During an interesting discussion about leadership and employee motivation with a current crew member who happens to sit on multiple competencies (which we like to refer to as biased when only one of those is asked for), he told me how he perceives different managers. Returning home after closing asking myself what motivates me as a manager in my team, I came to thinking there are basically three kinds of people I have worked with over the years.

There are the people who do what you tell them to do. You know they get the job done but you don’t know if it is only because you tell them to do it, what their values are or where their loyalties lie. They are quiet and conscientious. They keep things going in a steady pace but they don’t excel. They make you comfortable and lazy as a leader.

There are the people who don’t do what you tell them to do. They can be either aggressive (they simply refuse or give a fierce look or a smart comment) or passive aggressive (they say they will and then they simply don’t). If not confronted or dealt with they eat a hole through anything you try to build including your own confidence and the work ethics of the entire team.

Then there are the people who challenge you. They listen, think and ask questions. They don’t always agree but they will accept if conveyed by reason. They come with initiatives and suggestions. These are the people you learn to respect, to trust and the people you turn to for advice. These are the people who make you want to do better and who aid your own personal development. These are the people you remember. 

Här har vi en sådan där dag när jag blir oerhört glad att jag fattade beslutet att skriva den här bloggen. Idag för två år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om det sanna jaget utifrån den jag var då. Min grundinställning i frågan är densamma det är rent fascinerande att se att jag redan då, utan att ha läst en rad buddistisk filosofi, upptog mig med funderande kring förgänglighet och acceptans. Dessutom är det fascinerande att bevittna mitt eget onyanserade resonemang då jag saknade kunskap jag har idag. Nu kan jag svara på mina egna frågor.

Apropå bra texter:

Words would find me

Creep up behind me
Break in and enter
Through every locked door
Rhymes began in me
Summer sang in me
But summer sings in me no more

Words would land on me
Then abandon me
Mangle, untangle me
Leave me on the floor
Spring, it sprang from me
Summer sang in me
Summer sings in me no more

Winter - U2

Filmen heter Brothers

Var kommer den stora stumma tystnaden ifrån? Inte från mig. Jag drömmer högljudda drömmar och vaknar i en röra av tysta drömmar, som flimret från en TV-skärm jag somnat till.

Jag sover mindre. Förut var det 9 timmar per natt. Nu är det 7.

Jag andas mindre. Jag räknar mina andetag när jag springer, som ett sätt att fokusera. Från början var det 32 andetag per minut. Idag var det 20.

Men den stora stumma tystnaden, den kommer inte från mig.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig
där du väntat mig med händer som blev varma.
Du skall giva mig din kärlek, du skall smeka ,värma mig,
du skall tro att jag är en av livets arma.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig,
så stolt, så fri som en människa får vara.
Du skall binda mig till jorden, du skall övervinna mig,
att min frihet blir min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma ung till dig,
ung av evigheter, ung av deras glädje.
Här är jorden, där vi bor, jag ska åldras här hos dig
till en djupare och en hemligare glädje.

***

Om jag någonsin gifter mig, hur jag nu än gifter mig, så önskar jag mig den här, där. Och skulle jag hinna dö innan, så önskar jag den, där.

Min pappa var konstnär, en målare, men jag lärde mig aldrig att utveckla hans hantverk. Istället tog jag det poetiska språket till mig därför att det fyller mitt sinne med levande färger. Så målar jag. Ibland möter jag någon som får mitt hjärta att längta efter att skugga hans kontur, att ge honom ord som färgar hans kinder röda, att röra vid honom så att jag kan känna hans form och skapa honom om igen. I ett sådant ögonblick måste jag hindra mig i min iver då hans kropp inte är min att äga eller hans hjärta mitt att hålla, hans sinne inte tillgängligt för att mätta min hunger. Jag kliver tillbaka och målar istället min längtan och mitt värkande hjärta. Jag målar min glädje och min förundran. Jag lämnar små diskreta rosor på mina egna kinder och om han någonsin vill veta vad de är, då ska bjuda honom in. Så målar jag.

