Jag såg en film idag. Jag såg en kvinna som förlorat sin älskade försöka älska igen och jag såg hennes ansikte förvridas i smärta då nyheten mötte minnet och minnet var starkare. Jag kände igen den smärtan så väl. Jag känner igen hur kroppen sträcker sig ut i längtan och begär och det ögonblick när den förstår att detta är något annat… jag känner igen besvikelsen… och hur alla känslor rinner ut och försvinner som spillt vatten i sand.

Det var inte han.

Kroppen kan inte se, den kan bara lyssna till tankarna och fantasierna men när den får kontakt så går den inte att lura.

Jag känner igen den förtvivlan som följer.

Jag kommer aldrig att kunna känna något igen. Min kropp är död.

Samtidigt finns det en gåva gömd i någonstans i smärtan, någonstans under förtvivlans drastiska dom. Där finns en viskning från ett hjärta

- jag kommer aldrig att acceptera något mindre vackert –

som nu förstår vad som är värdefullt.

Det finns ett ordspråk som lyder ”om du verkligen vill ha något, slätt det fritt, kommer det tillbaka till dig är det ditt”. Idag tänker jag att ibland kan det vara precis tvärtom. Ibland krävs det att något kommer tillbaka för att det ska kunna släppas fritt.

Så är det till exempel då något avbryts. Att bli avbruten är att bli bestulen på resten av sin berättelse. Den fastnar. Där kan den komma att bestå till dess att den kan återupptas. Först då kan den förändras. Till dess står den och stampar, återupprepar samma sista fras, om och om igen.

Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Du fattas mig. Du fattas mig. Du fattas mig. Vad ska vi göra fö—

---?

Fan å.. du lät mig aldrig prata klart.

Förändring är också en förlust förstås. Det är att se något (lämna) dö och är det något vackert så är det svårt. Är det något vackert så kommer något (någon) att vilja hålla det kvar. Eller kanske låta det slippa undan (inte dö).

Ibland krävs det att något kommer tillbaka för att det ska kunna förändras. Det krävs för att vi ska kunna titta på det igen och utbrista i förvåning – Va? Var det så här det var? Så vill jag inte ha det. Ja jag ville det då. Oj vad jag ville det då. Men då var jag en annan. Nu vill jag ha det så här.

Men det förflutna är inte något som blir färdigt, det lärde jag mig idag. Det är inte något som försvinner och slutar att vara. Det har vi lurat oss själva med vårt linjära tidsperspektiv, trots att naturen ständigt påminner oss om det cykliska i allt liv.  Det förflutna är något vi återvänder till på samma sätt som vi återvänder hem. Det förflutna är spegeln i spegeln, det som visar oss vilka vi är. Nu.

En sida skänkt av en klasskamrat städas ut efter terminens slut.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta on.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjurklövar i snön.

Språk men inga ord.

Ur

Tomas Tranströmer - Det vilda torget (1979)

Natten inför tentan. Mördardrömmen hälsar på. Alltid inför prestationer. Men något är totalt annorlunda.

I filmen Inception tränas det undermedvetna mot intrång genom självförsvar och en slags mentala bot-ar jagar runt med maskingevär efter främmande entiteter.  Filmen är inget vidare men tanken är inte helt tokig.

Jag drömmer en fullkomligt underbar dröm. Jag drömmer att han är här. Han som försvann förra året. Han ligger hos mig i sängen och han passar mig perfekt. Som han gjorde då. Han är varm och trygg och så verklig att det är ofattbart. Till slut måste jag resa mig på armbågen och syna honom ordentligt.  

Är du här? Är det verkligen du? frågar jag.

Visst är det han. Otroligt, tänker jag och glider sakta upp ur drömmen till mot en enorm besvikelse där medvetandet meddelar att detta är en dröm.

Jag klamrar mig fast!

Tillbaka på samma varma trygga plats förstår jag. Det här är inte är han. Det kan inte vara det. I stället talar drömmen om för mig att det här är en annan som är försvunnen. Mitt ex, han som försvann på riktigt för två och ett halvt år sedan, han som krockade och dog. Det är han som lånat ut sitt spöke. Han har låtit sitt spöke ta en annan form för att ta hand om mig, just inatt då jag behövde stöd. Han kom för att jag ropade på hjälp.

Så säger drömmen till mig och jag känner en enorm tacksamhet.

Men vadå mördardrömmen då?

Jo, på andra sidan rummet reser sig en annan version av samma kropp som ligger intill mig likt en terminator-figur. Jag vet inte längre vem som är vem men den här är ute efter den andre. Han kan inte se honom men försöker få tag i honom. Plötsligt försöker alla hindra honom från att ta sig därifrån. Tre kopior av en kvinna blockerar hans väg och jag försöker vräka henne åt sidan. Jag kämpar för hans rätt att ta sig hem. Han måste gå nu.

På den plats där han till slut…

lämnar...

(beam me up Scotty!)

…sjunker jag ihop för att skrika ut min sorg. Till slut. Så ska det vara. Det är vad alla förväntar sig. Det är vad jag vill. Men där snörs min strupe samman och inte ett ljud slipper ut. Jag är stum.

