Jag äter lunch på stan, köper en kaffe i godan ro och går sedan till parkeringshuset för att bege mig till skolan och dagens avsnitt av In treatment. På väg ut från min plats kommer jag på att jag inte betalat ut mig. I parkeringshuset kan man checka in och sedan stå hur länge man vill. Det är därför jag väljer att stå där, det är säkrat för böter pga glömska. Nåväl, nu kör jag fram till en automat på andra sidan huset för att checka ut, ställer bilen lite vid sidan om själva genomfarten, drar åt handbromsen, lämnar motorn på tomgång – det här ska ju gå fort, stänger dörren ifall någon skulle vilja köra förbi, drar kortet i automaten, slänger kvittot, återvänder till bilen och… dörren är låst.

Va? tänker jag förvirrat och känner efter en gång till. Dörren kan omöjligt vara låst, jag klev ju nyss ut och då var den öppen.

Dörren är låst.

Den kanske kärvar, tänker jag och drar lite hårdare.

Dörren är låst.

Den kanske kärvar, tänker jag igen och provar en annan dörr.

Alla dörrar är låsta.

I några sekunder av panik konstaterar jag att jag alltså står utanför min bil, som går på tomgång, mitt i parkeringshuset, blockerande två andra parkerade bilar, men TACK OCH LOV inte i vägen för alla som kör där.

Nej, nej, nej, nej börjar hjärnan och så: OK, HUR SKA VI LÖSA DETTA?

Hur kommer jag in i bilen? Slå sönder rutan? Nej, det känns onödigt drastiskt. Bryta upp dörren? Och hur ska det gå till? Slutsats: Jag kommer inte i ni bilen på egen hand.

Nyckel? Jag har en reservnyckel hemma. Hemnyckeln sitter dock I BILEN, på samma nyckelring som bilnyckeln. Det är ju praktiskt att ha det så för då glömmer jag aldrig hemnyckeln (hm, inte helt logiskt för om jag skulle glömma den skulle det ju vara öppet och då skulle jag inte behöva en nyckel för att komma in). Slutsats: Jag kommer inte åt nyckeln.

Vem ska jag ringa för att få hjälp? Jag har ingen aning.

Vem ska jag ringa som kan berätta var jag ska ringa? Ja, i alla lägen som innebär problem med bil så har jag alltid ringt R (mitt ex). Tänkt och gjort, jag ringer R.

R roar sig några ögonblick åt situationen, meddelar att han inte vet vem jag ska ringa, ”du får kanske bärga bort bilen.. vet du förresten att du betalat räkningar med mina pengar?” (SUCK). Ingen hjälp där, däremot ett nytt problem.

Vem ska jag ringa i stället? Min hjärna bläddrar febrilt i den inre adressboken med människor som kan lösa bilproblem. Faktum är att den enbart bläddrar i katalogen män (så sker stereotyp attribuering vid kognitiv belastning, precis som vi gjort en studie och skrivit en B-uppsats om under termin 2). Jag nuddar t ex inte ens vid tanken att ringa min kvinnliga vän V som är mycket kompetent med bilar och dessutom har en ypperlig problemlösningsförmåga. Nej, i stället slår jag under fliken manliga bekanta med teknisk kompetens i allmänhet och ringer således en nylig date. Han har inte heller någon aning, men tar blixtsnabbt fram ett nummer till verkstaden eftersom han jobbar framför en dator.

Jag undrar vad verkstaden kan göra, tänker en skeptisk del av mitt sinne och målar upp bilden av en faktura från Hyundai för specialutryckning på fältet med tre nollor. Killen på verkstaden är mycket hjälpsam och sympatisk men har ingen aning om vad jag ska göra, stället ett antal frågor om extranyckeln och om jag kanske kan kontakta någon som har huvudnyckel till min lägenhet eftersom det utan tvekan är den billigaste lösningen, frågar några kollegor om råd och ger mig till slut numret till en bärgningsfirma som kan bryta upp bilen.

Bryta upp bilen..? Den där fakturan blir allt otrevligare att visualisera. Under tiden som verkstadskillen letar efter telefonnummer skymtar en parkeringsvakt i fjärran. Jag tackar för hjälpen och kastar mig över vakten i hopp om att han ska bära med sig ett dyrkningskit (varför skulle han det? Ja man vet ju aldrig). Parkeringsvakten är också mycket trevlig och hjälpsam och rusar åstad för att bedöma läget. ”Ja, jag kan tyvärr inte bryta upp bilar” säger han (se där). ”Några av de gamla rävarna på jobbet kunde det men det var gamla tider”. (Hm? Män med kriminell bakgrund får ofta jobb som parkeringsvakter, tänker min hjärna på egen hand och det har den kanske redan tänkt eftersom jag gjorde kopplingen mycket tidigare eller?). Vakten förklarar hur man borde kunna gå tillväga för att bryta upp bilen och bestämmer sig trots allt för att ringa till någon polare på jobbet.

Har jag ändå inte någon reservnyckel ändå ändå kanske? Jag ringer min granne. Båda är hemma eftersom de är förkylda. Grannen hittar en reservnyckel till min lägenhet och väl innanför min dörr hittar han reservnyckeln till min bil. TACK OCH LOV. ”T kommer med den” säger han snörvlande.

Synen av min granne i röd mössa var dagens vackraste uppenbarelse!

Nu har jag lärt mig en läxa om att lämna nyckeln i bilen och att lita på automatiska tekniska funktioner som centrallås. Jag har aldrig litat på centrallåset och nu fick jag rätt! Harkel.. anyway..

Således, veckans fem saker att vara tacksam över:

1. Jag är tacksam för MINA GRANNAR. Snälla grannar är ovärderliga.

2. Jag är tacksam för att jag haft ett jobb där jag tränat in den automatiska förmågan att inom loppet av sekunder omformulera alla panikslagna tankar till OK, HUR SKA VI LÖSA DETTA?

3. Jag är tacksam för att det finns mobiltelefoner som gör att man inte behöver lämna platsen för att få hjälp. Ja, och för att jag har en, förstås.

4. Jag är tacksam för att människor är hjälpsamma och tillmötesgående när jag ber dem om hjälp.

5. Jag är tacksam för att jag hittat fler vänner än mitt ex som jag kan ringa till vid behov av hjälp.

 

Lina

20 oktober 2009 16:40

Vilken förfärlig, ångestfylld, jobbig, hemsk situation! Men du lyckas ju förmedla den på ett roande sätt, vilket också är något att vara tacksam över, enligt mig. Att ha förmågan att se det som är roande i förfärliga och ångestfyllda situationer! :D

http://heltfelrattsnett.wordpress.com

 

Psykologen

20 oktober 2009 16:48

Jag gillar att du just dekontextualiserade. :)

Men visst, det är också något jag är tacksam över.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...