Nu ska vi alltså titta på In treatment och lyfta fram delar för diskussion i helklass. Jag tittar på ett par avsnitt behandling, tittar på handledningen, tittar tillbaka. Jösses.. Där kämpar Paul (terapueten) med att rationalisera sin "kärlek" till en klient medan handledaren kämpar emot med att det bara handlar om erotisk överföring. Giganterna debatterar och fäktas hejvilt med sina psykoanalytiska värjor i försök att strimla varandras försvar till trasor.

Men hu.. hela terapirummet känns som en resa till psykotiska landet. Ingenting är verkligt, allt är överföringar. Där sitter terapeuten och upplåter sin proffessionella identitet likt en levande lerklump. Vem är jag nu? Nu är jag din mamma, nu är jag dina projicerade onda sidor, nu är jag din älskare, nu är jag myran du råkade kliva på i lågstadiet. Är det här dina känslor eller mina känslor?

Jag söker Neo, den utvalde. Vem är du?

Jag ser fram emot att träffa min egen utbildingsterapeut i framtiden som kan väga upp för det då internaliserade objektet Paul.