Hurv. Frysigt. En filt och en skräckfilm skulle inte sitta fel. Ett badkar skulle inte sitta fel. Eller jo det skulle det väl per definition göra eftersom det inte får plats i mitt badrum men anyway..

Det var italiensk afton hos P. Hon gjorde oxfilé med makalös risotto, vi försökte smaka skillnaden på sött och torrt vin och så bar det iväg på nya äventyr som avslutades i det trygga bo där jag får komma på besök. Jag kom hem ett dygn efter att jag gick ut med gårdagens dofter ännu på kläderna. Välkomna, nya dofter och jag vill inte byta tröja riktigt än. Kroppen säger Ja och jag frågar mig själv vad det är som gör att det funkar. Är det förväntan? Är det överföring? Är det kemiskt? Är det meningen? Spelar det någon roll?

Kroppen, huvudet och hjärtat, säger P apropå något annat. Två av dem räcker inte hur mycket vi än önskar att det vore så.

Vem var det som glömde tala om för oss om kroppen? Förnuft och känsla, rationalitet och emotionalitet; dessa har vi hört om till leda. I psykologin får vi som blivande terapeuter lära oss att kroppen är vårt verktyg. Kroppen är vårt instrument som berättar för oss om det vi inte kan se eller höra. Vi lär oss känna vad som händer i rummet, vad som händer i relationen, vad som händer i den Andre. Vi bryts ner och byggs upp, vänder ut och in på oss själva för att kunna skilja på våra känslor och Andras känslor innan vi använder våra kroppar i de Andras tjänst.

Jag vet inte jag, men jag känner allt större respekt för min kropp och allt den faktiskt kan och inte får cred för.

Och det var en bra kväll.

Idag var en dag av sanlösa sammanträffanden. Sådana där som gör att man blir vidskeplig utan att vara religiös. Som straff för att jag under dagen på detta och andra sätt hånat Gud fick jag punktering på bilen på väg ut från parkeringen på campus. Därmed fick jag nöjet att för första gången få använda varningsblinkers (yey!) och reservdäcket (wohoo!) och dessutom få köra upp på cykelvägen via ett övergångsställe (anarki!). Man får vara glad för det lilla.

Jag kan inte riktigt beskriva den inre bild som skapas när jag läser följande citat ur McWilliams psykoanalysbok..

"se Shengold, Halo in the Sky, där vi får en briljant analys av anal fixering"

..men jag drabbas av en plötsligt impuls att ta skydd.

let the light shine up your holy ass

may the sky not fall down on me

Nu ska vi alltså titta på In treatment och lyfta fram delar för diskussion i helklass. Jag tittar på ett par avsnitt behandling, tittar på handledningen, tittar tillbaka. Jösses.. Där kämpar Paul (terapueten) med att rationalisera sin "kärlek" till en klient medan handledaren kämpar emot med att det bara handlar om erotisk överföring. Giganterna debatterar och fäktas hejvilt med sina psykoanalytiska värjor i försök att strimla varandras försvar till trasor.

Men hu.. hela terapirummet känns som en resa till psykotiska landet. Ingenting är verkligt, allt är överföringar. Där sitter terapeuten och upplåter sin proffessionella identitet likt en levande lerklump. Vem är jag nu? Nu är jag din mamma, nu är jag dina projicerade onda sidor, nu är jag din älskare, nu är jag myran du råkade kliva på i lågstadiet. Är det här dina känslor eller mina känslor?

Jag söker Neo, den utvalde. Vem är du?

Jag ser fram emot att träffa min egen utbildingsterapeut i framtiden som kan väga upp för det då internaliserade objektet Paul.

En liten hand i en lite större hand.

Jag och C och hans vänskapsband.

Det är jätteintressant med psykoanalytiska personlighetsbedömningar.

Jag är fortfarande sur och vresig.

Speciellt intressant är de delar där man känner igen sig själv och lyckligt frossar i välbekanta försvar, beteenden och missförstånd hos den mindre vetande omgivningen.

Sur som en ärta har jag strukit genom dagen. Sårat vänner med vassa kommentarer. Kurat ihop mig i stolar.

Ända tills man inser att man passar in på typ alla personlighetsstrukturer. Förutom psykopatisk. Någon måtta får det vara.

Men eftersom jag har schizoida drag och därmed inte uttrycker känslor på ett uppenbart sätt kanske andra bara tycker att jag ser lite sur ut, möjligtvis kanske, eller vad är det med henne?

