Så vad ska vi göra då? När vi förstår hur lidande uppstår och hur det upphör, när vi förstår skillnaden mellan att klamra sig fast och att släppa taget, hur ska vi göra i praktiken, enskilt och tillsammans med varandra? Buddha samlade sina insikter om de handlingar och omständigheter som krävs för att förverkliga en idé om frihet till verklighet i vad han kallade den åttafaldiga vägen. Han talade om den rätta vägen, inte rätt som i en moraliserande förställning om rätt och fel, utan rätt som i den väg som leder till ett visst resultat till skillnad från de andra vägar som leder till andra resultat. Buddismen är alltså, som jag förstår det, en praktisk religion som bygger på kausalitet och funktionalitet. Gör jag si blir det så, gör jag så blir det si. Precis denna grundläggande förståelse, som vi i västerländsk psykologi klatschigt (?) nog kallar beteendeanalys, är den första delen av den åttafaldiga vägen, ”right view”, översatt till ”rätt uppfattning” på svenska.

Wikipedia-artiklen säger för övrigt att du inte får ljuga vilket jag uppfattar som en missuppfattning av läran. Om du ljuger kommer det dock att få vissa konsekvenser och vill du undvika dessa bör du tala sanning, det är inte samma sak som att du "måste" tala sanning, om du gör det bara för att du måste det så tar du ju heller inte alls ansvar för ditt handlande utan skyller det på regeln som sådan. Att säga som det är, utan förvrägningar är inte heller detsamma som att avslöja all information vilket uttrycket "du får inte ljuga" kan antyda. Senare står det att mindfulness handlar om självkontroll vilket jag också motsäger mig, medvetenhet och kontroll är inte samma sak och mindfulness handlar inte om kontroll, tvärtom handlar det om att släppa kontrollen, iaktta och varsamt rikta uppmärksamheten.

Vår genusföreläsare tillika en av vårt universitets mest kända forskare och psykologer, Eva Magnusson, menade att KBT-traditionen saknar något som de andra har, nämligen en tydlig värdegrund. Buddha menade att livsregler inte kan praktiseras utan etik, det är etiken som håller praktiken på den rätta vägen. De som förhåller sig kritiska till den moderna mindfulness-trenden framför ett liknande argument, dvs att det är en praktisk lära tagen ur sitt (etiska) sammanhang. Det här har jag reflekterat över själv under våren, hur retoriska imperativ som Carpe Diem! och Lev i nuet! används godtyckligt som ett sätt att blunda för sina medmänniskors behov och förneka ansvar, något som är precis motsatsen till vad mindfulness handlar om; tolerans, medkänsla och omtanke ur medvetenhet. Därför räcker det inte heller att klippa ut meditation och klistra in den där vi tycker att det passar. Därför räcker det inte att kasta sig i Lycko!-vågen och åka med på Nu!-tåget. Vi behöver förstå varför vi gör det vi gör och vilken etisk grund våra valda praktiker vilar på.

Att medvetande-görande är vägen till frihet från lidande är för övrigt de olika psykologiska traditionerna rörande överens om, varför det är synd att motsättningarna mellan traditionerna ges så mycket uppmärksamhet. Personligen tycker jag det är mer intressant att reda ut vad de har gemensamt. Jag håller därmed (fortfarande) inte med en annan KBT-föreläsare som bytt bana från den psykoanalytiska och menade att hon varit tvungen att backa ut ur en ficka för att köra in i en annan. Jag tror att det övergripande perspektivet är fullt möjligt och mycket viktigt och vi ska vara mycket glada för att just vi går på ett universitet som inte valt sida.

Hur tror du den här sommaren kommer att bli, jämfört med den förra? frågade min kedjerökande KBT-terapeut i slutet på maj. Hm, funderade jag och kunde knappt komma ihåg någonting alls från förra sommaren. Den försvann i ett töcken av smärta. Mm, så den kan ju omöjligt bli sämre, menade jag och skrattade lite. Vad ska du göra då? undrade han. Jag slapp inte undan med nåt ”vet inte” där inte. Så avslutar man en sessionsserie. Plan för vidmakthållande av goda vanor. Och sommaren är bra! Ta i trä. Vadå ta i trä?! Vad är det för tjafs. Här ska inte tas i nåt trä! Den är bra. Jag fortsätter göra saker jag inte vågar. Blir du rädd nu? frågade äventyraren. Ja, svarade jag, ärligare än han kanske förstod (eller?), och det var ok. Det är ju det det handlar om, att göra det ändå. Varje gång blir någonting helt som var trasigt. Och det hela spiller över och blir mer. Det spiller också över på andra och blir fler. Tänk ändå..

