Jag tror inte jag kan ge dig det du behöver, säger han till mig. Det tror inte jag heller, svarar jag, och låter honom kyssa mig igen. Så vems ansvar är det här? undrar han. Inte ditt, bådas, svarar jag men jag är inte i skick att svara på den typen av frågor. Jag är berusad av ögonblicket, hög på beröringen. Han går och min kropp jublar innan den tackar för ikväll och går och drar sig.

Jag funderar över vad han sagt och jag undrar vad det är han tror att jag behöver. Om jag borde förklara för honom skillnaden på det jag behöver och det som jag vill ha. De två är inte samma. Det jag vill ha är en framtid med någon som delar mitt liv. Delar är ordet och ingenting annat. Någon som hjälper mig att fatta besluten, som lyfter av mig en del av allt mitt ansvar. Någon som vill dela mina drömmar och någon som kan höra mina ord, förstå dem, fylla ut dem och ge tillbaka dem igen, rikare. Någon som är beredd att göra detta varje dag och resa med mig genom livet. Det är vad jag vill. Men det är inte vad jag behöver. Jag klarar mig bra än så länge. Jag fattar mina beslut, jag tar mitt ansvar. Jag drömmer och jag talar och jag har människor som lyssnar. Jag reser genom livet och det rusar förbi mitt fönster så snabbt att jag får svindel. Den jag var för ett år sedan är mig redan obekant. Mitt inre knakar och gnisslar, det skrapar och gnyr. Jag har ingen aning om vem jag kommer att vara om ett år till och ännu mindre om fyra. Jag har ingen framtid att lova någon, allra minst mig själv.

Det jag behöver är något annat. Jag behöver någon som låter mig förstå att jag är ok, att jag är värd att lära känna, att jag är någon man vill ha nära och inte kastar bort. Det jag behöver är någon som rör vid mig eftersom jag nästan aldrig rör vid människor, rädd att de ska rycka till och dra sig undan. Det är det. Det är det enda som jag inte har och som jag inte kan ge mig själv idag.

Det går alltid illa, säger han, med uppslitande slut. Jag förstår och vem är jag att argumentera. En del av mig vill säga att jag har levt så förr. I en längre relation helt utan förälskelse, helt utan löften om framtiden där varje dag var vad den var. När vi var klara med varandra var den slut och det fanns ingenting uppslitande med den. Vi gav varandra vad vi behövde då och när vi ville ha något annat tackade vi varandra och sa adjö. Mången undrande blick har denna beskrivning gett mig av andra kvinnor. Kärleken var inte det viktigaste, säger jag och rycker på axlarna. Det viktiga är vad man har att ge och vad man tar igen. Jag har varit i den andra sortens relation också. Den full av hopp och tro på meningen med oss. Där livet skulle fulländas och kärleken var allt. Den var omvänd från den förra eftersom vi slog varandra blint. Vi ropade desperat efter något den andra inte kunde ge. Inte jag till honom, inte han till mig. Kärleken var trots allt inte det viktigaste, säger jag igen.

I slutändan förstår jag ändå att det inte spelar någon roll. Han måste hitta sin väg och jag kan inte göra mer än markera ut min avfart med en skylt. Här finns det värme och här finns det skydd. Han är på väg någon annanstans och jag har massor att upptäcka på min bakgård. Jag väntar inte, men din nyckel, den får du behålla. Välkommen förbi på dina resor. Är jag inte hemma så är jag ute i min trädgård, den är oändligt stor och ger mig fullt att göra varje dag. Jag behöver dig inte för att leva där, men du får gärna vila i den när du vill.

I’m a bilingual illiterate

- I can’t read in two languages

Haha hoho! Där, mina damer och herrar, precis där, ligger nivån på min humor. Alla hade säkert hört den förut, men inte jag. Eller som en av våra konsulter sa till skiftledaren när han kom på besök på en restaurang: -Du! Jag kliiiiver på din ribba här!

Något är FEL med min dygnsrytm. Jag somnar klockan 01 (jag som brukar lägga mig 22), kravlar mig upp kl 7 för att lämna C på skolan, kommer hem med en påse kurslitteratur som jag ska börja läsa på i smyg, däckar på min säng och hör ett avlägset regnande mot fönsterrutan som söver mig till klockan 13. Jag vaknar vimmelkantig och stapplar runt i lägenheten som en yr höna ett tag utan att kunna komma ihåg vad det var jag skulle göra i det andra rummet då jag kommit fram dit men svälten styr mig slutligen rätt. Puh.. Jag som hade planerat att fråga en annan S som hoppat av klassen men som jag mötte av en slump utanför mitt jobb om hon ville äta lunch med mig idag. Nåväl.. tur att jag inte jobbar skift som P. Jag är ALLDELES FÖR GAMMAL för sådant nu.

Apropå gammal så skrev jag ut schemat för de kommande fadderveckorna som min termin nu ansvarar för. Jag lägger märke till att spexfesten har 50- och 60-talstema. Jag funderar ett ögonblick vad i alla tider kvinnor hade på sig på 50-talet och var jag kan få tag på det innan jag inser att jag inte är tillgänglig den helgen. Synd.. jag är nämligen rätt förtjust i maskerader och rollspel. Förr året var temat releasefest och jag gick utklädd till Cher. Tillsammans med två klasskamrater framfördes en sång som var en omskriven version av Strong Enough. Jag kan inte bestämma mig för vad som var mer fantastiskt; att det var jag som skrivit sången, att jag faktiskt sjöng sången inför folk eller att åhörarna fortfarande var vid liv efteråt. När jag sjunger fryser alkohol och människor tittar besvärat bort eller viker sig dubbla i kramper på golvet.

På en annan fest blev jag tilldelad uppgiften att spela korttidsminnesförlust vilket passade mig utmärkt då jag nämligen kunde gå runt och prata om SAMMA saker hela kvällen och glatt hämta ut välkomstdrinkar gratis på löpande rad. Det var en fantastiskt rolig kväll som slutade med att jag raggade upp någon. Jag var dock varken berusad eller spelade sinnessjuk längre då jag fångade den intet ont anande stackars själen i mitt nät. (Sääääkert, dra den om..)(Jo, men faktiskt. Dock hade jag svept en red bull utan spets klockan 0130 vilket fick till följd att jag var extremt hypad och vaken till 7 på morgonen men det är en annan sak)

Kanske, om jag lägger till mig min ödmjukaste, snällaste lilla röst kan jag övertala Cs pappa att ta en extra helg. Men då återstår problemet: Var i hela friden finns kläder äldre än min storasyster?!