Här är en annan, se och njut.

Här är ett av ett antal klassiska, enastående dansnummer av USAs bästa koreografer på TV-tävlingen So you think you can dance. Jag slog på Tvn av en slump en kväll för ett par år sedan när bl a det här numret visades. Kvaliteten är inte den bästa här men jag kan säga håret reste sig på armarna på mig när han såg på henne genom botten på den där bänken och senare när han rasar nedför den. Sedan dess sitter jag hypnotiserad framför TVn när det här programmet går. Moderns dans skulle jag verkligen vilja gå och se i verkligheten.

Du är så stark, säger de mig. Den ena, den andra och den tredje. Mitt hjärta sjunker men jag ler som tack. Var det en komplimang? Jag blir bedrövad för jag vet vad det betyder. Vem hjälper den starke? Hon klarar sig själv. Såklart hon gör. Har hon något val? Men jag är så trött.. så trött på att vara stark. Så trött på att klara mig och hitta alla lösningar. Så trött på att lösa alla problem, så trött på att alltid lyckas. Jag vill också få vara svag. Jag vill få gråta över sådant som inte är viktigt, jag vill få säga fel och göra misstag och ha sönder något för att jag är klumpig.

Jag vill få hjälp att bära det jag redan orkar lyfta.

Jag vill vila. Bara lite.

Förlåt.

(En fruktansvärd skräck hoppade på mig som en stor blöt katt på mig rygg som borrade in sina klor i mitt kött. Jag drog efter andan i chock. Den här rädslan är helt och hållet sprungen ur gamla sår, gamla ärr som kliar. Jag har lämnat det bakom mig och jag lever inte längre i ständig rädsla men ibland sker något som triggar en omedelbar reaktion och då kan jag ha svårt att skilja på vilka tankar som är mina och vilka som är de som han lärde mig att tänka. Jag kan inte ta bort dem, jag kan bara lära om. Jag måste ställa mig på samma plats och se hur himlen inte ramlar ner. Det jag såg idag var bara ännu ett hjärnspöke. Det är ingen fara.)