Jamen hur går det med kaktusbollen nu då? Jodå, det går bra. Oväntat bra faktiskt. Jag var orolig inför skiftkörningspassen för det är då det brukar vara värst men det har också gått bra. Verktygslådan fylls på med mer än nyckelknippor och todo-listor och de hjälper. Jag är verkligen glad att jag gick tillbaka en sommar till, inte minst just för att få känna skillnaden och att jag klarar det.

Till det kommer den vanliga boosten av vänlighet och samhörighet som trots allt kommer med det här jobbet. Det finns tusen små sätt att göra varandras dag lite bättre.

Till det kommer också de underbara rasterna vid älven där det går bra att sträcka ut sig på en varm sten. 

Till det kommer alla fd medarbetare som kommer och köper något ibland, någon med ny arbetsuniform, någon med bebis i magen (3 hittills i sommar!), någon med bebis på armen, alla med det där leendet av samförstånd.

Mm, det är en arbetsplats med väldigt många fler skäl att le än bara för att det står i manualen.

DN skriver om en retreat där man möts ett antal dagar i tystnad, en retreat som också N berättat för mig om som hon velat besöka. Där följer man ett schema med olika aktiviteter och äter måltider tillsammans utan samtal. Det är ett sätt att ta paus från det hektiska flödet i livet. En av deltagarna berättar att hon första gången trodde att det skulle uppstå ett ekande tomrum men att hennes tankar istället fylldes av röster.

”Det kan bli jobbigt att konfronteras med ouppklarade saker som plötsligt kommer upp till ytan. Man kan likna det vis att bromsa bilen för snabbt. Det som är längre bak kommer farande och skapar oreda där framme.”

Det är en träffande liknelse tycker jag. Det som kommer farande kan vara tankar, minnen, känslor och fysiska förnimmelser som tidigare försvunnit i bruset av vardag och aktivitet. Det får mig också att tänka på stressmodellen. Den stressade kroppen stänger av signaler från kropp och sinne och fokuserar på arbete. Då stressnivån sjunker slås signalerna på igen för att vi ska uppmärksamma hur vi mår och återhämta oss. Den stressade som försöker vila överväldigas då i stället av en stigande ångestnivå, nästan som en inre bestraffning för vilan, och väljer i stället en annan aktivitet. På så sätt hålls smärtan på avstånd och kroppen fortsätter arbeta.. arbeta.. och arbeta.. tills den inte orkar mer och kollapsar (går in i väggen).

Det är en god tanke att bromsa långsamt. Somliga kan hantera det plötsliga stoppet som en semester eller en retreat liknande den ovan innebär. Andra kan det inte. För vissa blir något så kort som en tio minuters avspänning efter träningspasset eller ett besök hos en massör helt enkelt för mycket. Ibland räcker det inte att slappna av, ibland behöver man få tillgång till verktyg för att hantera det som vaknar när kroppen slappnar av.

Jag tänker mig att vi alla bär omkring på en väska med sådana verktyg. Vissa har fler, andra har färre. Vissa har trasiga som de ärvt ned av andra som kämpat. Ett sortiment av sådana verktyg är vad vi har att erbjuda som psykologer och vår mottagning är en plats där de kan provas ut.

Lustigt ändå.. de senaste månaderna, sedan jag läst om sömn och välmående, har jag satt en deadline vid klockan 9. Jag kliver alltid upp senast 9, oavsett när jag gått och lagt mig eller hur jag sovit. Det ögonblicket fungerar som en slags kalibrering för kroppen, ger den en chans att ställa in sig. Det skiljer sig från den gamla logiken som löd "om man bara går och lägger sig i vettig tid så..". Om man bara går upp i vettig tid och samtidigt lär sig lyssna på sin kropp så kommer kroppen att säga till när det är dags att gå och lägga sig. Jag sover mindre (färre timmar) nu, men är inte alls tröttare. Tvärtom.

Hur som helst, det lustiga är att katten har uppmärksammat detta. På sommaren är hon gärna ute på natten och strax efter 9 sitter hon utanför dörren, ropar lite och kommer in. Hur vet hon? Fast det är klart.. inne i våra bostäder stänger vi ute verkligheten. Om vi levde ute dygnet runt kanske vi också skulle känna vad klockan är.

