Med skräckblandad förtjusning läste jag nyss ett mail där min eventuelle blivande terapeut bad mig ringa och ställa mig i kö inför egenterapin höstterminen 2010. Min terapeut. Vad ska han se?! (skräcken) Mig!! (förtjusningen) Det kusliga är att jag kan ana överföring redan nu och jag har inte ens ringt ännu. Men så känns det också som att inte bara kläderna är av utan som att själva skinnet skalas av nu. Ord träffar blottade nerver och hela kroppen hoppar till. Incidenter studsar runt som pinball-bollar i medvetandet. Varför sa han så? Vad menade han då? Varför gjorde hon sådär? Varför är det så viktigt för henne att jag säger det här? Svar delas ut som grälla färger och plingande ljud, poäng poäng bonuspoäng. Samtidigt tycks perceptionen skruvas upp och även andra verkar avklädda. Multiball!

Ja jösses. Somatiseringarna svider och försvaren gnisslar. Då och då ramlar en insikt ned som en sten i skallen. Inte jaha-men-så-kan-det-kanske-vara-sorten utan NÄ-LÄGG-AV..?!-sorten. Känslorna ligger inte långt efter. Sprittande glädje, kliande irritation, ljuvlig lättnad, kokande ilska. Fantasier om att hoppa upp i famnen på en, slå en annan på käften, aldrig vilja prata med en tredje igen, bli bästa vän med en fjärde. Det omedvetna finns av en anledning, sa Alex pappa till Paul. Ja jo.. eller hur.

Igår kväll låg jag och tänkte på alla mina (autistiska) fantasier, mina alternativa världar som var min flykt som barn, ung och vuxen. Flykt från leda, från oro, från smärta. Jag var min hästboksidols flickvän, min såpaidols livräddare, Hollywoods mest begåvade stjärna. Min bror berättar gärna skrockande om hur även han åtnjutit storhetsvansinnet i det sistnämna alternativet. ”Men jag är ju lite knäpp”, säger han menande. ”Hm”, säger jag och tänker att han är vanligare än han tror, som de flesta. Jag hade en dagdröm en tid där ”Gud” gett mig ett andra liv i syfte att testa mänskligheten. Ta den bollen du. High score!

(Hur kommer den här bloggen att se ut termin 7?!)