The time will come
when, with elation
you will greet yourself arriving
at your own door, in your own mirror
and each will smile at the other's welcome,

and say, sit here. Eat.
You will love again the stranger who was yourself.
Give wine. Give bread. Give back your heart
to itself, to the stranger who has loved you

all your life, whom you ignored
for another, who knows you by heart.
Take down the love letters from the bookshelf,

the photographs, the desperate notes,
peel your own image from the mirror.
Sit. Feast on your life.

-Derek Walcott

En sammanfattning på eget bevåg av första kapitlet i Acceptance and Commitment Therapy av Hayes, Strosahl och Wilson.

Grundförståelsen för psykisk hälsa och ohälsa lånar sina förklaringsmodeller från medicinska metaforer. Den traditionella synen på fysisk hälsa definieras som en frånvaro av sjukdom, en uppfattning som har sina begränsningar. Den hälsosamma kroppen är inte bara fri från sjukdom, den har också tillgång till något mer, något som kan påverkas – bra immunförsvar t ex. Vissa sjukdomar kan dessutom ses som bieffekter till normala skeenden. Cancer utvecklas exempelvis ur felaktiga celldelningar, mutationer i celldelningen är en förutsättning för evolution. Grundidén om hälsosam normalitet leder till slutsatsen att avvikelse är onormalt och ska behandlas och åtgärdas som sjukdom. Fokus även inom den kliniska psykologin ligger på att kategorisera och beskriva syndrom – avvikande tillstånd som ska korrigeras. Fokusområdena är ofta smala och effekterna av behandling ofta svåra att generalisera.

ACT spårar psykopatologi till vanliga psykiska funktioner, fr a den språkliga processen och bygger på grundidén om destruktiv normalitet, dvs att de normala processerna i sig kan få extremt dysfunktionella följder.

Människan har genom sin verbala förmåga erhållit möjligheten att döma, utvärdera, jämföra och kategorisera. Kostnaden för denna förmåga är att vi också kan utvärdera oss själva, upptäcka vad vi saknar, föreställa oss vad vi vill uppnå. Vi kan skapa en inre bild av framtiden och återskapa det förflutna, vi kan förstå att vi ska dö. Som barn föds vi oskuldsfulla och naiva och skäms inte för något men förr eller senare blir vi tvungna att färdas in i den skrämmande värld som verbal kunskap utgör. I sin vilja att förstå har människan förlorat sin oskuld och lidande är en naturlig följd av detta.

Alla de stora religionerna har försökt minska följderna av mänskligt lidande genom att utmana verbal kunskap. De uppmanar oss att tro istället för att förstå, att begränsa och tygla våra begär och föreslår praktiker i tystnad eller reflektion kring olösliga dilemman.

Genom förmågan att koppla symboler till händelser och skapa meningsfulla relationella samband kan människan också utveckla sin kunskap, sin kultur och sin anpassning till omgivningen på ett sätt överlägset någon annan levande varelse. Från de första funna grottmålningarna för ca 10 000 år sedan har människan utvecklats jämte sitt språk i en närmast exponentiell takt, en takt för snabb för oss själva att förstå omfattningen och följderna. Kraften i språket har en ljus och en mörk sida, den är ett verktyg och ett vapen, bra för mycket men inte för allt. Att lära oss tämja språket utan att det tämjer oss är den största mänskliga utmaningen i vår tid.

Syftet med psykodynamisk terapi är inte i första hand att minska symtom utan att "genomlida sitt lidande", att bearbeta och sörja sina erfarenheter. Jag har kämpat med denna idé eftersom jag tyckt att den motsäger den kognitiva idén att grubbel är vad som vidmakthåller depressivitet. Ska jag minnas eller ska jag inte minnas? Ska jag titta eller inte titta? Vad är egentligen skillnaden mellan att sörja och att grubbla? Vad är skillnaden mellan bearbetande och gemensamt ältande? Vad är det terapeuten gör i terapin som för processen framåt, upp ur det depressiva hålet och framåt på sorgens väg?

Här befinner jag mig nu. Precis i den frågan. Därför att det är skillnad. Jag och min terapeut packar varsamt upp "paket med en massa jobbigt", den metafor min granne myntat som jag tacksamt tog med mig till terapirummet. Det är ingen glitterkantad procedur med julsång i bakgrunden, det är ett arbete. Det tar kraft och det tar tid och det är det det måste få göra.

Hur?

Jag sätter undan tid.

Jag äter lunch med mina vänner, jag åker hem, jag vilar lite. När minnena kommer åkande på sin släde tar jag ett paket ur säcken och öppnar det. Jag bråkar med det en stund, jag gråter en stund. Så andas jag ut och plockar upp en bok och återgår till verkligheten igen. Det får ta tid. Inte all tid. En stund. En halvtimme, en timme, om dagen. Bättre en timme om dagen än sju timmar i sträck en dag. Kanske är det en skillnad.

En gång i veckan går jag till min terapeut och så tittar vi i något paket tillsammans. Grubbleriets eviga fråga (VARFÖR?) bleknar när vi pratar om den tillsammans. Jag går därifrån med en genomgripande känsla av att "det är klart att det blev så här, det är inte alls konstigt, det är helt rimligt". Dessutom är det ok. Inte det som hänt, utan hur det känns. Då, först då, kan det läka.

