psykologen

Direktlänk till inlägg 28 oktober 2010

Att låta smärtan få plats och sorgen ta tid

Av Psykologen - 28 oktober 2010 14:31

Syftet med psykodynamisk terapi är inte i första hand att minska symtom utan att "genomlida sitt lidande", att bearbeta och sörja sina erfarenheter. Jag har kämpat med denna idé eftersom jag tyckt att den motsäger den kognitiva idén att grubbel är vad som vidmakthåller depressivitet. Ska jag minnas eller ska jag inte minnas? Ska jag titta eller inte titta? Vad är egentligen skillnaden mellan att sörja och att grubbla? Vad är skillnaden mellan bearbetande och gemensamt ältande? Vad är det terapeuten gör i terapin som för processen framåt, upp ur det depressiva hålet och framåt på sorgens väg?


Här befinner jag mig nu. Precis i den frågan. Därför att det är skillnad. Jag och min terapeut packar varsamt upp "paket med en massa jobbigt", den metafor min granne myntat som jag tacksamt tog med mig till terapirummet. Det är ingen glitterkantad procedur med julsång i bakgrunden, det är ett arbete. Det tar kraft och det tar tid och det är det det måste få göra.


Hur?


Jag sätter undan tid.


Jag äter lunch med mina vänner, jag åker hem, jag vilar lite. När minnena kommer åkande på sin släde tar jag ett paket ur säcken och öppnar det. Jag bråkar med det en stund, jag gråter en stund. Så andas jag ut och plockar upp en bok och återgår till verkligheten igen. Det får ta tid. Inte all tid. En stund. En halvtimme, en timme, om dagen. Bättre en timme om dagen än sju timmar i sträck en dag. Kanske är det en skillnad.


En gång i veckan går jag till min terapeut och så tittar vi i något paket tillsammans. Grubbleriets eviga fråga (VARFÖR?) bleknar när vi pratar om den tillsammans. Jag går därifrån med en genomgripande känsla av att "det är klart att det blev så här, det är inte alls konstigt, det är helt rimligt". Dessutom är det ok. Inte det som hänt, utan hur det känns. Då, först då, kan det läka.

 
 
Ingen bild

anonym

28 oktober 2010 17:51

Jag har en fråga.. Denna fråga kanske inte finns något svar på men jag provar.

Jag och min terapeut arbetar med känslor, jag känner och han ger sig verkligen inte förän jag sitter med känslorna upp över öronen i terapirummet. Jag vet inte hur han lockar fram dessa känslor men de finns där och de är verkliga. Däremot finns det känslor som kommer upp som jag inte kan koppla till någon erfarenhet eller minne, det bara är och de känns jättestarkt.. Hur ska jag tolka det? Kan jag ha glömt vad det var som hände? Kanske spelar detta ingen roll men jag funderar ändå... För mig känns det irriterande att känna saker och inte kunna berätta om det eller koppla känslorna till något konkret. Jag minns inte så mycket trauman i min barndom men känslorna är ibland så starka att jag ibland misstänker det..

Tacksam för svar.

Ps. Jag kanske bara vill veta om det är normalt att känna sähär.

 
Ingen bild

Psykologen

28 oktober 2010 19:11

Ibland arbetar man med känslor i syftet att lära känna känslor i sig, utan att de behöver vara kopplade till något minne. Det kan gå ut på att lära sig hur känslorna tar sig uttryck i kroppen, var de känns, hur starkt de känns, vilken känsla det handlar om, att kunna namnge dem etc. Det är viktigt för att kunna förstå sina reaktioner och lära känna sina gränser och för att inte undvika sina känslor, något som kan leda till större besvär än känslorna i sig.

Att känna starkt behöver inte betyda att man varit med om något särskilt. Man kan t ex se en film och bli mycket rädd eller ledsen utan att ha varit med om det man ser i filmen. Att på så sätt kunna leva sig in och känna med andra är en av människans viktigaste egenskaper som gjort oss socialt framgångsrika.

Vi tenderar ibland att värdera olika känslor som bra eller dåliga. Man skulle kunna säga att det inte finns några dåliga känslor, alla känslor är bra eftersom de innehåller information och motiverar oss till handling. Om vi inte vet vad vi ska göra av våra känslor eller finner dem övermäktiga kan det vara bra att få hjälp att utforska det tillsammans med en terapeut.

Om du funderar över varför ni jobbar på ett visst sätt i din terapi är det kanske något du kan ta upp till diskussion med din terapeut?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - Tisdag 2 jan 21:38


Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Av Psykologen - 19 december 2023 20:27

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards