Nattens samtal handlade mycket om fokusbyte. Från rädsla och kontroll till intresse och nyfikenhet. Från klander och besvikelse till tolerans och medkänsla. Från andra till mig och samtidigt från mig till andra, därför att det inte längre handlar om att lyckas träffa någon utan om att kunna möta någon. Därför att det är svårt att lära känna någon som skyms av en dimma av egen smärta. Därför att det är svårt att älska någon då deras uttryck och behov försvinner bakom ständiga reflektioner av en själv.

Därför.

Därför PDT.

Nu kommer övergångsångesten på allvar och tankarna virvlar i sinnet som fallna höstlöv från ett träd. Från lysande gröna till brinnande röda till multnande svarta. Den vinande vinden skrattar åt mig där den blåser undan mina drömmar och rycker all min längtan ur mina händer. Inte här, inte då, inte nu, inte Du. Den kalla höstsolen ler överseende. Dags att gå vidare, säger den och vänder sig bort. Dö idag och lev imorgon. Blommorna kommer igen.

Hur jag förtrollas av människor som brinner sakta, lugnt och ihärdigt. Hur jag hypnotiseras av deras glöd och flammande passion gömd under en blygsam yta. Hur jag fylls av deras värme när de talar. Hur jag inte kan avstå från att lyssna då de talar - rakt från hjärtat - då de glömmer sig själva och deras tunna, mjuka skal faller undan. Då de står vidöppna i all sin sårbarhet, i all sin nakna verklighet och generöst ger av sina drömmar, sitt hopp och sin rädsla. Okonstlade. Utan egenintresse. Utan jakt på bekräftelse. Förlorade i sin sak. Det här är människor som inte syns i mängden, som försvinner i sin ödmjukhet. Grå på utsidan och flammande röda inuti. De här är människorna jag förälskar mig i; ett ögonblick, en minut, en timme eller en livstid. Det här är människorna som inspirerar mig och fyller mig med en glädje och längtan efter ett större liv. Ett liv större än Jag.

Strax skiftar ännu en årstid och jag drömmer förändringsdrömmar där jag tvingas flytta från min lägenhet, den här gången till en vacker men ranglig bostad som hotar blåsa omkull.

Snart byts en kull kamrater ut mot en annan och jag drömmer förlustdrömmar, där den senaste andre som rört mitt hjärta väljer att inte fullborda min önskan.

Frågor som ”hur känns det inför hösten” börjar dyka upp och jag konstaterar att jag i princip inte tänkt en tanke inför hösten.

Ikväll när vi lämnade restaurangen strax efter tio på kvällen doftade det vinter i luften.

Abandoned in this person

-lost among the scars

Conquered by aversion

and seduced by mute sitars

I fall

In desolate submersion

-a frown of cursing stars

Prohibited incursion

where words of faith are sparse

I fail

Abandoned in this person

-the tale becomes a farce

A delicate conversion

immured in frozen bars

I fade

Det fjärde året är i antågande. Då många andra utbildningar varit över i det här skedet känns det som att denna går in i en ny fas. Den kommande året ser annorlunda ut på flera vis. Kurser går upp på avancerad nivå, klientarbete sträcker sig parallellt under två års tid såsom även egenterapi. Någon typ av extra arbete kommer att vara nödvändigt för min del för att få pengarna att gå ihop. Dessutom har jag tackat ja till det uppdrag jag blivit erbjuden från min praktikplats att genomföra som examensarbete. Allt detta kräver en helt annan slags planering och disciplin än tidigare. På ett märkvärdigt sätt har jag lyckats allokera de resurser jag behöver utan att ha haft just detta syfte i åtanke. Det har liksom ordnat sig. Såsom Set brukade säga. Såsom jag aldrig trodde att det kunde göra då jag inte förstod att ordningen behöver en riktning, en slags ryggrad att linda sig omkring, och en lyftad blick. 

Ett sätt att översätta ett citat från Lao Tsu ur min bok och författarens tillägg som tål att funderas på:

Ödets flod flyter överallt, den kan bryta av åt höger eller vänster men alla ting är beroende av dess kraft för att leva och den vänder sig aldrig ifrån dem. --- Men ödets flod orkar inte bära ett sinne fyllt av själviskhet och upptagenhet.

(The great Tao floats everywhere. It may go left or right. All things depend on it for life, and it does not turn away from them. --- But the winds of the Tao cannot carry the heart heavy with selfishness and preoccupation.)

I would avoid the eyes of strangers afraid of what they’d find,

afraid that I’d offend them with the darkness of my mind

I would close my eyes to lovers to hide away my shame,

convinced by heart their tenderness was never mine to claim

A fraud was I, a thief at night, a broken empty jaw of fright,

caught up in my own delight, forging some pre-emptive right…

Until one day I paused to meet a strangers eyes

and saw in them an honesty that lies beyond disguise

They touched me with a wisdom, compassionate and clear,

a source of light much greater than the shadows of my fear

Det känns som att gå uppför en trappa av förståelse. Varje steg kräver en stunds eftertanke och varje steg kräver en händelse, en tillämpning för att omsätta eftertanken i praktik. Nästa kliv bygger på det förra och det finns ingen genväg. Jag förstår vikten av att hitta sin egen väg och varför det inte går att berätta för någon annan hur det är. Det är inte så för någon annan förrän det hänt dem. Ibland längtar jag efter någon att samtala med, någon som står på ungefär samma trappsteg som jag, eller högre upp, som i studiecirkeln i våras Jag förstår varför människor vänder sig till andliga ledare med frågor och frustrationer. Det är svårt att fråga någon som inte går och funderar på samma sak. Samtidigt förstår jag också varför samma ledare inte ger några svar utan istället ställer fler frågor. Ibland känner jag mig nästan lite religiös, kikar på min nyinköpta bok av Thich Nhat Hanh och skrockar lite åt mig själv. Snart är sommaren slut och jag har inte hunnit mer än två böcker, men det gör ingenting.