Den tredje ädla sanningen (the third noble truth) säger att lidande upphör då hunger (hunger efter njutning, varande och icke-varande, se nedan) avtar. Vi är vana att tänka på lycka som något vi erhåller genom att uppnå något, genom att bra saker händer oss eller att vi får det vi vill ha. Enligt buddhismen innebär lycka frånvaro av lidande och erhålls då vi släpper taget; då hunger, girighet och aversion lämnar oss. Detta upphörande sker gradvis och är inte konstant, lycka är inte ett evigt tillstånd, men då vi en gång upplevt stillheten och friden i ett ögonblick fritt från begär så fungerar denna upplevelse som en vägvisare för oss. Ingen av de tillstånd av frånvaro som beskrivs hänvisar till livslånga tillstånd utan det nuvarande ögonblickets mentala aktivitet.

Buddha använde medvetet negativa prefix för att beskriva olika tillstånd fria från de olika typerna av hunger. En positiv definition leder lätt till prestationsinriktade tankar, exempelvis girighet vs generositet – ”är jag generös nog?”, ”känner jag rätt sorts generositet?”. Om sinnet för ett ögonblick är fritt från girighet, så är det tillräckligt. I frånvaro av girighet är sinnet tillgängligt för sunda tankar och de kommer att forma sig spontant.

Mer om den tredje ädla sanningen för den som är intresserad:

Greed – lobha. Frånvaron av girighet – alobha. I ett ögonblick då sinnet är helt fritt från att dra eller hålla fast något objekt (en person, en ägodel, information etc) kommer tanken att vara fri från själviskt begär. När ett sådant sinne berörs av en annan människas behövande så manifesteras en kraft av generositet (dana). Generösa tankar och handlingar framträder naturligt ur ett sinne fritt från girighet.

Aversion/hatred – dosa. Frånvaron av aversion – adosa. Ett sinne fritt från aversion producerar tankar och handlingar fria från bortstötande, fördömande, rädsla eller ens en glimt av missnöje. När ett sådant sinne berörs av en annan framträder spontant aktiv vänlighet, lovingkindness (metta). Frånvaron av aversion är kärlek, den spontana responsen från ett icke-aversivt sinne.

Delusion – moha. Frånvaron av självbedrägeri/vanföreställning – amoha. Ett sinne fyllt av vanföreställningar är upptaget i en förvirrad likgiltighet inför andra dit kommunikation inte når fram. I frånvaron av vanföreställning är sinnet öppet och redo att ta emot ting och människor som de är. Ett sådant sinne är redo för vishet (panna). Vishet är att se saker som de är i det nuvarande ögonblicket. Interpersonell vishet manifesterar sig som medkänsla, skicklighet och perception. Sinnet är inte upptaget med begrepp och konstruktioner utan möter andra med kärleksfull och obunden omtanke. Då vishet delas med andra skapas fred, klokhet och insikt.

Freud menade att normaltillståndet är en viss nivå av neuros som innebär ett lidande alla människor delar, en oundviklig del av livet. Att lära människor leva med ett visst mått lidande är därför målet för de flesta psykologiska skolorna. Buddha menade att en djupare, mer stabil lycka är möjlig.

Frånvaro och upphörande låter som vägen mot ett tillstånd av tomhet men så är inte fallet. Kramer använder som metafor en burk med lerigt vatten. Då leran får sjunka till botten eller silas bort är det som återstår klart. På samma sätt fungerar sinnet; då hunger avtar återstår kärlek. Då sunda tendenser överväger osunda ändras vårt beteende, exempelvis övergår kallprat – "babblande som döljer våra rädslor" – till blygsamma uttryck för omtanke och vänlighet. När självcentrering minskar händer fantastiska saker. Eftersom andras glädje skänker oss glädje börjar vi söka efter denna glädje överallt i livet, glädje ur en medkänsla som är fri från självreferenser och som rymmer precision och korrekthet, kärlek som grundar sig i omtanke renas från självet. Sådan kärlek renad från självet har ingen anledning att begränsa, detta föder en intimitet ur obehindrad medvetenhet i stället för ur själviska begär.

Inom mig ett hav

utom mig en himmel

Ovanför mig du

en kontur mot det oändliga

Bred ut dig över mig

vingpenna ovan ytan

Bröst mot bröst

att bära i det förgängliga

Inside of me an ocean
outside of me sky
Above me you
a contour against infinity

Spread out over me
wingpen above the surface
Chest to chest
to carry in transiency