My father was a painter yet I have never developed his skill. In stead I have embraced poetic language as it fills my mind with vibrant colours. This is how I paint. Sometimes I meet a person who fills my heart with longing to shade his silhouette, to give him words that make him blush, to touch his body so that I can feel his texture and create him all over again. In that moment of rushing desire I have to pause for his body is not mine to own nor his heart mine to pet, his mind not accessible to feed my hunger. I step back and instead I paint my longing and I paint my aching heart. I paint my joy and my awe. I leave subtle smudges on  my own cheeks and if he ever wants to know what they are, I will give my invitation. This is how I paint.

Närjag var 10 år och vuxenvärldens omhuldande famn råkade tappa mig på huvudet i det stinkande hål jag lärt känna som Botkyrka Kommun, så hittade jag min verklighetsflykt i en av amerikas evighetslånga såpoperor. Kl 1930 varje veckodag kunde jag kalibrera min unga omskakade själ genom att helt uppslukas av en värld som skymde morgondagens utmaningar. Där fann jag mitt livs andra fiktiva idol (efter hästbokshjälten Alec Ramsey), en vän 20-årig miljonärsdotter som kämpade för kärleken och snöpligt nog blev dödad av manusförfattarna just när hon funnit den. Typiskt såpor... Detta fruktansvärda öde som tog andan ur mig (vad gör man när någon tar livet av den manifesta formen av ens mest effektiva försvarsmekanism?!)(ja, svara på den du) fick mig att i ren och skär förtvivlan producera mitt första skönlitterära material - ett manus som återförde karaktären till livet. Typiskt såpor...

Samma sommar som denna såpakaraktär förtvinande i cancer tog Sverige brons i fotbolls-VM. Det är det enda sportresultat jag någonsin lagt på minnet.

Nu, när man minst anar det! (? så kan man väl inte säga?), så beslutar sig tv4+ för att sända denna såpa i repris från första avsnittet och som genom ett mirakel återförenas Jag och min Idol. Wow. Det första som händer i serien är att hon blir bedragen av sin fästman under självaste förlovningen. Men å.. typiskt. Ödets ironi.

Vad är då den försvinnande poängen med detta inlägg? Kanske en stilla undran om det är nu, när jag levt en generation, som livet börjar gå i cirklar. Allt kommer tillbaka. Allt börjar om. Fram är bak och bak är fram.

Eller så ville tv4 bara fylla ut lite programtid till lågpris.

En kort förklaring av den åttafaldiga vägen ur boken av Gregory Kramer som jag läser just nu:

Right View handlar alltså om att förstå konsekvensen av våra handlingar, tankar och talade ord, den korrekta förståelsen av karma. Innan vi kan se att vissa av våra handlingar skadar oss själva och andra så är det inte möjligt att välja en väg som leder oss mot uppvaknande.

Right Intention handlar om att när sinnet är riktat åt ett visst håll – mot vänlighet, medkänsla och att släppa taget så följer två specifika beteenden:

Right Speech – att tala om saker och ting precis såsom vi uppfattar dem och att tala med vänlighet. Sanningen uttalas med en förståelse för att sanning är subjektiv.

Right Action – att utföra handlingar som gör gott för oss själva och andra.

Right Intention leder också till ett mönster av handlingar; Right Living, som kan vara t ex att undvika att ägna sig åt ett arbete som orsakar andra skada.

Right Effort handlar om en ansträngning att utvecklas och lära. Det kan innebära att reflektera över viktiga frågor i livet eller att låta bli att umgås med människor som talar med illvilja. Denna ansträngning riktar sig mot att släppa taget och mot lättnad, inte mot att uppnå eller erhålla något.  Ansträngningen för energi till ögonblicket av upplevelse.

Right Effort är basen för Right Mindfulness, en medvetenhet om saker och ting, människor, samtal och förnimmelser som de är här och nu utan att döma eller värdera dem. I stället för att fångas i reaktioner av tankar och känslor blir vi medvetna om dessa reaktioner och låter dem vara. Upplevelser möts med accepterande och välvillig (nonaversive) uppmärksamhet. Sinnet blir medvetet om sig själv, om andra och om omgivningen.

Right Concentration är det sinnestillstånd som är nödvändigt för att utöva mindfulness, ett ögonblick av samlande och lugn som vi t ex söker då vi andas ut några minuter på verandan eller ägnar oss åt en längre stunds meditation.