Jag tror inte jag kan ge dig det du behöver, säger han till mig. Det tror inte jag heller, svarar jag, och låter honom kyssa mig igen. Så vems ansvar är det här? undrar han. Inte ditt, bådas, svarar jag men jag är inte i skick att svara på den typen av frågor. Jag är berusad av ögonblicket, hög på beröringen. Han går och min kropp jublar innan den tackar för ikväll och går och drar sig.

Jag funderar över vad han sagt och jag undrar vad det är han tror att jag behöver. Om jag borde förklara för honom skillnaden på det jag behöver och det som jag vill ha. De två är inte samma. Det jag vill ha är en framtid med någon som delar mitt liv. Delar är ordet och ingenting annat. Någon som hjälper mig att fatta besluten, som lyfter av mig en del av allt mitt ansvar. Någon som vill dela mina drömmar och någon som kan höra mina ord, förstå dem, fylla ut dem och ge tillbaka dem igen, rikare. Någon som är beredd att göra detta varje dag och resa med mig genom livet. Det är vad jag vill. Men det är inte vad jag behöver. Jag klarar mig bra än så länge. Jag fattar mina beslut, jag tar mitt ansvar. Jag drömmer och jag talar och jag har människor som lyssnar. Jag reser genom livet och det rusar förbi mitt fönster så snabbt att jag får svindel. Den jag var för ett år sedan är mig redan obekant. Mitt inre knakar och gnisslar, det skrapar och gnyr. Jag har ingen aning om vem jag kommer att vara om ett år till och ännu mindre om fyra. Jag har ingen framtid att lova någon, allra minst mig själv.

Det jag behöver är något annat. Jag behöver någon som låter mig förstå att jag är ok, att jag är värd att lära känna, att jag är någon man vill ha nära och inte kastar bort. Det jag behöver är någon som rör vid mig eftersom jag nästan aldrig rör vid människor, rädd att de ska rycka till och dra sig undan. Det är det. Det är det enda som jag inte har och som jag inte kan ge mig själv idag.

Det går alltid illa, säger han, med uppslitande slut. Jag förstår och vem är jag att argumentera. En del av mig vill säga att jag har levt så förr. I en längre relation helt utan förälskelse, helt utan löften om framtiden där varje dag var vad den var. När vi var klara med varandra var den slut och det fanns ingenting uppslitande med den. Vi gav varandra vad vi behövde då och när vi ville ha något annat tackade vi varandra och sa adjö. Mången undrande blick har denna beskrivning gett mig av andra kvinnor. Kärleken var inte det viktigaste, säger jag och rycker på axlarna. Det viktiga är vad man har att ge och vad man tar igen. Jag har varit i den andra sortens relation också. Den full av hopp och tro på meningen med oss. Där livet skulle fulländas och kärleken var allt. Den var omvänd från den förra eftersom vi slog varandra blint. Vi ropade desperat efter något den andra inte kunde ge. Inte jag till honom, inte han till mig. Kärleken var trots allt inte det viktigaste, säger jag igen.

I slutändan förstår jag ändå att det inte spelar någon roll. Han måste hitta sin väg och jag kan inte göra mer än markera ut min avfart med en skylt. Här finns det värme och här finns det skydd. Han är på väg någon annanstans och jag har massor att upptäcka på min bakgård. Jag väntar inte, men din nyckel, den får du behålla. Välkommen förbi på dina resor. Är jag inte hemma så är jag ute i min trädgård, den är oändligt stor och ger mig fullt att göra varje dag. Jag behöver dig inte för att leva där, men du får gärna vila i den när du vill.

 

Incognita

22 augusti 2008 07:55

Ska strax gå och sova, och sova på saken om "skillnaden på det jag behöver och det som jag vill ha". Våra trädgårdar ligger nog grannar. Vinkar till dig och räcker över sommarens sista maskros.

 

Psykologen

22 augusti 2008 16:54

Tack kära och inte nog med att de ligger nära varandra, det går ju en massa gångar mellan dem, inte sant? De växte ihop för länge sedan och de går aldrig att gräva isär.

 

Incognita

23 augusti 2008 14:22

:) Muk. L/Y

 

Grannen

25 augusti 2008 00:33

Hmm... hoppas ni gjort små stenlagda gångar och inte bara hål i häcken som M och C brukar göra.

 

Psykologen

25 augusti 2008 10:12

Haha! Oj.. hm.. den var svår, granne. *Försöker tänka vad 'hål i häcken' symboliserar*

Du menar alltså, brukar vi rusa blint in hos varandra och riva allt i vår väg för att sedan vara tvungen att gå och rensa döda kvistar och acceptera skadan? Nej det brukar vi nog inte. Vi är väldigt varsamma med varanda. Möjligtvis har vi anlagt en och annan stengång där en utomstående tidigare rusat fram och härjat. Eftersom våra trädgårdar är skapligt lika och belägna så nära varandra har det hänt att folk förirrat sig åt fel håll och ignorerat vissa avspärrningar. Där de har gått finns eviga landmärken bevarade.

(Du bad om det hehe)

 

Incognita

26 augusti 2008 00:02

Gillar nog mest de mjuka stigarna där man kan gå barfota. Tur att det finns flest sådana. Jobbigt när det rusas en massa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...