Våtdräkt, hockeyhjälm och träningsvärk i midjan men inte var det så läskigt som jag trodde och verkligen inte så kallt. Jag har fått mersmak och förhoppningsvis är forsen bara början. 

Forsättning på min historia om stress.

I augusti 2007 tog jag tjänstledigt på obestämd tid för studier. Idag är kaktusbollen förvunnen men halsbollen har jag kvar. Den kan uppträda i samband med prestationsångest men också vid märkliga tillfällen som när jag läser godnattsaga för min son.

Under våren fick jag för första gången erfara en ny arbetssituation med ny press och nya uppdrag. Efter ett par veckor talade kroppen till mig med nya signaler som jag inte kände igen. Jag glömde bort. Jag glömde bort möten och tappade bort saker och presterade också klart under genomsnittet på minnestest efter att ha presterat klart över genomsnittet på alla andra test vi utförde på varandra, jag och kandidat C. Jag blev chockad och krävde att få göra om testet. Det gick lite bättre, den här gången med all kraft jag hade och en ny strategi för inlärning. Jag kunde alltså kompensera till viss del. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig efter ca 30 minuters samtal och skrev jag inte ned allt jag fick höra mindes jag inte vad jag skulle göra efter mötet, under lunchen kunde en plötslig utmattning komma över mig som fick synfältet att flimra och världen att snurra och jag måste lägga mig ner en stund på soffan i personalrummet eftersom det kändes som att hjärnan höll på att gröpas ur infrån. På ett möte blödde jag näsblod.

Där fick det vara nog. Medan kandidat C välkomnade allt arbete som kom i hennes väg, tackade jag nej till ytterligare uppdrag (utöver mina ordinarie). Jag läste på om hjärntrötthet och vila och kognitiv avlastning. Jag gjorde en sak i taget. Jag tog andningspauser. Jag skrev lappar. Jag stängde dörren. Jag gick undan. Jag låg ner ibland. Jag bockade av mina checklistor. Jag undervisade om stressmodellen. Jag tog vara på mina styrkor och var alltid extremt väl förberedd.

Jag gjorde ett bra jobb och tvingade inte mig själv att göra mer.

Flera klasskamrater har pratat om hur de har svårt att dra gränsen eftersom jobbet är så roligt. Det jag hör är att de fortfarande har ett val. Det har inte jag. Om jag fortsätter för att det är så roligt så tar min kropp över och stänger helt enkelt av mig. Mitt huvud blir tomt. Jag måste vila och jag måste göra det i förväg. Det är inte "svårt", det är nödvändigt. Det finns inget som heter att det inte "går", jag måste göra det. Jag hoppas för mina klasskamrater (och övriga vänner som fortsätter att driva sig till strax under bristningsgränsen med motiveringen att det inte "går" att förändra situationen) att de hittar sin gräns innan den hittar dem. När den är passerad är det för sent. Då går det inte att forsätta, på riktigt.

Efter att ha uppmärksammat att eländesbloggens hemvist ska stängas ner har jag tömt den på skrivet material och under tiden kikat igenom en del. Där fanns bl a min egen personliga historia om vägen mot väggen. Nu är det dags att berätta den.

"Stress"

Sön 22 apr 2007

Stressen satte sig som ett främmande föremål i min kropp för ca ett halvår sedan. Så länge klarade jag mig. För ett halvår sedan fick jag dubbla uppdrag. Jag pendlade mellan två städer, 18 mil ifrån varandra. Jag jobbade från morgon till kväll ena veckan för att hinna ikapp det jag inte hann den andra veckan. Jobba hårt har jag alltid gjort, det var inte det som knäckte mig. Det var en kombination av hårt arbete, fallande resultat, rädslan för att göra människor besvikna, oron för att inte kunna hantera möjliga problem, frånvaron av stöd och känslan av att inte räcka till, vare sig på jobbet eller hemma. Det var insikten om att alla mina val hade ett pris som jag inte hade råd att betala.

Stressen uppstod som en klump i min hals, precis bakom struphuvudet. En boll som svällde och gjorde det svårt att andas. Oro fick bollen att svälla. Inte högt tempo eller mycket att göra. Oron att inte hinna, att inte kunna, att inte lyckas. Även besvikelse utlöste reaktionen; att inte se förväntade resultat.

