”Kärlek ska vara en kär lek och inte en kamp.”

Det har jag fått höra flera gånger, inte minst för sju år sedan då jag tydligen var extra ambivalent i frågan. Då lyssnade jag inte alls på det örat utan stack in huvudet i getingboet och hävdade att om jag bara är tillräckligt söt, snäll, tyst och medgörlig så kommer nog inte getingarna sticka mig mer. Dumt.

Men är det inte lite motsägelsefullt att å ena sidan hävda detta och å andra sidan mena att människor tenderar att ge upp för fort och och vika undan för relationens utmaningar? Själv anser jag mig vara sådan som kämpar till sista droppen. Det är inte mer ärofullt än att jag verkligen inte vill leva ett liv där jag ägnar mig åt att fundera över hur det kunde ha varit om jag bara hade försökt lite till. Det här med "en kär lek" är väl egentligen inte mer ännu en plattityd. För visst är väl kärleken stundtals en kamp värd att anta?

Dock ska jag inte påstå mig känna till vare sig den ena eller det andra då jag trots allt inte egentligen, på heder och samvete, kan svära på att jag levt riktig kärlek. Jag vet att jag aldrig upplevt den stora kärleken, den som det skrivs om. Jag skrev så här i inlägget På andra sidan kärleken, den 19 december 2001 och stod fast vid det den 19 januari 2007:

”Jag kan nog tyvärr konstatera att jag nu befunnit mig på båda sidor om kärleken. Inte sagt att det finns en ljus sida och en mörk sida, en lyckligare eller en olyckligare sida. Kanske är lycka som jag ser det att befinna sig mitt i kärleken i så fall.

Den ena sidan är trygg men tråkig. Där finns en visshet och ett lugn. Där är världen tyst och hjärtat fyllt av drömmar om ljud. Där finns kontroll men inget mål att nå.

Den andra sidan är ljuv men smärtsam. Där gråter hjärtat och världen stormar. Där är kaos och drömmarna är dolda i ett dis av maktlöshet.

På båda sidor är ensamheten lika plågsam och längtan lika stark. Riktningen är dock olika. På ena sidan innestängd, på andra sidan utestängd. Var vill jag hellre vara? Hur kan jag välja? Är det min olycka i livet, att jag måste det?”

Kan det månne vara så att jag inte följt min egen medicin? Att jag levt mina relationer med bakdörren öppen? Ja, visst är det så. Att den senare sedan drog ut i en kamp om att stänga och regla den dörren som urartade i en sadistisk variant av leken Gömma nyckel, det är en annan sak.

Visste ni förresten att förälskelse och kärlek är två skilda fenomen som kan förekomma helt oberoende av varandra? Åtminstone om man ska se på det ur ett biologiskt perspektiv.

Min bror Nils ringer upp mig på jobbet och berättar inte helt överraskande att han och hans kompis Andy nu återigen befinner sig i stan och vill snylta på min gästfrihet. De berättar vrickade historier om sin vandring på fjället, en resa så låter mindre än väl planerad. För lite mat, för lite kläder, fel skor och taskig tisdplanering är några av ingredienserna. Nils hade exempelvis inte tagit med någon sovsäck utan sov i ett påslakan och kunde därför inte somna förrän solen gick upp. En natt iddes de inte sätta upp tältet utan sov på kartonger bakom en container. Osv. Trots detta har de haft en fri och stärkande upplevelse är kontentan.

- Nils blev ett med naturen, förtäljer Andy, välartikulerat som vanligt.

Eftersom jag, inte helt överraskande, inte har någon mat i kylskåpet får jag gå till grannen och låna en falukorv. De är hemma nu, jag tog den inte ur deras kylskåp! Vid middagen rör sig samtalet, inte heller det speciellt överraskande, kring relationernas vara och icke vara. Högaktuellt i det här sällskapet av singelmän i åldern 36 respektive 37 år. Min bror klargör följande gällande en potentiell flickväns kvalitéer:

- Hon ska vara stabil och sympatisk, intellektuell och musikalisk. Och inget hett temperament tack! Sedan får hon gärna dyrka mig och tycka att jag är den mest begåvade personen hon känner. Ja vadå, det vill ju alla killar. Och så ska hon tycka att äntligen, nu har jag hittat rätt, tillägger han, road av sig själv.

Båda är överens om att det där med musiken är viktigt, eftersom de båda skriver och framför musik.

- Har jag berättat om den gången jag spelade för Mats Öberg? (Andy)

Min bror berättar i stället en annan historia om hur Andy sagt till en underskön kvinna att han tyckte hon liknade Claire Wikholm, varvid kvinnan blev rasande. -Men jag gillar Claire! försvarar sig Andy som trots allt menar att han bara inte klarar av att ge komplimanger till sådär irriterande snygga tjejer.

Samtalet spårar sedan ur ytterligare.