C har likt många andra barn hängett sig åt en materialistisk fixering vid LEGO. Efter en lång diskussion om pengar och sommarlov och långsiktigt sparande vs kortsiktig tillfredställelse fick han själv fatta beslutet att lägga alla sina sparade veckopengar på just LEGO. Star Wars-LEGO. Då girighet matas växer den, så sa vi va? Nu har C slut pengar men skam den som ger sig. C kommer på idén att plocka små morötter och ärtskidor i det gemensamma barngrönsakslandet och sälja dem för 1 kr stycket till närboende och förbipasserande. Han har på detta sätt nu samlat ihop ca 20 kr.

Själv är jag kluven. Å ena sidan blir jag stolt över han kreativitet och hans mod. Vid första svängen till kompisens hus tog den sociala ångesten överhanden och han vände vid dörren. Varje ställd fråga är en seger över rädslan att synas i världen. Å andra sidan gör han nu profit på grannens omsorgsfulla försök att skapa kollektiv glädje kring naturens under. Grannpojken blir konkurrenten som samtidigt utnyttjas då han intet ont anande byter sina varor mot låtsaspengar och till slut blir utan både grönsaker och vinst. Han blir livegen. C bygger kapital.

C har flera gånger frågat mig varför det finns reklam. När jag undrar över denna plötsliga köphets menar han att det är katalogens förtjänst. -Jag skulle aldrig ha velat ha de här skeppen om jag inte fått katalogen! säger han. Katalogen som kom då han blev medlem i LEGO-klubben. Nu förstår han varför det finns reklam. Nätet dras åt.

Jag provar. Jag tränar mig att lägga märke till hungern och vad som väcker den. Jag tränar mig att lägga märke till växlingarna mellan girighet och medkänsla, aversion och tolerans, egoism och omtanke. Jag tränar mig att se hur de bjuder upp varandra till dans, hur de ömsom följer, ömsom för. Hur smärtan sväller som en skugga som slår ut då den förstnämnde tar över, hur den rinner undan som ett skingrat moln för vinden då den andre når ifatt. Inget har förändrats under solen men allt är annorlunda.

Det är så svårt att tänka ut och in och upp och ned och jag klarar nästan inte av det. Ett bråkdels ögonblick tycker jag mig förstå innan det invanda välter tanken över ända igen. Om vi har förstått vad vi lärt oss så märks det i hur vi relaterar till andra, säger han (författaren), och kanske är det den verkliga övningen, varje möte med en annan.

Förr två år sedan idag räknade jag upp ett antal sökord som fått Google att hänvisa sökaren hit. Även om det redan då fanns en övervikt av fraser som på något sätt hade med relationer att göra så är tendensen betydligt tydligare nu. Jag tittar på den här listan lite då och då och har konstaterat att de vanligaste sökningarna har att göra med beroenderelationer och med Anthony Giddens olika begrepp.

Så här ser det ut den här veckan:

”medberoende terapi”

”psykologmamman”

”raggning”

”ontologisk trygghet”

”sexualiteten subversiv”

”att bygga självkänsla”

”utlandsfödda gift med svensk sociala rättigheter”

”beroende av relation”

”nihilistiska citat”

”hur överlever man sin livssorg”

”människor som söker kärlek och vänskap”

"utmattningsdepression"

Åsa Jinder dyker också upp då och då i sällskap med de stora fiolsoferna och sociologerna. Heja Åsa. Observera felskrivningen där.

Det som jag tycker står ut i listan ovan är helt klart människor som söker kärlek och vänskap. Det förtjänar en stunds eftertanke. Var hamnar man förresten om man gör en sådan sökning (förutom här)? Ja, man hittar inte inte till några social communities vilket var min första association, man plumsar däremot ner i ett hav av intellektualiserande kring människans behov av närhet. Här skulle det passa med en liten serieruta med människor som sitter vägg i vägg i vägg och söker efter varandra på Google med svaret det är helt normalt att inte vilja vara ensam.

Det finns egentligen bara ett fenomen som kan väcka önskan i mig att hoppa av hela psykologtåget. Det är de gånger då informationsflödet är så mättat att det hotar kväva mig och jag inte lyckas värja mig ifrån det. Det är svårt för våra föreläsare att varna oss för det eller att tala om för oss hur vi ska hantera det då de själva befinner sig på samma väg som vi, om än vid en annan milstolpe. Varningarna kommer istället från andra håll och ibland på ett språk som når öronen som fornnordiska. Ibland får jag söka upp en vanlig dödlig, en icke-psykolog, och be om en översättning. Vid sådana ögonblick får jag ta ett djupt andetag och försöka minnas hur det var innan, då när det inte fanns 100 betydelser för ordet "tänka", då när symboliken inte hade 100 dimensioner, då när människor sa vad de sa och det övriga på sin höjd var intuitivt, då när inte kroppspråk, tonfall och antydningar skrek mig i ansiktet, då när inte 100 möjliga tolkningar ställde sig på rad som dominobrickor och krävde följdfrågor för att förstå budskapet. Herre gud, jag är helt skadad, jag vill bara kunna höra och prata som en VANLIG MÄNNISKA IGEN, släpp av mig!

