Flera gånger den här veckan har jag vaknat av att jag drömt att jag förlorar mitt barn. Lämnar honom i en vägkorsning, sätter honom på ett tåg utan att tala om var han ska kliva av, tappar bort honom på en flygplats. Insikten att han är borta väcker naturligtvis en obeskrivlig ångest som skär kroppen rakt itu.

I natt drömde jag för första gången om A, sedan han försvann.

Jag undrar i mitt stilla sinne om de två hör ihop, om det är nu jag börjar acceptera förlusten, eller snarare slutar förneka den, och mitt undermedvetna börjar röra vi det. Om det följer processen är det i så fall en period av ilska jag har att se fram emot. Äh, brydd. Det var skönt i alla fall, att drömma. Jag minns när han sa att han var så ledsen för att han inte kunde minnas sina drömmar eftersom han så gärna ville drömma om mig. Ja, det var mycket han sa*.

Lista fem saker att vara tacksam för en gång i veckan, säger lyckoforskningen enligt dagens miniföreläsning. Skriv mer upplyftande, sa kakan. Jaja. Den här veckan då:

1. Jag är tacksam för att jag INTE har förlorat mitt barn!

2. Jag är tacksam för mina drömmar.

3. Jag är tacksam för att jag kan hitta kulturella symboler som förklarar mina känslor för mig.

4. Jag är tacksam för min förmåga att skapa (eller sublimera min ångest som man också kan säga, katjing).

5. Jag är tacksam för min känslighet och för att den gör mitt liv till en LSD-tripp även om den ibland är en sned-tripp.

Sådär.

Jag måste ändå erkänna att ett visst mått av skadeglädje värmde min onda sida då jag såg grafen som visade hur de som gifter sig i snitt är olyckligare fem år efter bröllopsdagen än de var fem år innan. Muahaha. Ilskefas. * den jädra skithögen