Utanför fönstren går människor förbi. Flera bekanta ansikten passerar. I tio år har jag sett dem gå här. Jag har ingen aning om vilka de är. Jag har talat med dem men jag vet inte var de kommer ifrån eller var de är på väg. Varje natt sover de någonstans, precis som jag.

För tio år sedan åkte jag hiss varje dag. I hissen mötte jag ofta en man. Inte längre än jag, en man med mörkt hår och mjuka ögon. Ibland hälsade vi, ibland inte. En dag var han borta, han tog slut (han tog sitt liv). Hans butik var stängd den dagen. Han var gift och hade två barn, sa de. Varje natt sover de, precis som jag. Men inte han.

I tio år har en annan man kommit in till mig på olika platser i stan. Samma gamla jacka, samma darrande händer. Ibland arg, ibland rädd, ibland frånvarande. En del av stan som ser honom men låtsas att han inte finns. Ibland hälsar jag på honom som en vän. Men hej! säger jag. Han rycker till och ett ögonblick finns han. Jaså är du här nu, svarar han osäkert och så bleknar han igen. En gång var han ung, precis som jag. Vad var han då? Varför spelar det ingen roll?

Plötslig kommer han in! Idag, precis nu! Jag tittar ner i min bok och låter honom passera utan bördan av min blick på sig. Utan rollen mellan oss är jag för verklig för honom och han är för naken för mig. Jag tvingar inte min verklighet på honom. Som osynliga är vi lika. Det räcker. Räcker det?

 

m

7 augusti 2008 18:59

En mycket intressant och bra frågeställning. Den känns som kanske den viktigaste. Behöver vi spela roller i möten med varandra. Går det överhuvudtaget att kommunicera utan att anta en roll? Är det för att åskådliggöra sig själv inför sig själv? Tja, sånt där kan man gå omkring och fundera på..

 

Psykologen

8 augusti 2008 11:35

Klurigt.. men du! Frågan är ju vad en roll är för något. Jag menar, i det här fallet är det uppenbart, jag är en serviceförmedlare och han är en kund, men annars. Visst vill vi gärna tänka oss att personligheten är konstant och vi alltid är de samma. Det som avviker skulle då vara en roll som vi spelar. Nu är det inte skrivet i sten att så är fallet. Utan att blanda in några personliga åsikter i det hela så finns det ny (typ ny, 2002) forskning kring vad som kallas "the personality paradox", dvs hur kan vår uppfattning om den konstanta personligheten gå ihop med resultat som visar på situationspecifika varianser? Man försökte bortföklara detta med felvarianser innan man började undersöka möjligheten att det kan stämma. Dvs att varje människa inte har drag som alltid spelar ut lika i förhållande tillvarnadra i olika situationer utan istället visar upp konsekventa MÖNSTER där dragen kan varierar betydligt över situationer. Spännande!

Tänk att jag ska syssla med sånt här i resten av mitt liv! Yey! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...