Men nej, jag vill ju inte det. Jag älskar ju den här resan.

App app, missförstod. Bättring. De tre typerna av hunger tillhör alla the second noble truth som säger att lidande uppstår ur begär efter njutning. Att lidande existerar som en del av livet, inte för att vi gjort något dåligt utan för att vi är mänskliga, är den första.

Så här förklarar Gregory Kramer ensamhet:

Vi söker njutning och undviker smärta, det här tåget är även herr Freud med på, inte sant? Interpersonellt lidande är den smärta som uppstår i relation till andra. En sjukdom ger personligt lidande i sig själv med det obehag den orsakar i kroppen. Den bär också med sig interpersonellt lidande i form av t ex skam att behöva be om hjälp av andra, att vara till belastning osv.

Interpersonell njutning uppstår i kontakt med andra, på två grundläggande vis, menar Kramer; en självisk njutning - du underhåller mig och en altruistisk njutning - jag tar hand om dig.

Enskildhet (aloneness) är ett naturligt mänskligt tillstånd, jag är med mig själv i min kropp. Känslan av ensamhet (loneliness) är däremot inte det. Ensamhet är en manifestation av rädslan för tomhet i interpersonell form. Ensamhet bygger på ett separations-perspektiv, en föreställning om att vara annorlunda, och föds ur hungern efter njutning.

JAG blir i relation till DIG, JAG är annorlunda och avskild från DIG, i kontakt med DIG uppstår i mig en upplevelse av autonomi. (Är ni med? Jag blir hel i närheten av en annan person, inte för att den andra på något sätt kompletterar en brist i mig utan för att närvaron av den andra gör mig synlig för mig själv). JAG identifierar mig med skillnaden mellan dig och mig. Denna separation är basen för vår relation. Utifrån förståelsen om ett JAG och ett DU kan vi söka likheter hos varandra som skapar trygghet och motiverar ytterligare närmande mot ett VI. 

Närhelst denna hunger inte mättas genom kontakt med andra, uppstår lidande i form av ensamhet. I det interpersonella lidandet eller rädslan för den ryms känslor som svartsjuka, svek, ilska och hat. Vi mättar vår hunger med tvångmässig materiell konsumtion, mat, droger och arbete för att undvika känslan av tomhet. Detta är en hunger som aldrig till fullo kan tillfredställas utan enbart ges tillfällig lindring. Det är självet, identifierat med det som är avskilt och annorlunda, hungrigt efter bekräftelse, som lider.

Jag tittar hoppfullt ut mot himlen där molnen antyder att skingras, förbereder min kaffekopp, min bok och klär av mig inför solens värmande händer. Huden längtar efter beröring, jag njuter när den rör mig och fryser då den lämnar mig. Sinnet längtar efter verklighet. Det vill andas öppet, andas autentiskt liv. Jag kan riktigt känna hur själen djupt drar efter andan då dörren öppnas. Men solen vill inte stanna och det blir för kallt igen. En blick mot himlen möter en front av tjocka, vita moln och sinnet ropar ”nej! stanna!” men det är som det är och jag samlar besviken ihop mig och går in igen.

Så är det även med uppmärksamhet, inte sant? Jagets längtan efter att bli sedd, rörd och förverkligad. Samtalen är andetagen som ger liv och tystnaden obarmhärtigt kall, en bortvänd blick en sol som skyms och glömska den stängda dörren. Förgät mig ej, ty när du är borta bleknar jag och rodnaden du lämnat på min hud försvinner. Jag finns inte mer.

En glimt ur Insight Dialogue av Gregory Kramer, om interpersonell mindfulness:

En bristande acceptans inför självet manifesterar sig i rädslan för att bli avvisad och får oss att dra oss undan från andra. Jag gömmer mig från dig så att du inte ska avslöja mig som ovärdig. Avvisande innebär en interpersonell död, ett fruktat icke-existerande. Rädslan för att bli avvisad hindrar oss från att ta emot just det vi det vi hungrar efter. Det blir som att stå i ett skyfall mitt i öknen där vi håller på att dö av törst samtidigt som vattnet obarmhärtigt rinner ner i sanden runt omkring oss och vi knyter våra händer i rädsla, trots att allt vi behöver göra är att öppna våra händer för att dricka.

Poängen med denna iakttagelse, såsom med de övriga av Buddhas insikter, är inte att ytterligare överväldigas av skam inför sin egen svaghet utan att genom att lägga märke till hur rädsla som denna, som en del av vad det är att vara människa, som en del av vad det är att leva, manifesterar sig i vardagen och möta sig själv och andra med medkänsla och acceptans.