Inte heller jag kan stå helt naken inför ett fönster mot världen. Även jag kryper undan och gråter där ingen ser, längtar där ingen vet, sjunger där ingen hör. Mitt fält av drömmar förblir vitt och brett och galet. Det är inte en frigörelse, den verkliga världen är alltför grym och nakna människor piskas av dem som själva längtar men inte törs. Det är inte ett fängelse; det är en plats som rymmer alla skakande väsen. Det är en flicka som badar i floden. Den är en helig plats, en plats inte alls långt borta.

Nor I can stand completely bare before a window to the world. Also I hide away to cry where no one sees, crave where no one knows, sing where no one hears. My field of dreams remain far and wide and crazy. It is not a liberation, the real world is too brutal and naked people are stoned by those who themselves yearn but are afraid. It is not a prison; it is a place that holds all convulsions of being. It is a girl bathing in the river. It is a place sacred, a place not far away.

Om någon skulle titta på mitt liv och fråga sig vad som är annorlunda jämfört med förra året skulle de nog inte se så mycket. Ingenting märkvärdigt har väl egentligen uppnåtts som höjer några ögonbryn.

Om jag skulle utvärdera året som gått i vidtagna åtgärder så skulle det dock bli svårt att uppnå något liknande igen. Det mesta är sig likt men mycket är helt förändrat. 

Jag har gjort en massa saker för min skull. Det kluriga med det är att det plockar få poäng hos omgivningen. Ingen säger ”bra jobbat”, ingen klickar ”gilla”. Möjligtvis börjar människor undra, dra slutsatser och ifrågasätta. Nej.. det här med värderingsarbete är inte för andra och belöningen utifrån uteblir. Det är det som är poängen. Det är en avvänjningsprocess av försvunnen bekräftelse och bubblande abstinens.

Jag fikade en stund med min syster på centralstationen i Stockholm innan tåget gick hemåt. Min syster har också gjort förändringar i sitt liv, på sitt sätt. ”Jag gjorde mig av med de vänner jag inte längre ville ha i mitt liv och upptäckte vad ensamt det blev”, sa hon. En ny början. Ett nytt jobb. Ny kärlek. Modigt och nödvändigt.

Riktigt så drastisk har jag inte varit. Jag har inte gjort mig av med några vänner. Däremot söker jag inte aktivt deras gillande längre. Om det innebär att de lämnar mig så må det vara så. För första gången i mitt liv söker jag min egen väg och gläds såväl åt dem som passerar som dem som vill göra mig sällskap.

("Men känner du dig inte ensam?" envisades en vän, för andra gången frågat. Jo det är klart att jag känner mig ensam ibland och det gör inte så mycket. Det är inte så farligt att vara ensam ibland. Kanske är det när man står stilla det är otäckt att vara ensam, inte när man är på väg någonstans. Kanske handlar det inte om att vara ensam, utan om hur man är ensam. Precis som det inte handlar om att vara tillsammans, utan hur man är tillsammans. Hur är det vi kan välja att göra något åt.)

Jag har nästan inte skrivit något alls om dansen, eller hur? Jag vet inte varför. Kanske är den för naken och för ny att skriva om. Som en bebis. Men jag skrev i alla fall om den någon annanstans. Jag skrev att

För mig är dans ett sätt att vara med kroppen helt och fullt, det är att älska den.

Så kanske är dansen ett sätt att ge tillbaka till min kropp efter år av slit, hamburgare, barnafödande, förnekad sexualitet (va?)(ja)(jaha jaja, if you say so) och obekväma skor.

Vi har gjort interpersonella övningar i mindfulnessgruppen. Måltider i tystnad. Spegelövningar (mindful mirror kan de också kallas). En av de lärdomar de för med sig är stora, ljudliga metaforer för hur mänsklig samvaro fungerar. Det kan tyckas som en paradox, hur stilla övningar i tystnad blir stora och ljudliga, men så blir det. När vi lyssnar blir det vi hör starkare, när vi vilar blir det vi gör mer påtagligt. 

I de tysta måltiderna ligger fokus egentligen på upplevelsen av maten men stunderna präglas också av en stor omtänksamhet och familjärt deltagande. Rörelser blir mjuka och försiktiga och delprocesser blir spontant fördelade och samordnade.  Varje avvikelse eller nyhet blir uppenbar. Outtalade regler för samvaro formas och omförhandlas.

I spegelövningarna ligger fokus på imitation. De tydliggör och exemplifierar skillnader och likheter mellan varje deltagare i övningen. De förmedlar också fenomen i kedjekommunikation - som hur meddelanden förstärks och förvrids till absurditet då de sänds vidare från person till person men också hur de plötsligt kan brytas utan förvarning och utan avsikt.

I skiftet mellan övningarna blir skillnaden ibland nästan radikal. Intensitet och koncentration, spänning och avslappning. Det är ögonblick av riktning i bruset. Eller kanske ögonblick av riktning i ruset. Att bromsa in och se.

***

Idag var jag nära att krocka i en rondell (igen). Jag kom för snabbt in mot korsningen och vägen var halare än vanligt. Något märkligt händer med uppmärksamheten i det ögonblicket när bilen glider ut i kollisionskurs mot ett annat fordon utan att det går att påverka situationen. Det är som att själva tiden bromsar in och medvetandet blir snabbare än verkligheten utanför. På samma sätt som när ett föremål faller och vi hinner se att det faller, hur det faller och vet att vi inte kommer att hinna fånga det. En slags instant jet lag. En inverterat deja vu. Nu händer det, säger medvetandet och sedan händer det. Det är ett annat sätt att bromsa in och se.