Jag ser Flickan på bio. Filmen om den tioåriga flickan som lämnas ensam och ser vuxenvärldens idyll fallera. Flickan som bestämmer sig för att klara det ensam då andra sviker. Flickan som säger att hon är stark eftersom andra kräver det. Flickan som vaknar i en pöl där hon somnat av smärta och ser

..där kommer han i sin luftballong och landar på hennes äng.

-Vad gör du? frågar hon

-Nödlandar, säger han med sin tyska brytning.

Hon bjuder honom på saft.

-Är du ensam? frågar han.

-Ja, svarar hon.

-Alldeles ensam? undrar han.

-Ja, svarar hon, men jag klarar mig själv.

Så kammar han kardborrarna ur hennes hår och tar med henne upp i himlen.

Och där sitter jag i biostolen i chock och gråter där ingen annan gråter för jag tittar den vackraste metafor jag sett av det sannaste jag upplevt.

Jag darrar inombords när jag går hem för jag har just fått mitt eget liv uppspelat för mig på film. 10 år. Det var då vuxenvärlden övergav mig också. Det var då den rasade samman inför mina ögon. Det var då min oskuld bröts itu och lämnades kvar som skuld. Det var då jag lärde mig att människor inte alltid är goda och att vilka man väljer att släppa nära inpå avgör om man lever eller dör. Det var då dörrarna stängdes mellan mig och Dem med en stor jävla ruta av rädsla att se genom. Det var då jag blev en stark flicka och tiden frös fast.

Nåväl. Det går också att se filmen som en strålande variant av Pippi Långstrump om man inte känner för att vältra sig i sitt eget lidande som jag.