Det är inte lika kul att kalla sig schizoid-narcissistisk-depressiv-tvångsmässig och inse att man är helt normal. Jag vill inte vara normal! Tyck synd om mig! Jag är störd!

Tyck synd om mig, jag är arg!

Äh.

Äh.

Är det bara du eller hörs mer än en röst? Nej då, det är inte bara du, det är parallellprocessen. För att verkligen understryka vilken knäpp psykolog jag börjar bli så var jag idag den mamma som kommenterade sin sons val av bok-Happy Meal med "gu, vad du är könsstereotyp" varpå en sur C svarade att han faktiskt tycker Mulle Meck är bra. Där fick jag.

Men.. schizoid är inte detsamma som schizofren, schizofren är inte detsamma som personlighetsklyvning och inget av ovanståande har med splitting att göra. Bara så ni vet.

Flera gånger den här veckan har jag vaknat av att jag drömt att jag förlorar mitt barn. Lämnar honom i en vägkorsning, sätter honom på ett tåg utan att tala om var han ska kliva av, tappar bort honom på en flygplats. Insikten att han är borta väcker naturligtvis en obeskrivlig ångest som skär kroppen rakt itu.

I natt drömde jag för första gången om A, sedan han försvann.

Jag undrar i mitt stilla sinne om de två hör ihop, om det är nu jag börjar acceptera förlusten, eller snarare slutar förneka den, och mitt undermedvetna börjar röra vi det. Om det följer processen är det i så fall en period av ilska jag har att se fram emot. Äh, brydd. Det var skönt i alla fall, att drömma. Jag minns när han sa att han var så ledsen för att han inte kunde minnas sina drömmar eftersom han så gärna ville drömma om mig. Ja, det var mycket han sa*.

Lista fem saker att vara tacksam för en gång i veckan, säger lyckoforskningen enligt dagens miniföreläsning. Skriv mer upplyftande, sa kakan. Jaja. Den här veckan då:

1. Jag är tacksam för att jag INTE har förlorat mitt barn!

2. Jag är tacksam för mina drömmar.

3. Jag är tacksam för att jag kan hitta kulturella symboler som förklarar mina känslor för mig.

4. Jag är tacksam för min förmåga att skapa (eller sublimera min ångest som man också kan säga, katjing).

5. Jag är tacksam för min känslighet och för att den gör mitt liv till en LSD-tripp även om den ibland är en sned-tripp.

Sådär.

Jag måste ändå erkänna att ett visst mått av skadeglädje värmde min onda sida då jag såg grafen som visade hur de som gifter sig i snitt är olyckligare fem år efter bröllopsdagen än de var fem år innan. Muahaha. Ilskefas. * den jädra skithögen

Jag ser Flickan på bio. Filmen om den tioåriga flickan som lämnas ensam och ser vuxenvärldens idyll fallera. Flickan som bestämmer sig för att klara det ensam då andra sviker. Flickan som säger att hon är stark eftersom andra kräver det. Flickan som vaknar i en pöl där hon somnat av smärta och ser

..där kommer han i sin luftballong och landar på hennes äng.

-Vad gör du? frågar hon

-Nödlandar, säger han med sin tyska brytning.

Hon bjuder honom på saft.

-Är du ensam? frågar han.

-Ja, svarar hon.

-Alldeles ensam? undrar han.

-Ja, svarar hon, men jag klarar mig själv.

Så kammar han kardborrarna ur hennes hår och tar med henne upp i himlen.

Och där sitter jag i biostolen i chock och gråter där ingen annan gråter för jag tittar den vackraste metafor jag sett av det sannaste jag upplevt.

Jag darrar inombords när jag går hem för jag har just fått mitt eget liv uppspelat för mig på film. 10 år. Det var då vuxenvärlden övergav mig också. Det var då den rasade samman inför mina ögon. Det var då min oskuld bröts itu och lämnades kvar som skuld. Det var då jag lärde mig att människor inte alltid är goda och att vilka man väljer att släppa nära inpå avgör om man lever eller dör. Det var då dörrarna stängdes mellan mig och Dem med en stor jävla ruta av rädsla att se genom. Det var då jag blev en stark flicka och tiden frös fast.

Nåväl. Det går också att se filmen som en strålande variant av Pippi Långstrump om man inte känner för att vältra sig i sitt eget lidande som jag.