Ja, jag var naiv. Hur skulle jag annars kunna möta dig? Ser du det som en svaghet?

(från den 25 februari förra året: )

"Hellre går jag lyckligt naiv genom livet än med fullkomlig visshet i bitterhetens träskor."

Varför tyckte jag att visshet måste leda till bitterhet? Det speglar en mörk syn på livet. Om jag måste välja så visst, hellre blåögd än svartögd. 

"Verkligenhetens rakblad som ristar djupa ärr i de blåaste ögon", skriver HG Storm.

"Jag hatar verkligheten, den dödar drömmar", skrev jag för ett par år sedan, besviken över att ständigt se mina drömmar grusas.

Men något har hänt.

Jag tänker inte längre så. Jag gömmer mig inte längre från verklighetens smärta och sorg eftersom verkligheten också rymmer njutning och lycka som inte går att föreställa sig. De lever tillsammans i världen. De föder varandra, de skuggar varandra. Verkligheten dödar drömmar och föder drömmar. Trodde jag förut att jag hade förmågan att skapa större upplevelser i mitt inre än verkligheten kunde ge mig utanför? Det om något måste vara naivitet.

I så fall går jag hellre genom livet med erfarenhetens blåsor och ärr på mina fötter än torrskodd i drömmarnas gummistövlar med fötter som aldrig heller fått möta solvarm sand och nyslaget gräs.

Hellre bländad än blundande och när jag möter en annans ögon så fortfarande - hellre blåögd än svartögd. Jag vet inte, jag kan inte, kom till mig, visa mig, lär mig, håll mig när jag faller och släpp mig när jag vill gå igen.

Det känns som att jag håller på att lära känna min hjärna. Testen är som frågor som jag ställer till den och resultaten är svar. Ställer jag frågan otydligt får jag ett svar jag inte kan tolka. Då får jag fråga på ett annat sätt. Ett sokratiskt samtal..? Ja, hur som helst. Nu känner jag till styrkor och jag känner till ett par svagheter och som vid en annan bekantskap så ökar därmed acceptansen. Jag lär mig förstå hur just min hjärna arbetar, hur den kan hjälpa mig och hur jag kan hjälpa den. Jag blir glad över styrkorna och vill liksom krama om min hjärna och berömma den för vad den kan. Dessutom blir jag stolt över hur otroligt duktig min hjärna är på att kompensera för de svagheter som finns. Svagheterna skulle kunna vara nedslående men jag känner det snarare som en upprättelse. En slags aha-upplevelse.

Här är fröt till den tanke som är så viktig att reflektera kring som psykolog. Lättnaden i den biologiska förklaringen på gott och ont. Det är inte lika stigmatiserat att vara biologiskt svag som att vara psykiskt svag. Det är mer accepterat att ha en fysisk funktionsbegränsning än det är att begränsas av ångest, även om effekten av ångesten är lika svår och hindrar lika mycket i vardagen. Det är giltigare att föra en kamp mot sin kropp än mot sina demoner. Det är skillnad att erhålla en neurologisk diagnos och att erhålla en psykiatrisk diagnos.

Samma visa varje år? Förra våren var det grenröret, nu är det stötdämparen. Jag tar mig ingenstans. Jag önskar mig kollektivtrafiken.

Det är nog utmanande utan de logistiska svårigheterna. Hjärnan brinner upp. Vi testar varandra, kämpar med blanketter, försöker förstå siffrorna vi får fram, söker i texter efter stöd, stapplar ned till fikarummet på rast och inser snart att SOCKER ibland faktiskt är en bristvara. Kolhydraterna fräser iväg i takt med tidtagaruret och blyertsstiftet. Idag fick jag liksom spänna mig för att manövrera bilen hem efter att ha kartlagt mina exekutiva funktioner hela dagen. Nu känns det som att jag har träningsvärk i skallen samtidigt som jag nästan tycker mig höra ljudet av discomusik och småprat där inne. De kognitiva funktionerna har after work. De firar som om de just rivit av ett lyckat storprojekt och har kvällen till ära satt i ett tapphandtag i belöningssystemet.

Kurre, du äger!

Jomen jädrar, såg du hur jag krossade Stroop:en idag?

Ja för tusan! Men du Sickan, lite tung i inhiberingsarmen ey? Du vet hur det gick för killarna nere på arbetsminnet häromdagen? Alla under 10 bjuder!

Jaja ok, nästa runda på mig.

WOHOOO!!! Skål! Ta en stor en själv du så ska du se att det släpper höhö.

Men vem är den riktige kungen?

Ööööj, mr PO, den ende att passera 140!! Respekt!

Japp, kanske dags att börja lyssna på mig nu va?