Efter tre månader fick bollen taggar. Den blev en kaktusboll. Den vandrade ner till en plats 2 cm ovanför där revbenen möts under bröstkorgen. Den uppstod inte längre sporadiskt utan satt där hela tiden som ett svidande sår i bröstet. Det var då jag sa nej.

Idag är nervbanan skapad i hjärnan och reaktionen är alltid den samma. Min kaktusboll kan dra in sina taggar. Den vilar i halsen och sväller upp där. Jag hostar eftersom kroppen tror att jag fått något i halsen. Sedan vandrar den ner till sin plats i bröstet och skjuter ut sina taggar runt sig. Ju starkare oro desto kraftigare reaktion. För att halsbollen ska svälla räcker det med att jag tänker på oro. Då något akut inträffar exploderar smärtan i bröstet på några få sekunder. Som en blåsfisk i en Disney-film om man vill.

Jag hoppas att det inte var för sent när jag sa nej. Jag hoppas att jag kan hitta en metod för att träna bort den här reaktionen och spotta ut min kaktusboll.

"Choklad i örat.."

Mån 7 maj 2007

.. och ont i magen. Det är vad jag har efter en vanlig dag på jobbet. Mina händer luktar lök och jag har 3 meddelanden på mobilsvar som jag inte hunnit svara på. Jag har antingen jobbat över ca 3 timmar eller inte hunnit med 3 av mina uppgifter. En måndag som idag har jag läst 20 mail och svarat på 5. Jag har ringt 5 telefonsamtal och fått hjälp i 3 av mina 5 ärenden. Idag har jag lärt 4 personer att utföra uppgifter de inte kunde igår. Jag har svarat på ca 10 frågor som jag svarat på många gånger förut och 1 som var ny. Jag har jobbat 4 timmar åt någon annan som är ledig och låtit 2 medarbetare sluta tidigare samt låtit 1 person börja 30 min senare. Jag har utfört 100% av de rutinuppgifter som ska utföras under mitt skift samt ett antal som egentligen skulle utförts av skiftet före.

Just idag inträffade ett antal händelser som inte var planerade, ingen av dessa händelser lämnades utan åtgärd.

Jag var på jobbet kl 07.06 och gick hem kl 18.45 Jag hade totalt 30 minuters rast. Jag åt lunch kl 10.35 och sedan när jag slutade.

När jag gick hem var jag inte nöjd med vad jag åstadkommit under dagen.

Klockan är 20.55 och jag har fortfarande ont i magen men inte längre choklad i örat eftersom jag nyss upptäckte den.

Förra helgen överraskades jag av ett samtal från min sons pappas fästmös far, eller Cs plastmorfar, som undrade om C ville följa med på cirkus i veckan. Det ville han väldigt gärna. Han tog ivrigt plats baki plastmorfars bil på onsdagkvällen och kom hem bubblande med historier från vad som hänt på cirkusen och magen full med godis och glass. Flera gånger förut har han berättat om vad han brukar göra hemma hos A och U (plastmormor och plastmorfar) och han vinkar till deras bil när vi möter dem på vägarna. Samtalet i helgen gjorde mig mycket glad. Jag har aldrig stuckit under stol med vilken skillnad E (Cs plastmamma) gjort i hans liv, däremot har jag haft svårt att förlika mig med den påstådda konflikten mellan henne och mig som så vitt jag erfar inte existerar annat än via hörsägen.

Min familj finns inte här och har inte funnits nära mig på 17 år. De finns på telefonlängds avstånd, de finns att besöka och de finns att fira helgdagar med men de finns inte att be om hjälp med barnvakteri, de finns inte att fika bullar och saft hos eller äta middag med. De finns inte att följa med på cirkus. Hos mig har C sina kompisar, hos sin pappa har han sin släkt. Så ger vi honom det bästa vi kan från de två världar vi har. Tack och lov för det. Smärtan att inte kunna ge mer och oron att inte kunna se in i den andra världen måste i grunden överbryggas av en tro och en tillit att vi båda gör det bästa vi kan med det vi har och att vi fortfarande kompletterar varandra, sammanboende eller ej.

C själv utbrast en eftermiddag på väg hem från fritids:

-Vilken stor familj jag har, jättemycket plast!

Göran Hägglund och gänget får säga vad de vill. Familjen är de som finns nära, vilket blod som flyter i vilka ådror och vem som bor hos vem är inte det viktiga. Jag är oändligt tacksam för att det finns fler än jag nära mitt barn.

Jag tar gärna jättemycket plast.