Jag satt och lyssnade til en vän berätta en historia, inte hans historia utan någon annans, men en historia som låg närmare honom än mig. Jag hörde den berättad på ett sätt jag aldrig hört förut, en skymt av verkligheten sett genom ett främmande fönster. För mig var berättelsen lika främmande som om den handlat om berättaren själv men det gjorde den inte. Den var en reflektion av en kultur som skulle kallats min. Det där var ett extremfall, tänkte jag. Så där är inte vi, så där är kanske.. sådana där.. rika.. konstnärer.. möjligtvis, med konstiga idéer. Ett extremfall, inte vi.

Hm.

Kanske skulle vi lära oss en hel del av andras berättelser om oss, berättelser skrivna på andra språk tänkta för andras ögon. Kanske skulle vi då inte bara lära oss om oss utan också om hur det är att vara den som betraktas utifrån, vi här i västvärlden som är så övertygade att vi står i centrum. Kanske skulle vi då för första gången verkligen förstå vad fördomar är.

Jämförande orsakar oss smärta då det vi ser är något vi önskar och något vi inte har. Men jämförande ställer oss också i kontakt med en värld större än vår egen. Den största källan till visdom är människors erfarenheter och varje berättelse är en kruka med guld. Ibland är det också ok att jämföra. Hur gör du, hur gör jag, hur gör han, hur gör hon och vad blir det för skillnad. Men det är när vi jämför med nyfikenhet och intresse vi står att lära något. När vi jämför med moral och förakt, vare sig detta förakt är riktat mot den andra eller mot oss själva, så gör vi det inte för att lära, utan för att konsolidera vår egen övertygelse. Där finns ingen kruka med guld, där finns frusna tillgångar och fattigdom.

Fel.

Där har vi ett litet ord som för många människor tronar som kung. Där har vi tyrannen som styr över livet. Jag är fel. Det jag gör är fel. Det jag känner är fel. Andra är fel. Allt omkring mig blir fel. Varför kan det inte bara funka?

Ibland är det värdefullt att ta reda på vad som händer om vi byter ut det där lilla ordet mot ett annat litet ord. Ett litet ord som

Ok.

Eller om det är för svårt kanske

Ojdå.

Ojdå, jag blev orolig. Ojdå, jag är ledsen. Ojdå, vad glad jag blir. Ojdå, jag halkade. Ojdå, sa jag sådär? Ojdå, jag blev förälskad igen. Ett ojdå är att erkänna att något hände som inte riktigt var som jag tänkt mig, men utan att ge det ett betyg. Ett ojdå öppnar för följdfrågan; hur gick det? Ett ojdå kan bli ett ajdå men också ett aha! Ett ojdå är ett ganska snällt och blygsamt ord. Ett hoppfullt generat ord. Ett rart och omtänksamt ord. Ett ord värt att prova.

Någon gång ska den dumme synas, var det ingen som sa, men idag hände det. Snön föll på vägen som väderleksrapporten sagt att den skulle göra och där trodde jag att jag skulle kunna ta mig fram på sommardäck. Efter att ha varit nära att krocka i två rondeller då de bromsande däcken gled som skidor mot siktat mål och fått vända på Björnvägen för att ta reda på om E4an var bar (vilket den var tack och lov) kunde jag och två barn satsa på raksträckan hemåt i lagom mak för att varken fastna eller slira. Gud var med oss eller i oss eller i alltet eller var du vill och vi kom hem, alhamdulillah.

..med böcker!

Det är som lilla julafton i min brevlåda med skillnaden att jultomten lämnat en räkning. Nå, han måste överleva han också i denna bistra värld.

Vart du än går är du där - medveten närvaro i vardagen, av Jon Kabat-Zinn

Full catastrophe living - how to cope with stress, pain and illness, av Jon Kabat-Zinn

Stress- och utmattningsproblem, av Niclas Almén

Minska din stress med meditation, av Andries J Kroese

Och så balanseras detta upp av en mindre spännande andra upplaga av Statistik för beteendevetare. Back to basic, som handledaren säger.

Min handledare pekar ut min egen prestation precis så som jag naket lämnat ut den i anteckningarna och jag beslutar mig att gå en envig med den på riktigt. Öga mot öga med prestationen mitt på den offenliga arenan där jag ber publiken om hjälp att berätta för mig vad det är jag tittar på. Min förståelse är min röda cape och tjuren löddrar om munnen. Oj vad vi slåss. Jag försöker dra en Hans Kaatari ur mitt bälte. Jag ska förstå dig genom att förstå vad du inte är! Tjuren stampar och frustar och rusar och rusar, vi dansar runt varanda, tröttare och tröttare medan förståelsen smidigt dras undan. Olé!

Nåja, tänker jag till slut, utmattad, och sänker mina vapen. Tjuren segnar ned på knä. Vi gjorde ett försök du och jag, mer än så kan man inte begära. Tjuren vilar sitt svettiga huvud mot marken och där är vi, öga mot öga. Vi känner varandra nu.