Nedan beskriver jag hur minnen är bundna till ett sammanhang och hur en sinnesstämning kan fungera som ett sammanhang som aktiverar minnen. Visst är det så att även positiva sinnestämningar fungerar på samma sätt. Speciellt om de är intensiva och kanske inte helt vanliga. Så sker på gott och ont. För mig är känslan av intensiv lycka starkt kopplad till förra våren och varje gång jag upplever ett lyckorus så rasar en stormvirvel av minnen från den tiden över mig genom ett fönster av tid som om jag klivit rakt genom ett regn av såpbubblor. I nästa ögonblick har jag tårar i ögonen och så intimt förknippade är lycka och sorg för mig. Varje ögonblick av glädje är en berg- och dalbana som lämnar mig vimmelkantig. Kanske kommer det att vara så till dess att jag upplever något helt nytt, till dess att min lycka binds till ett helt annat sammanhang. 

Idag låg jag på golvet i träningssalen och lyssnade på en engelsman leda avslappning på bruten svenska ackompanjerad av vacker musik som jag tidigare kopplat till den där stranden jag skrev om. Hans röst som påminde om den röst jag minns tillsammans med allt det andra vackra var ett sånt där ögonblick då värmen liksom väller upp från hjärtat till ögonen och rinner ner längs ansiktet för att samlas i underläppen. Hej sorgen, tänkte jag och kände hur den nöp mig i munnen som man ibland nyper en häst på skoj, svämmade över i ögonvrån en stund som för att svalka de heta kinderna och sedan var det över.

Jag står nästan inte ut med solen. Den låg här, precis här, på hans rygg då han spelade sin musik för mig och sjöng sina sånger och jag låg bakom honom och han sa vad fint det blir när du sjunger med mig och.. Jag står nästan inte ut för att just den stunden var så fullkomligt stilla.

Jag står nästan inte ut med solen.

Just därför låter jag den hämta mig gång på gång.

Liten kurs i depression fortsätter.

Så här fungerar problemlösning:

Hjärnan fokuserar på skillnaden mellan ett mål vi vill uppnå och var vi befinner oss idag. För att motivera oss att handla målar den upp en bild av var vi hamnar om vi inte agerar och för att hjälpa oss att göra rätt val hämtar den information från tidigare liknande händelser som innehåller ledtrådar om en adekvat lösning.

Om vi ser våra känslor som problem så aktiveras samma funktion. Hjärnan fokuserar på skillnaden mellan hur vi mår och hur vi menar att vi borde må. För att motivera oss att handla målar den upp ett katastrofscenario av hur det kommer att bli om vi inte agerar och för att hjälpa oss att göra rätt val hämtar den information från tidigare liknande händelser (tidigare tillfällen då vi känt likadant). En lavin av minnen från tidigare misslyckanden aktiveras och då de sällan innehåller några lösningar uppstår istället frågor om varför vi alltid misslyckas och vad det är för fel på oss. Detta är grubbleri, ett självcentrerat, självkritiskt ältande där vi är helt upptagna av att vi är olyckliga och av orsakerna, innebörden och konsekvenserna av detta. I tron att vi ska kunna tänka oss fram till en lösning förvärrar vi just den sinnesstämning vi försöker undkomma. Grubbleri är inte en del av lösningen utan en del av problemet.

En sinnesstämning i sig är inte ett problem utan en naturlig reaktion på en händelse. En budbärare. När vi inte vill kännas vid känslan tenderar vi att skjuta budbäraren. Vid depressivt tänkande skjuter vi oss själva. Det här kallas med psykodynamiska termer för introjektion. Vid mer projektiva reaktioner är det andra personer som hamnar i skottlinjen.

Hur som helst..

Boxar med en massa jobbigt, kallar grannen dem. De där behållarna av negativt material som verkar ösa ur sig sitt innehåll då något liten grej går fel. Man borde samla på sig positiva boxar, säger hon. Och ja, vi har sådana också. Det är bara det att när vi blir olyckliga så är det inte dem vi använder oss av och sällan ser vi välmående och glädje som ett problem. Om det inte är så att det inte är så bra som det borde vara och så rullar det igång igen. Det är här mindfulness hjälper oss att möta känslorna som de är utan att värdera dem och jämföra dem. Uppmärksam närvaro är motsatsen till grubbel. Den är intentionell (till skillnad från automatisk), den är upplevelsebaserad (till skillnad från abstrakt tänkande) och den är värderingsfri (till skillnad från jämförande).

Solen kryper fram bakom molnen och jag gräver fram en tröja jag inte sett på länge ur garderoben i hallen, tar på mig McD-dunvästen som var årets julklapp 2005, ett par solglasögon från sommarens räd och kliver ut på baksidan av huset för att skotta fram min efterlängtade uteplats. Grannen gjorde det igår så nu är det lika bra att hänga med i utvecklingen. Snön är tung och full av vatten så mina ryggmuskler får sig en omgång samtidigt som stora droppar faller ner i nacken på mig från grannen ovanför (H) som inte skottat sin balkong. Nöjd med en lagom stor ruta att sola i hämtar jag lunchmat och sätter mig till rätta. Så lägger jag märke till en gren som sticker upp snötäcket som ett brutet ben. Hm.