Och precis när jag höll på att avlida av tristess och övervänt så blir jag bjuden med på äventyr! Underbart!

Jag vill blåsa upp det! Jag vill blåsa upp det till en stor fet ballong som svävar iväg med mig högt över taken medan jag lyckligt klamrar mig fast vid snöret! Jag vill se hela livet breda ut sig under mig från början till slut! Jag vill flyga vilse bland molnen och förlora mig i luftslottens vindlande labyrinter! Jag vill tappa taget och falla till marken och missa en gång för alla!

Vänta.. det var något viktigare jag ville.. ja, just ja. Loss. Låt den va.

I want to blow it out of proportion! I want to blow it up into a big fat balloon that carries me away high above the rooftops, while I’m happily clinging on to the string! I want to see my life spread out underneath from start to finish! I want to get lost in the clouds and disappear into winding mazes of reverie! I want to lose my grip and fall to the ground and miss, once and for all!

But wait.. there was something more important I wanted.. yes, yeah. Let go. Leave it.

Min bror mailar mig ett utdrag från Wikipedia om geniet William James Sidis utan närmare motivering. Jag gissar att han fascineras över den unge mannens extrema utveckling. Det jag fastnar för är slutstycket där det berättas att Sidis dör i stroke 46 år gammal efter att ha levt isolerad och lidit av kronisk bitterhet. Det enda som tycks ha stimulerat honom var ny information och avancerad teknologi. Det här exemplet får den überintelligenta hjärnan att framstå som sin egen jaggernaut, en malande maskin som blir vansinnig om den inte får arbeta ifred. Samtidigt lyckas alltså inte herr Sidis att lösa sina sociala dilemman.

Chefspsykologen för Mensa som höll ett öppet föredrag på universitetet i våras menade att g-faktorn är och förblir nyckeln till intelligensen. Förmågan till problemlösning är universell, dvs den intelligenta människan fixar allt, även sin egen understimulans. David Wechsler, killen som tagit fram världens mest använda test av allmänbegåvning, WAIS, menar själv att skalorna är ofullständiga. Testet mäter det som i kulturen anses utgöra intelligens. Det tar inte hänsyn till sociala, moraliska och estetiska värden, säger han i manualen. Inte heller personens bakgrund eller levnadshistoria. Det är där psykologen kommer in för att göra den kvalitativa bedömningen.

Att vara begåvad och att vara fungerande är inte samma sak enligt samtida definition. Mensa-psykologen replikerar att neuropsykologerna har en grumlig förståelse av begåvningsbegreppet. Jag passar väl helt enkelt tillbaka den bollen och hävdar att hon har en grumlig förståelse av funktionsbegreppet.. William James Sidis må ha varit ett mänskligt underverk och hade troligtsvis smulat sönder taket på WAIS samtidigt som han suckat och stönat i teststolen, viftat bort sin psykolog som en irriterande fluga och begärt att få rätta sina egna protokoll (vilket kanske han inte alls skulle gjort, jag drar långa slutsatser baserat på lite information vilket är ett etiskt regelbrott och jag borde veta hut men hur som helst). Historien om Sidis sätter ändå fingret på vad en funktionsbegränsning innebär; ett handikapp som uppstår i mötet med en omgivning som inte kan hantera personens egenart och där personen inte heller förmår finna lösningar för sitt predikament. Sidis hade garanterat platsat i Mensa men lyckades inte förlika sig med livet. Vad som är intelligens förblir öppet för diskussion. Det är ett grumligt begrepp.

Ett ögonblick trodde jag faktiskt att något skulle vara annorlunda. Jag hade kanske förväntat mig hårdare regler och mer kontroll snarare än någon som intresserat ställer frågor och samlar nyttig information, men jag hade gärna sett VAD SOM HELST hellre än att efter en mycket kort stund inse att allt är som vanligt. Inte ett hårstrå är krökt på det gyllne huvudet. En intern uppmaning att höra av sig med frågor och synpunkter eftersom de är viktiga för oss är det enda som kvarstår då flödet av gäster återhämtat sig ett par veckor efter skandalen. Det ser ut som att jag får ta tillbaka det som varit mitt främsta argument till företagets försvar i alla år; jo, företaget är faktiskt en egen levande organism trots allt. En unik möjlighet till insikt och utveckling i bräschen för branschen verkar ha gått förlorad. Så synd, tänker jag och hoppas att jag har fel.