Host host, ja nu går det undan. Bara en till. Sedan ska jag tygla mig ett tag.

Tidigare har jag nämnt gruppen Idealisterna som en samlingspunkt i min klass. En annan grupp skulle vi kunna kalla gruppen Existentialisterna, men det är så krångligt att både skriva och uttala så jag brukar kort och gott kalla dem Flum-gruppen. Flumgruppen diskuterar ständigt jag-ets vara och icke vara. Deras grupparbeten kännetecknas av långsträckta, känslomässiga samtal, kramar, bråk och sammanbrott. De tar sig an hiskeliga utmaningar och producerar utomordentligt intressanta resultat. Jag är fortfarande bitter över hur våra lärare i Pedagogik lade halvklassredovisningarna parallellt på schemat så att jag inte fick se Flumgruppens redovisning om ungdomars framtidsångest. Tydligen presenterade de ett rollspel där de olika medlemmarna representerade olika teoretiska inriktningar och debatterade sinsemellan. Gah! Förbenade pedagogik-pedagoger till kursplanerare! T och M har gått teater tillsammans och T spelade Bourdieu (eller var det M? Jamen sprolla då). Aaarrrrgh! JAG VILLE SE!

Hur som helst, Flumgruppen resonerar bl a som så att förvandlingen som flera i klassen går igenom är så oerhört jobbig eftersom det utmanar deras syn på sig själva och eventuellt rubbar dem från deras sanna jag. Eller något sådant. De menar i alla fall att det sanna jaget är en trygghet. Det menar ju då inte jag som känner en allmän motvilja mot tanken på det sanna jaget. Då försöker jag flika in att om man släpper tanken på en konstant kärna som man ständigt ska söka och återvända till så blir man befriad från den otrygghet som förlusten av den här kärnan skapar. Om man accepterar att man är föränderlig och att man skapas i varje stund så behöver man inte vara rädd för att förlora sig själv. Men det är ju en trygghet att veta vem man är, upprepar den aktuelle Flummaren (observera att jag använder detta ord på det mest ödmjuka och kärleksfulla sätt, jag respekterar dem oerhört) och spinner vidare på sin cirkulära tråd medan jag spinner vidare på min inför mitt föränderliga själv. Och så håller vi på.

 

Bek

5 augusti 2008 22:29

Jamen då låter det för mig som två olika innebörder av "ens sanna jag". Det där som kan förändras skulle jag kalla "egot" (i enlighet med Tolle, till exempel), och det oföränderliga som man är ursprungligen, när allt man fått höra och upplevt är bortskalat, är vem eller snarare VAD man verkligen är: kärnan, essensen, wozname.

 

Psykologen

5 augusti 2008 23:00

Mm.. jaa.. näää.. alltså "när allt man fått höra och upplevt är bortskalat", vad finns då kvar? Det är precis där jag inte köper det. Det är precis där jag tycker det förvandlas till något övernaturligt, en konstruerad förklaring, en önskan om ett högre syfte, en predikan om man så vill. Tolle talar om egot som ett väsen, närapå något ont, något som förleder oss; ytterligare ett väsen, men det "verkliga" väsendet.

Visst kan jag köpa att vi är massa och tomrum som allt tillhör detsamma och som uppgår i allt annat. Men.. Tolle talar om en medvetenhet utan perception. Det finns ingen medvetenhet utan perception. Tolle talar om en medvetenhet bortom personligheten. Det finns människor som fått personligheten berövad från dem. Vad har de kvar? Utan sitt intellekt, vad är de?

Han talar om frihet från det pålagda så att säga, men utan frigörelse, vad är frihet?

Det jag försöker säga är att jag tror inte man kan separera dem såsom jag upplver att bl a han gör. De hänger ihop, de är beroende av varandra, de är inte skillda väsen som strider mot varandra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...