Nänänä, ingen befodran här inte, de exekutiva är exeklutiv klubb du vet, du vet, du vet. *blink*

Ja jo, du behöver inte förklara mer än en gång för MIG, du VET.

Inte bråka nu grabbar!

Men bra jobbat PO! High five!

Det surrar.. Var kommer det ifrån? Det är ljudet av elektricitet i gamla ledningar. Det är värmen i en glödtråd som för länge sedan kallnat, som nu vibrerar och kastar smutsiga skuggor mot väggarna i ett litet litet rum. Det är damm som släpper taget och svävar i en blek gloria av flämtande ljus. Det är en natt som värjer sig, som blinkar och plågad vänder sig bort. Det är ljudet av en gryning som ännu inte andas men ändå väckt någon som tänt lampan för att se.

A buzzing sound.. Where does it come from? It is the sound of electricity in old wires. It is the warmth of a filament since long gone cold, now vibrating, casting dirty shadows against the walls of a small small room. It is dust letting go, floating in a faint halo of flickering light. It is a night shunning, blinking, turning away in pain. It is the sound of a dawn still waiting for its first breath, yet waking someone who just lit the lamp to see.

***

Ett ögonblick av lycka känns precis som att börja gråta men det lyfter hjärtat uppåt medan sorgen drar det neråt. Eller blandar jag ihop det med hur ett leende fungerar?

Jag höll ju nästan på att glömma den japanska aftonen hos P! Se!

Med rekommenderat vin från var det nu var. Nej, inte Japan. Det här var så gott att det kurrar i magen när jag ser bilden. Sushi ska för övrigt ätas med mindfulness. Shiitake-svamparna är som att äta Gud höll jag på att säga. Jomen ja, jamen jo. Annars får man träna på att äta i bergfast pose på Ps stolar. Om man rör sig oförsiktigt kan man nämligen få sig en sticka i rumpan.

Jag är unison i min vilja och mitt uttryck, sa solskenspojken.

Han fick det att låta självklart den här gången också, som att han inte har något annat val, som att allt annat vore otänkbart. För andra gången var det min störta önskan han uttalade i förbifarten, ännu en solkatt som fladdrade genom rummet i mötet mellan ljus och glas, och jag avundas honom hans självklarhet.

Men så underbart..

Jag ville mötas nånstans nere på djupet.
Jag har varit där förut och jag är inte rädd.
Och dina ögon, ja de ändrar färg i ljuset,
men de kan titta nu, jag är beredd.

Lät du henne komma närmre,
var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än dig.
Jag går bredvid men halkar efter, jag orkar inte springa mer,
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser.
Den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut,
hur ska man älska nån som har älskat nån förut? 

Första mötet med handledarna på praktikplatsen.

Det jag främst reflekterar över när jag går därifrån är skillnaden mot de introducerande arbetsplatsmöten jag är van vid sedan tidigare och jag tänker på det som en kulturskillnad. Företagskulturen som jag upplevd är glättig, rapp och extrovert. Ledaren tar emot besökaren som en VIP-kund med tydlig självsäker hållning, säljande ansiktsuttryck, kraftigt handslag och en officiell kram. "Men TJENARE! Hur är LÄGET!" eller "Välkommen, vad ROLIGT! Kom IN!". Det är nystruken skjorta och putsade skor, det är stadig blick och colgate-leende. Det är ENERGI alla tider på dygnet. Det är småprat och sport och fritid, semester och aktiviteter mellan rapporter om verksamheten och branschskvaller. Det är en tydlig rangordning. Det är tydliga ramar. Det är en hejdundrande optimism och en intränad stolthet. Fråga mig! Här gör vi så här, det är en självklarhet, kul att du vill vara en av OSS!

På hälsocentralen är det lite annorlunda. Ett artigt men försiktigt mottagande. ”Hej. Ja.. vi kan gå upp..”. Det är inneskor och casual. Mottagandet är avvaktande, sökande, och ganska stelt. Det är personligt men ändå opersonligt. I privata kläder sitter en annan sorts integritet. ”Vi tänkte att vi skulle lära känna varandra.. ja.. vi kan ju berätta lite om oss själva kanske.. mm.. jag börjar väl med jobbet”. Någon pratar, de andra lyssnar. De lysssssssnar. Rösterna är lugnare, långsammare. Blickarna är mjuka men ibland trötta och något frånvarande. Det känns om att det pågår ett samtal på flera nivåer. Ett metasamtal, ett samtal och ett inre samtal. Det funderas och undras. ”Hur ställer ni er inför det här?”. Det är ett erbjudande, ett val, men vi har höga förväntningar. Hade du en fråga? Vi jobbar hårt här, jo det vi gör ÄR viktigt, men vi tänker inte övertyga dig, du kommer att märka det.