Jag titta på grannens uteplats. Buskarna.. Jag börjar trevande dra fram fler delar av buskaget och det är sannerligen en sorglig syn. Flera grenar är brutna och andra har långa skavsår av snön. Det blir inte bättre för att jag försiktigt skottar fram resten av häcken. Den spretar snett och vint och blottar stora sår i var och varannan klyka. Stackars lilla buske. Jag tittar på grannens buskar. Raka. Rakare. Hm. Om man tar hand om sina buskar i god tid blir det onekligen lättare för dem att resa sig från drivan då snön tynger dem. Låt detta vara ett tillfälle att lära om livet.

Med tillåtelse av klasskamrat Morgan följer här en lättillgänglig beskrivning av detta mystikens kunskapsfält som vi navigerar dag ut och dag in. Jag önskar att ni fick läsa Morgans fantastiska skildring av den fria viljan på kvantnivå, men det är en annan artikel.

Det finns många fördomar om psykologer. Få verkar veta vad de sysslar med och vad som skiljer dem från andra yrkesgrupper. 

Psykologi som vetenskapsfält är etablerat. Företag, kommuner, idrottsorganisationer, vårdinstitutioner, enskilda individer; alla erkänner vikten av "den mentala biten" och vill ha del av kunskapen.

Psykologer, däremot, är fortfarande mystiska figurer. Idrottare vänder sig hellre till mentala tränare, företagen hyr in coacher med olika bakgrund och individer med mental ohälsa skickas till kuratorer.

Det råder en förvirring kring vad psykologerna gör. Vissa tror att de har övernaturliga förmågor som att kunna läsa tankar. Andra tänker sig att de arbetar som Freud med divan och anteckningsblock. Ytterligare vissa ser dem som vanliga människor med fina titlar. Många skiljer inte på psykoterapeuter och psykologer.

Följderna av dessa fördomar är olika. Man kan bli rädd för psykologer. Man kan förkasta nyttan av deras arbete. Man kan likställa psykologers kunskap med till exempel livscoachers eller psykoterapeuters. Oavsett vilket så skapar förvirringen och fördomarna problem. Människor drar sig för att uppsöka psykologhjälp och väljer i stället andra yrkesgrupper med mindre kunskap.

Jag pluggar på psykologprogrammet med idrottsinriktning i Umeå. Detta ger mig många tillfällen att möta olika attityder gentemot yrket. "Jaså, du pluggar till psykolog! Då vågar jag inte prata med dig mer!"

Vad innebär det då att vara psykolog? Som titeln säger anser jag att psykologer är "experter på psykologi". Jaha, och vad betyder det?

För det första är psykologi en vetenskap. Kunskaperna är noggrant granskade och kommer från studier och inte från vardagligt vetande. Detta skiljer psykologin från det sunda förnuftet, även om de ofta stämmer överens.

För det andra är psykologi en teoribildning. Kunskaperna ligger till grund för modeller som beskriver det mänskliga psyket.

För det tredje är psykologi en metod. Modellerna används i många sammanhang och på olika sätt för att beskriva och behandla psykisk ohälsa och förbättra människors livskvalitet.

Att vara expert på psykologi innebär dels att vara kunnig inom ämnet psykologi, men också att ha en praktisk förståelse för det. Experten har lärt sig teorierna och modellerna, använt dem tills de satt sig i ryggmärgen och till slut gjort dem till sina egna. Psykologen har en gedigen utbildning med teoretiska och praktiska inslag, en examen och en legitimation som försäkrar expertkompetensen.

Man kan jämföra psykoterapi med havsfiske. Coacherna och de mentala tränarna är hobbyfiskare som fiskar abborre med eka och fiskespö. De har erfarenhet i sitt hantverk men begränsade metoder och liten teoretisk förståelse. Psykoterapeuterna är professionella fiskare som fiskar sill eller sej på djupt vatten med motorfartyg och tråg. De är specialiserade på sina redskap, har effektiva metoder, stor kunskap och många är även psykologer i grunden. Psykologerna, till slut, är fiskeexperter. De kan jobba som fiskare och välja bland alla fiskeredskapen. De kan också jobba som samordnare på fiskeföretag med att planera var, när och hur årets fiske ska ske. Slutligen kan de granska och utveckla nya fiskeredskap.

För fiskare finns det olika sorters fiskekort beroende på vilken sorts fiskare man är. Havets och sjöarnas fiskebestånd skyddas på så sätt från att exploateras. Fiskekorten kan jämföras med psykologernas och psykoterapeuternas legitimationer. Tyvärr finns det inga dylika kvalitetskontroller för hobbyfiskarna.

Så vad gör då psykologerna? De är med hela vägen i det psykologiska arbetet, från början till slut. De gör utredningar för individer och företag, de planerar och utför psykoterapi, de granskar och utvärderar metoder, de forskar och de undervisar. Det är helhetsperspektivet och expertisen som gör dem unika!

Morgan Ström