas jag ut och plockar upp en bok och återgår till verkligheten igen. Det får ta tid. Inte all tid. En stund. En halvtimme, en timme, om dagen. Bättre en timme om dagen än sju timmar i sträck en dag. Kanske är det en skillnad.

En gång i veckan går jag till min terapeut och så tittar vi i något paket tillsammans. Grubbleriets eviga fråga (VARFÖR?) bleknar när vi pratar om den tillsammans. Jag går därifrån med en genomgripande känsla av att "det är klart att det blev så här, det är inte alls konstigt, det är helt rimligt". Dessutom är det ok. Inte det som hänt, utan hur det känns. Då, först då, kan det läka.