What a difference a day makes, var det. Men vilken skillnad några ord gör då. Jag nåddes av några saker jag inte vetat om. De fanns där hela tiden men jag hade helt enkelt inte brytt mig om att ta reda på det. Nu känner jag mig dum. Jag känner mig som en elak, ful och otäck liten människa. I stället för att söka så började jag spekulera och då vet vi ju alla vad som händer. Jag och min svekfulla, kreativa, spekulativa lilla hjärna. Jag bröt emot ett av mina egna paradnummer, det som säger att allt är logiskt om man har tillräckligt med information. Nu vill jag säga förlåt men jag kan inte utan att avslöja kärnan i själva sveket.

Samtidigt vaknar en ilsken lilla My upp ur sin slummer långt därinne och hötter åt mig med sin lilla näve. Du behöver faktiskt inte gilla allt som dina vänner gör, piper hon med rynka mellan ögonbrynen, samma ord som jag själv sagt till någon idag. Rynka inte pannan, du har redan en rynka där, tillägger en annan röst. Lilla My menar att jag faktiskt också har rätt att göra fel och vara småaktig ibland och det har jag väl.. men jag vill helst inte vara det och jag skäms. Jag vet inte ens om jag förtjänar att kallas vän just nu. Så förlåt ändå, för vad det nu är värt.

Den här texten skrev jag egentligen tidigare men jag var inte nöjd med den. Det var något som saknades. Nu har jag hittat det och texten är kompletterad. Eftersom den inte är skriven nu säger den egentligen inte något om min sinnesstämning just nu heller, vilket annars brukar vara fallet. Dock tycker jag att texten blev fin och förtjänar att publiceras även om den blir lite retro. Så här kommer den:

Himlen gav dig en ängel för att lysa upp ditt mörker och ge dig hopp. Hon satte sig vid din sida och strök din kind med sin bleka hand. Du kände hennes andetag mot din hud och rös men kunde inte se henne i brist på tro. När mörkret nu åter sänker sig i evig natt och du har glömt bort hur man vaknar, då gråter ängeln vid din sida och hennes vingar färgas svart. Hon värmer dig med sina händer, hon sover mot din rygg. Hon väntar troget ut sitt uppdrag och ger dig av sitt liv. Hon gömmer sin förtvivlan då hon ser dig gå i sömnen, bort från henne och runt i blindo, utan mål och utan ro. Hon fångar dig i sina armar och viskar i din dröm; ord som aldrig når dig. -Kanske kära, kanske en dag ska du vakna och lära dig att se.

Utanför ditt sovrumsfönster sitter andra änglar på rad. Med sorgsna ögon ser de in genom glaset, utestängda, kalla och nakna men utan att kunna flyga därifrån. De väntar på att deras vingar ska läka igen, att deras färg ska blekna och deras skimmer återvända så att någon annan ser dem. Huttrande söker de varandra men oförmögna att dela varandras smärta och rädda för den sanning som står skriven i de andras ögon lägger de istället armarna kring sina egna knän och väntar på sin egen räddning. Så står världen stilla tills nästa ängel faller och natten börjar om utan att ha blivit dag emellan. Vem styr den grymma himmel som skickar ängel efter ängel ner i hopplöshetens tjänst?

Plötsligt går strömmen. Lamporna slocknar och hela huset tystnar. Det är onaturligt tyst. Även då allt är avstängt hörs normalt suset från ventilationen och surret från vilande maskiner. Det enda som hörs nu är droppandet av vatten i ledningar och kranar som står stilla. Skiftledaren går ut för att kontrollera om strömmen gått även hos de närliggande butikerna. I mitt minne hänger den sista strofen kvar från morgonens easy listening-mix på företagets automatiska spellista.

What a difference a day makes, klämmer jag i med min mörka sensuella stämma (?) och tystnar ett ögonblick i häpnad över den tomma matsalens imponerande akustik och det faktum att min röst låter riktigt bra. Nåja, du har ju faktiskt anlagen, påstår överjaget med min mammas röst. Jag kommer att tänka på Ts kompis N som frågat om jag inte vill vara med i den nya studentkören de ska starta där ingen liks kan sjunga och körledarna inte ens kan noter. Jag viftade naturligtvis bort förslaget som ett skämt. Icke i denna livstid att jag skulle utsätta mig för något sådant. Jag undrar om det är den kören som nu kommer att tåga in i beteendevetarhuset i december och avbryta djupa analyserande diskussioner om människornas laster med genomträngande falsk julsång. Jag ryser vid blotta tanken.

Sedan minns jag texten som jag skrev igår på blanka papper och med en överdrivet beslöjad mystisk blick välkomnar jag anländande medarbetare i dörren. Strömmen kommer tillbaka, lamporna tänds och allting återgår till det normala.